29 januari Phnom Penh

Svärmande fjärilar och tomma blickar
Vilken dag jag har haft! Till att börja med hade medicinen verkat, vilket självklart gjorde mig glad, men framförallt innebar det frihet, frihet att kunna göra precis vad jag ville. Så klockan nio satte jag mig i min nyfunne vän Samalis moppetuktuk. Första destinationen var Choeung Ek genocidal center, mer känt under namnet ”killing field”. Benämningen killing field är egentligen inte helt korrekt då denna plats endast är en av många platser som går under det namnet. Platsen i Choeung Ek är dock den mest kända och den med flest döda på en och samma plats. Efter 40 minuters tuktukfärd var vi framme vid denna kända men fruktade plats där man med början 1980 fann 129 massgravar!

Platsen såg inte ut så som jag hade tänkt mig. Jag hade en bild av att det skulle vara ett stort öppet fält där man kunde se spår av gravar, men så var alltså inte fallet. Istället möttes jag av en stor tempelliknande byggnad som det snart visade sig att jag skulle gå in i. Bakom denna byggnad fanns rätt kraftig vegetation och ett par mindre fält där man tydligt kunde se spår av att något tidigare varit nedgrävt. Jag betalade inträdesbiljetten på 2$ och begav mig in på området och fram till den tempelliknande byggnaden. Det visade sig att det var här man hade samlat skallarna av över 8000 människor som man grävt upp under de första utgrävningarna 1980. Man hade efter dessa dryga 8000 insett att arbetet var för tungt för att forsätta, därför ligger idag troligvis runt 12000 skallar och kroppar kvar i marken bakom och kring denna tempelbyggnad som kallas The memorial charnel och restes till minne för alla de (upp emot 3 miljoner om man räknar alla som dog av svält och följdsjukdomar) som miste sina liv mellan 1975-1979 under Röda Khmerernas skräckvälde. Jag gick fram till byggnaden och möttes av fem eller om det var sex våningar med människokranier kategorieserade i ålder och kön. En helt otroligt makaber syn som var svår att ta till sig. Min kropp visste liksom inte hur den skulle reagera. Jag betraktade detta makabra monument i ett tioal minuter och satte mig sen ned på trappan utanför, för att där tänka igenom och på något sätt försöka förstå vad jag just bevittnat.

Jag promenerade vidare bakom templet och ut i vad man skulle kunna beskriva som ett mindre fält, med soradiskt utsprida träd. En mycket vacker plats. Inte bara var platsen vacker, den var mycket fridfull där fjärilar och humlar samsades om alla de blommor som växte på träd och på marken. Skyltar finns uppsatta att man ska respektera tystnaden, vilket också gjordes. Jag promenerade sen runt en liten tjärnliknande vattensamling, som jag sen fick berättat för mig var ett fält, där man begravt tusentals människor, för mindre än 30 år sedan. Också detta var en mycket vacker plats och det enda som störde det fridfulla helhetsintrycket var några barn som stod utanför det staket som var uppsatt, och tiggde. De ville inte ge med sig, och när jag väl givit dem en slant var så klagade de på att det var för lite. Då blev jag nästan sur, då jag verkligen ville ha lugn och ro på denna mycket speciella plats. Efter turen runt fältet som numera var en tjärn (som förövrigt kom till av en översvämning på 80-talet), kom jag fram till den plats som kanske är mest känd på området. ”The killing tree”, trädet dit man förde alla små barn och bebisar. Man fattade dem i benne och krossade deras små huvuden mot trädstammen, för att på så sätt spara på ammunition, då det var dyrt i denna fattiga nation. Nedan för snett bakom tråden ligger klädfragment och benbitar, delvis synliga, från några av de tusentals barn som här miste sina unga och sköra liv. Svårt, oerhört svårt att ta till sig. Jag stannar upp och böjer mig ned och känner lite lätt på en tygbitt som bara delvis sticker upp ur marken. Det har en grönblå färg och jag föreställer mig att ett barn, kanske född samma år som jag, en gång har burit denna tröja eller byxa. Svårt, som sagt, mycket svårt att ta till sig.

Det mest anmärkningsvärda, men samtidigt kanske viktigaste med denna platsen är att det är en plats av ro. Man känner ett lugn, fast än man kanske borde känna oro, man känner dofter av blommor och gräs, istället för lukten av lik och död och man hör fåglars sång istället för människors gråt. Den här platsen, Choeung Ek är idag en hedervärd plats, en stilla plats där vi kan och ska minnas vad som skedde och på ett värdigt sätt hedra alla dom som dog, alldeles i onödan just här för inte alls länge sedan. Noterbart är att det endast är turister som besöker platsen. Hoppas att så inte är fallet varje dag, då det är av största vikt att denna plats står öppen för hela folket som gått igenom så oerhört mycket de senaste femtio åren.

På parkeringen utanför möter jag upp Samali som möter mig med ett bekymmersfritt leende och med en lapp i handen. Han frågar mi om jag inte vill åka till en Shooting range och proskjuta lite olika vapen, han visar mig att jag där kan få provkjuta en Kalashnikov, en AK47, världens mest sålda och kända vapen. Snacka om snabba svängningar och hastiga ryck! Jag förklarade vänligt för honom att jag inte alls kände för att skjuta vapen, efter detta besök och förklarade även för honom att vapne inte intresserade mig. Jag pratade sen med honom om platsen jag precist besökt och jag frågade honom hur gammal han var. Han berättade att han var 47 år (jag hade gissat på tio år yngre) och att han mindes Röda Khmerernas maktövertagande 1975. Han berättade sedan att hans fem år äldre bror var en av de många som dödades 1977. Han berättade detta utan att visa den minsta känsloyttring och jag tänkte för mig själv, att detta folket måste haft ett helvete, och att man nu försökte glömma. Ungeför som det tyska traumat under 50 och 60-talet då man inte ville kännas till sin egen historia. Jag tog tag i Samalis axel och tittade honom i ögonen och beklagade så uppriktigt jag bara kunde att han hade förlorat sin storebror. Han tackade så mycket för det och sen begav vi oss av mot nästa destination som var Tuol Sleng Prison, mer känt som S21.

Jag har tidigare läst om detta fängelse, som före 1975 var en helt vanlig mellanstadieskola. Bland annat beskrivs platsen och vad som skedde där i boken Pol Pots leende, som jag varmt kan rekommendera. Ändå visste jag nog inte riktigt vad som väntade mig. Detta fängelse är en plats där fler än 30 000 fångar, varav ca. 20 000 var barn, fängslades och torterades i mellan 2-4 månader (vissa fängslades upp till 7 månader) innan de senare skickades till Choeung Ek (läs ovan) för arkebusing. Endast tio personer som satt fängslade i S21 överlevde och kunde berätta historien för eftervärlden. Själva fängelset består av fyra identiska skolbyggnader (ca. 35x15m)som byggdes om till celler, förvaringsrum och tortyrkammare. Personligen påminner byggnaden mig mycket om de kaserner I Kungsängen, som jag som 19 årig militärpolis huserade i för 14 år sedan. Enda stora skillnaden är att dessa byggnader har tre våningar, medan I1:s kaserner hade två våningar. Det är egentligen först i byggnad B som stundens allvar slår över mig som en kraftig våg som kommer inifrån.

Hela nedervåningen är fylld med fotografier på alla de som fängslades mellan 1975-1978 (Röda Khmererna hann aldrig fängsla någon 1979 då Vietnam invaderade landet och störtade den sittande regimen). Blickarna som möter en är blickar jag aldrig tidigare skådat. Mörka, rädda, tomma, på en och samma gång. Man kan se hur dessa män, kvinnor och barn alla tycks veta att detta är det absolut sista kort som någonsin, kommer ha dem som motiv. Flera av de unga pojkarna, kanske tio, tolv år, gamla, bär spår av grov misshandel. Någon saknar ett öga, som ser ut att vara utpetat av ett trubbigt föremål. På en annan bild poserar en mycket ung moder med sitt lilla spädbarn på sin arm. Hon blickar rakt igenom kameralinsen, in i mina ögon och jag börjar gråta. Tårarna rinner ned för mina kinder och jag gör absolut ingenting för att hindra dom från att falla. Jag spenderar nästan en timme i denna nedervåning, då jag känner en skyldighet mot alla dessa människor på bilderna, en skyldighet att möta deras blickar. Längst in i hörnet i det sista rummet möter jag blickarna på unga flickor och pojkar som inte fick leva mer än 8-10 år och det gör så ont att se dessa barn och att inse hur jävla orättvist livet är och att det bara är ren förbannad jävla slump och tur, var och av vem man föds.

Allt jag ser i övriga rum och byggnader står sig slätt i jämförelse med alla fotografier i byggnad B. De tusentals kranierna på förmiddagen kändes nästan overkliga i jämförelse. Ett foto, däremot är så levande och så konkret. Ett helt våningsplan i byggnad C ägnas åt en fotoserie från den Svenska Kampuchea-gruppens (med bl a. Jan Myrdal) besök i landet 1978. Intressant och tänkvärt då varje bild har en liten text där en jämförelse görs med hur man såg på bildmotivet (på respektive foto) 1978 under besöket, och hur man ser på det nu, 30 år senare, med facit i hand. Efter två timmar i S21 går jag ut på gatan och möter en leende och till synes beymmersfri Samali. Vi kör hemåt och på vägen hem berättar Samali att han imorgon ska på sin lillebrors bröllop och att han då ska ta med hela sin familj till den by som han växte upp i. Han strålar emd hela sitt glada magra ansikte. Hans glädje smittade av sig och genast mådde jag bättre. Tänk att en man som var med då allt helvete som jag under dagen beskådat, så lätt kan få mig att för en stund släppa bilden av dessa tusentals människor som jag nyss beskådat och som rörde vid djupet på mitt hjärta. Vi hade kommit överens om 10$ för att han under hela dagen skulle vara min chaufför, men jag kände att han var värd så mycket mer, så för en gångs skull (jag är av princip emot dricks, då det unerminerar all ekonomi) gav jag honom 5$ i dricks. Glädjen i hans ögon gick inte att dölja och han gav mig en lång varm kram innan jag gick upp för trapporna till mitt rum.

Vid fyrasnåret, efter en halvtimmes återhämtning efter alla intryck går jag ut för att ta mig till en marknad som kallas ”Russian market”. Utanför stod Samali och sken upp då jag kom. Han tog fram ett par glasögon och berättade att tack vare mina fem dollar hade han haft råd att laga sina glasögon. Och mycket riktigt, de glasögon som tidigare varit tejpade var nu hela. Han skjutsade mig till marknaden där jag köpte ett par DVD-boxar (OZ säsong 1-6) och Curb your Enthusiasm (säsong 1-6) samt en fransk dokumentärfilm om fånglägret S21, som jag besökt på eftermiddagen. För allt detta betalade jag 15 dollar (ca.115:-) och då betalade jag säkert överpris :-) Utanför marknaden stannar jag upp vid två leende pojkar. Dessa levande glada barn är en sådan otrolig kontrast från de barn jag tidigare sett på bilderna, mindre än en kilometer bort.

På vägen hem frågar Samali om jag vill följa med då han ska köpa finkläder inför sin brors bröllop och det kan jag ju inte tacka nej till. Vi begav oss till en helt annan del av staden där min käre chaufför länge väljer bland olika mörka byxor och rådfrågar mig titt som tätt. Han köpte ett par svarta finbyxor(typ zigenarbralla), en blå och vit skjorta och tillhörande strumpor och kalsonger. Allt till en total summa av 20 dollar, vilket förmodligen är flera dagars arbete för den gode Samali. Vi körde sen hemåt och jag kan lova er att det var två mycket nöjda herrar som tuffade fram i tuktuken just när solen sänkte sig över Phnom Penh. Chauffören nöjd för att han kört in bra med pengar och att en ledig dag med fest väntade honom medan passageraren var nöjd över att ha fått hela känsloregistret uppspelat på en och samma dag. Nöjd över att ha lärt sig ytterliggare lite mer om människan, även om allt inte var ljus kunskap