Att drömma sig tillbaka

Jag brukar vara en person som ser framåt, även om jag ofta reflekterar över det som varit. När det kommer till min nyss avslutade resa känns det lite annorlunda då jag inte nöjer mig med bakåtreflektioner, utan drömmer mig tillbka.

Under den vecka som jag nu varit hemma har jag flera gånger, varje dag, drömt mig tillbaka till platser jag besökte under januari och februari. Det brukar jag inte göra. I alla fall inte på det här viset. Platserna och mina upplevelser känns nära och det känns som om något saknas mig just nu. Jag kommer hem till prinsessförlovningar och mataffärsbränder. Kommer hem till tre plusgrader och slask. Men när som helst kan jag slunga mig tillbaka till stränderna på Koh Chang eller till Saigons eller Bangkoks puls. Det känns riktigt riktigt skönt just nu, här och nu.

Skojar dom med mig!?!?

Extrainsatt Rapport varje halvtimma ... Vad har hänt, tänkte jag. Har statsministern blivit skjuten, eller har ett terrorattentat inträffat i Stockholm, kanske hade Saab gått i konkurs? Nej ... Victoria ska förlova sig med Daniel Westling. Jag fattar inte hur fan någon bryr sig?! Nu kan tilläggas att jag är så lite royalist man kan vara, men att folk överlag är så intresserade gör mig både upprörd och lite förbannad om jag ska vara helt ärlig. Slog över på SVT 1 kl. 15 för att se ett av de många extrainsatta rapportsändningar som översköljt dagen. Vad får jag se? Jo en stel webfilm från hovet där kungen på sitt vanliga manér presenterar "Herr Westling" .. kom igen!!! Sen läser Silvia innantill från en lapp och hon verkar inte ha en aning om vad som står på lappen då hon har noll inlevelse i det hon läser.Förresten, vadå "herr", vilket jävla århundrade lever dom i? Efter att ha blivit herrpresenterad av kungen sätter sen Daniel igång med det kanske taffligaste tal jag någonsin hört. Nervös, stelt han läser innantill och allt han säger är totalt förutsägbart. I klippet efter ser jag en gammal kvinna på slottsbacken stå med tårarna i ögonen och uttrycka sin oerhörda glädje för de båda tu ... suck!!!

För att se Herr Westlings oerhört roliga och stela framträdande kan ni klicka på följande länk. Denna entreprenör ... jojo.

http://www.youtube.com/watch?v=z7fMsvsZe_c

17-19 februari Saigon/Bangkok

Storstad till storstad sen hem
Sju veckor. Sju långa eller sju korta, beroende på hur man ser på det. Blev min långa resa så bra som jag hoppades, var platserna så som jag förväntade mig och hur var egentligen alla möten som jag samlat på mig under dessa 2009 års första två vintermånader? När jag nu summerar min tid i Thailand, Kambodja och Vietnam så gör jag det med ett stort och mycket nöjt leende på mina läppar. Vad var bäst och vad var sämst. Vad gjorde mest intryck på mig och har jag förändrats något? Jag ska nedan försöka summera på bästa sätt, men vill inleda med att tacka alla som följt mig, här på denna lilla enkla blogg. Jag har verkligen överraskats av hur många ni är som faktiskt tittat in här och, nyfiket (förmodar jag) kollat hur det gått för Henkan borta i Asien. Över hundra kommentarer från er därhemma har det blivit! Uppmuntrande för mig att långt långt hemifrån höra vad ni har haft att säga om det jag tagit mig för här borta. Ibland, vet jag, att vissa av er har ansett att jag skrivit om allt för triviala saker, vilket säkert även har varit fallet, men jag vet även att fler av er har fått lära känna en liten annan sida av Henrik/Henke/Henkan, som ni kanske inte visste att jag hade. Jag kommer fortsätta skriva på den här bloggadressen även efter det att jag kommit hem. Det kommer dock inte bli varje dag, så som det varit under min resa, men kanske ett par, tre gånger i veckan. Jag kommer bland annat skriva om sånt som berör mig och den miljö jag rör mig i. Jag kommer även att publicera flera av de bilder jag tagit under min resa. Totalt har det blivit över 3 000 bilder, men jag lovar er att jag endast kommer visa er några, pärlorna i mina ögon. Det vore självfallet kul om ni även då ville delta med kommentarer och ev. kritik. Nu över till min sista rapportering.

Många av er därhemma överraskades av bilden i det senaste inlägget (16 februari) och visst var det så att jag och min fina Anna nu har gått och förlovat oss. Det var något jag tänkt på under hela min resa och det kändes därför helt naturligt att i måndags fråga min Kärlek om hon ville dela resten av sitt liv med mig. Det ville hon. Härligt för mig att få leva sida vid sida med denna underbara människa som älskar mig trots alla de svagheter jag besitter. I tisdags njöt vi båda hela dagen då vi strosade med lätta steg genom ett soligt och vackert Saigon. På kvällen åkte Anna hem till Sverige medan jag, ensam förberedde mig för att resa vidare till Bangkok.

Igår, onsdag, spenderade jag mesta delen av dagen vid det utomhusbadhus som jag tidigare varit vid ett par gånger. Maten var precis lika god som förra gången, och det kändes riktigt skönt att inte västerlänningarna ännu inte hittat hit. Att vara ensam västerlänning innebär dock att en del rätt intressanta situationer uppstår. Vad sägs om denna: Jag går in i duschen för att duscha av mig innan jag byter om till badbrallor. Utanför duschrummet står två vietnameser i fyrtioårsåldern. Jag märker att dessa båda herrar snabbt beger sig in i duschrummet då de ser att jag går in där. Jag tar av mig mina byxor och ställer mig i duschen och tvålar sen in mig. När jag sen tittar upp efter att jag sköljt bort tvålen från mina ögon, ser jag att dessa båda män står en meter i från mig och tittar på … min snopp. Förmodligen var de nyfikna på hur en västerlänsk pille såg ut och då min inte är särskilt märkvärdig (ser väl ut som snoppar gör i allmänhet) kanske de blev lite besvikna. Jag drog på mig mina badbyxor och gick upp och slängde mig i bassängen och simmade ett par längder och försökte samtidigt smälta det jag just varit med om. Jag tror inte att dessa båda män menade något särskilt med sin något påträngande naturstudie av mig, då jag vid ett flertal tilfällen, speciellt i Vietnam, sett hur nyfiket och helt ogenerat invånarna studerat saker och situationer som för dem varit nya (minns de två svarta adopterade pojkarna från Danmark jag berättat om tidigare). Efter en halvdag vid poolen tog jag mig sen till flygplatsen och satte mig på Air Asias flyg mot Bangkok.

Väl framme i Bangkok slås jag än en gång av hur dåliga de thailänska taxichaufförerna är på att hitta till den destination man vill åka till. Efter nästan en timmes färd är jag dock framme vid det hotell jag bokat för mina sista två nätter i Asien. Hotellet, Bhiman Inn, ligger ett par kvarter från från Khaosan Road, dvs väldigt centralt i Bangkok. Temperaturen är 33 grader, då jag kommer fram klockan nio på kvällen. Inte skönt alls. Lägg därtill en väldigt hög luftfuktighet så förstår ni att man kände sig rejält klibbig på hela kroppen. Detta råddes det dock tillfällig bot på eftersom jag så fort jag kommit in på mitt rum, slängde mig in i en lång iskall dusch. Sen bar det av till Khaosan Road för kvällsvard med tillhörande Chang-öl. Mycket gott. Efter att sen ha strosat runt och tittat på människor gick jag hem och redan vid tolvtiden sov jag sött i min stora dubbelsäng.

Jag vaknade tidigt imorse. Redan kvart över sju. Efter en lätt frukost (har ingen direkt aptit på morgonen …) tog jag en tuktuk till MBK, som är det största jävla varuhuskomplex jag någonsin skådat. Det måste vara en av de största i världen! Det visade sig dock att det inte slog upp sina portar för än klockan tio så jag beslöt mig för att ta en lång pormenad i väntan på att klockan skulle slå tio. Att vandra i Bangkok är aldrig tråkigt. Alltid händer det något och mycket riktigt hände det en hel de under min en och en halv timmes långa promenad. En liten krock mellan en tuktuk och en moped hann jag se. Jag såg vägarbetare som arbetade under de sämsta förhållanden jag sett, jag såg de högsta affärskomplex jag någonsin skådat, jag såg mat som jag aldrig sett, serveras från de mest primitiva stånd man kan tänka sig. En blandning som är oerhört extrem, men i en ”megacity” som ju Bangkok är ryms allt, och då menar jag precis allt. Genomsvettig rumlar jag isen n på MBK kvart över tio och slås av att det verkar ännu större när man väl kommer in!

Jag spenderade ett par timmar på MBK för att sedan ta en tuktuk och åka de dryga två kilometer som skiljer MBK och Phantip Plaza åt. Här finns en affärsbyggnad/inomhusmarknad som kallas Computer City World, och det var fanimej ingen underdrift. Här ryms allt man kan tänka sig inom elektronik. Piratkopior trängs med original och allt finns att få tag i. Jag såg till at köpa ett par programvaror som jag saknade och ett kamerastativ (50:- kostade det … dyrt … eller inte). Efter att även ha lagt ett par timmar här beger jag mig ut på stan. Klockan fyra är jag sen hemma på hotellet och tog en mycket välbehövlig dusch.

Denna sista kväll på min resa väljer jag att promenera längs floden Chao Phrayas strand. Där ser jag solen, den sol som jag så många gånger fotograferat då den sänkt sig i vattnet över Lantas, Krabis, Changs och Sihanouk Villes stränder. Den är precis lika vacker då den sänker sig bakom Bangkoks skyskrapor med floden som förgrund. Jag känner en oerhörd tillfredställelse när jag nu summerar min resa och minns mest mina möten med människorna, och så självfallet förlovningen med min vackra Anna. Platserna, de varma platserna kommer jag ta med mig hem till kalla vintersverige och kan med några enkla klick på min dator ta fram alla mina bilder och på så sätt slungas tillbaka till vilken plats jag helst vill, närsomhelst!

Det bästa mötet
Att få lära känna de underbara Lek och Malai på Koh Lanta. Detta par som jag bodde hos i nästan en vecka gav så oerhört mycket av sig själva. Jah lärde mig rätt mycket av dem, utan att de nog förstod det. En härlig känsla att få bättra på sitt eget patos. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag återser dem någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

De vackraste platserna
Havet väster om södra Koh Chang. Att stanna moppen uppe på ett berg och titta ut över det blåskiftande havet och dess små öar är en vacker syn som man bär med sig länge.

Hoi An. Vackra gamla byggnader som är helt tillgängliga för alla. Platserna här känns helt äkta och man mår bara så bra i denna stad/by.

Det jobbigaste/ Det nyttigaste
Att på nära håll få se riktigt fattigdom, som den i Kambodja. Det gör ont ända in i märgen. Det får en att tänka till. Tankarna försvinner inte, utan man bär med sig dem, vilket är oerhört nyttigt då jag far hem till Sverige. Flera är gångerna då tårar runnit ned för mina kinder, senast igår, då jag på nära håll betraktat mänsklig misär. Jag inser nu, mer än förr, att vi i den rika delen av världen måste göra mer än vad vi gör. Jag kommer försöka jobba mer för att få fler att bidra och jag önskar att fler får upp ögonen för de orättvisor som dagens ekonomiska och politiska system innebär för jordens alla fattiga.

Tack än en gång alla ni som följt mig på min resa. Jag hoppas ni tittar in här med jämna mellanrum framöver, för kanske, bara kanske, kan det komma något vettigt och tänkvärt som jag delar med mig av här i just denna blogg.

16 februari Saigon

14-15 februari Hoi An

Gamla pigga haggor och vitlöksmat
De gamla kvinnorna på stranden har blivit några av våra favoriter. Att dom är rätt jobbiga i sin iver över att få sälja godis och frukter har vi lätt att ha överseende för. En liten glasögonprydd gumma utan tänder som är 85 år har blivit vår favorit. Hon kommer och slår sig ned bredvid oss i smidig skräddarställning (!) och börjar prata med oss på pipig vietnamesiska. Hon är dock långt i från äldst bland strandgummorna, utan det finns en liten tant som är 95 år (!!!). Det ni, hemma hade hon säkert ruttnat bort på något sterilt ålderdomshem, men här jobbar hon fortfarande på för full. Bärandes på en korg med lite småsaker som soltörstande turister, mer eller mindre kan tänkas behöva.

Igår lyssnade jag på P1 Sommar med Björn Ulvaeus och Lars Winnerbäck. Båda dessa herrar var väl värda den timme som deras program tar att lyssna på. Framförallt den förstnämnda var riktigt intressant att lyssna till. Idag blev det ett par P3 Dokumentär som lyssnades igenom. Polismorden i Malexander och Åmselemorden. Båda är välproducerade och jag rekommenderar alla er som inte ännu lyssnat på denna radioserie att gratis ladda ned podversionerna på SR.se. Att promenera på en lång vit sandstrand med Public Service i lurarna är ren livsnjutning. Där och då mår jag som allra bäst kan jag lova er.

Jag har tidigare tjatat om maten och jag och Anna har fastnat för ett ställe som heter Café Can, och ligger beläget vackert vid floden som rinner igenom Hoi An. Deras vitlöksrätter (typ alla ...) är ljuvliga med en rejäl överdos av vitlök. Igår var inget undantag utan både jag och Anna njöt av gott rött vin, vitlöksbröd, krabbsoppa, och färska stora räkor som frästs tillsammans med vitlök. Denna välsmakande måltid avslutades med två goda citrondrinkar. Lite runda om fötterna, men förbannat nöjda styrde vi våra cyklar hemåt i den varma vietnamnatten.

Jag har tidigare nämnt att Anna har sytt upp en herrans massa kjolar och klänningar hör i Hoi An. Jag måste även erkänna att även jag har sytt upp en del. Två kostymer, två skjortor och tre slipsar har det blivit. Allt har kostat mig 144 dollar, utan att pruta ett enda dugg. Överlag är jag nöjd och hoppas så vara även när jag kommer hem till Sverige och ska bära dem på fester och kanske på något jobb.

Imorgon (måndag) beger vi oss ner till Saigon för att där spendera en natt, innan Anna på tisdag kväll flyger hem till Sverige. Jag kommer däremot att stanna i Saigon till onsdag och sen ta mig till Bangkok, för att där spendera torsdagen innan min hemfärd mot Sverige sker på fredag. Känns konstigt att min resa börjar närma sig sitt slut. Som det känns just nu hade jag gott och väl kunnat stanna ett par, tre veckor till i Sydostasien.

13 februari Hoi An

Konversation och lek med svarta pojkar
God stor frukost inledde dagen som sedan innebar cykeltur till den långa fina stranden. Vi båda slogs av värmen som mötte oss så fort vi kom utanför hotellet. Klockan hade precis slagit tio och temperaturen var redan närmare de trettio! Svettiga kom vi fram till stranden och slängde oss omedelbart i böljan den blå.

I solstolarna bredvid oss satt tre mycket trevliga danskar som vi genast inledde ett trevligt samtal med. Det var ett par i 65-års åldern och deras son som var kring 40 år. Då paret hade rest över hela världen så kom samtalet att kretsa mycket kring möten och platser vi besökt. Mycket trevligt och samtalet gled även in på politik och samhällsfrågor. Till lunch åt vi wokade grönsaker och ris som smakade smarrigt (som vanligt kan tilläggas).

På eftermiddagen ändrades vädret markant då temperaturen sjönk ca. fem grader i och med att solen täcktes av tjocka moln. Rätt skönt med tanke på det, nästan, allt för varma vädret tidigare under dagen. De två danskorna med sina adopterade afrikanska barn som vi mötte på tåget kom och lade sig på solstolar i närheten av våra. Jag gav bort min frisbee till pojkarna vilket skulle visa sig vara en mycket uppskattad gåva. Det hela slutade med att jag spenderade över en timme kastandes frisbee med dessa små danska herrar som hette Jakob och Hans. Mycket roligt att se glädjen hos barn som leker, den smittar verkligen av sig! Efter frisbeelek på stranden tog jag en promenad och lyssnade på Dolph Lundgrens Sommar i P1- program från i somras, i min mp3-spelare. Mycket lyssningsvärt och personligt. Vid fyratiden cyklade vi hemåt efter en bra och skön dag med spännande och roliga möten. Ikväll ska jag hämta ut min kostym som skräddare nu är klar med. Den ser ut att bli helt OK, och med svenska mått väldigt prisvärd.

12 februari Hoi An

Sol, bad och tidig propaganda
Kvart i sex vaknar både jag och Anna av att musik och vietnamesisk skönsång (nåja …) fullkomligt strömmar ut ur hötalare som är uppsatta lite varstans. Vi smålog litegrann men insåg efter fem, tio minuter att det inte skulle upphöra, utan att det med största sannolikhet var morgonpropagandan som skulle förmedlas ut och få alla arbetande vietnameser att stiga upp. Man skulle kunna se det som en form av kommunistisk minaret om man så vill. Vi lyckades dock somna om, även om Annas vänsterarm värkte som fan. Hon har någon form av inflammation i höjd med handleden som blivit värre de senaste dagarna. Hoppas den blir bättre. Inte kul att ha två krymplingar i familjen Israelsson/Malmen …

Efter att vi vaknat gick Anna iväg till närmsta apotek och införskaffade gasbinda (gammalt, men bra ord) som gav välbehövligt stöd åt handleden. Sen åt vi en rejäl frukost innan vi cyklade iväg till stranden. Idag var det sol med växlande molnighet. En skön dag som löpte förbi rätt fort. Jag tog en rätt lång promenad på stranden och hittade fina snäckor som jag ska ta hem till mina fina syskonbarn. Sen hittade jag en frisbee som jag lekte lite med. Förutom det blev det bokläsande och en god lunch, där vi provade på färska vårrullar på vietnamesiskt vis. Dessa smakade mycket gott med lite soja och sur sås till. På vägen från stranden fastnade Anna (som vanligt) i de affärer som sålde kläder. En strandklänning och ett par kjolar blev det denna gången. Jag förstår inte när hon ska ha tid och tillfälle att bära alla klänningar och kjolar som hon köpt här!? Ikväll ska jag hämta ut en kostym som jag sytt upp här. Vi får väl se hur bra den blir och om den kommer gå att bära. Jag har blivit varnad av ett par vänner som tidigare köpt kostymer här. Håller dock tummarna, även om man inte lägger ut någon förmögenhet hos skräddaren här. Sen blir det god middag, som vanligt.

9-11 februari Mui Ne/ Hoi An

På räls norrut motskräddarstad
Vi avslutade vår vistelse i Mui Ne med solbadande för att klockan tre ta oss med jeep de tre milen som skiljer Mui Ne från tågstationen i Muong Man. En riktigt långsam och bumpig väg som höll på att sluta med att vi inte kom fram i tid till tåget som avgick 16.26. Vid tågstationen träffade vi ett danskt kvinnligt par med två barn som var alldeles kolsvarta, då de var adopterade från något afrikanskt land. De vietnamesiska barnen hade aldrig förr skådat svarta barn vilket resulterade i att de stod i en klunga runt de två danska pojkarna och pekade för att även sen gå fram och känna på dem! En makaber syn som var talande för hur isolerat detta land på vissa sätt fortfarande är.

Väl ombordstigna går vi till vår sovkupé där det förutom oss är två vietnamesiska män i medelåldern. Shit, tänkte vi. Ska vi dela denna lilla yta med två rökande chip choppar … ;-) Som tur var, steg de av på första stoppet vilket innebar att vi hade hela kupén för oss själva. Att åka tåg i Vietnam var riktigt intressant och en kul upplevelse som vi båda kan rekommendera. Det går inte särskilt fort, men det känns tryggt och standarden är helt OK. Jag skulle jämföra den med svenska tåg på, låt säga, åttiotalet. Maten ombord, var väl sådär, men vi köpte på oss en massa snacks som vi tryckte i oss samtidigt som vi spelade Yatzy. Förutom det blev det bokläsande och ljudbokslyssnande. Den efterföljande sömnen var bra och vi sov väl mellan 5-6 timmar vilket måste ses som rätt bra under dessa omständigheter. Efter drygt 13 timmar var vi framme Da Nang och blev rätt häpna då vi steg ut i regnet. Mitt första regn på sex veckor.

Tillsammans med nio andra turister satte vi oss i en skabbig minibuss och åkte de tre milen som skiljer Da Nang och Hoi An åt. Lanskapet är lite annorlunda och det känns att vi åkt en bra bit norrut. Chauffören släppte av oss på vårt hotell, Green Field, klockan halv åtta och en kvart senare var vi incheckade. Eftersom det var Annas födelse dag så grattade jag henne med presenter (konsertbiljetter, två DVD-boxar och brakmiddag). Tyvärr var vädergudarna inte på vår sida denna bemärkelsedag, vilket gjorde oss lite ledsna. Vi gav oss ut på byn (som i själva verket är en stad med 75 000 invånare) och trängdes med ortsbefolkning och en massa turister. Mitt första intryck var inte det bästa. Allt bra jag hört om denna plats sågs inte att finna någonstans! Regningt, trångt och en jävla massa butiker som alla såg exakt likadana. Inte min kopp te. Anna däremot verkade gilla det hela, så medan jag gick hem och tog en tupplur, sonderade hon affärsläget. När hon kom hem vid lunhtid hade hon redan hunnit vara hos flera skräddare och bl a beställt en jacka/kappa och tre klänningar samt låtit tillvekra ett par skräddarsydda sandaler!!! Helt galet. Jag överraskade Anna med ”champagne” och födelsedagstårta, vilket uppskattades varmt.

Sen eftermiddag begav vi oss in i staden igen och åt en helt underbar middag som bestod av vitlöksmarinerade grillade snäckor (smakar som musslor fast godare), vårrullar gjorda på skaldjur, vitlöksbröd, vitlöksgratinerade räkor med nudlar och grönsaker samt grillad krabba (Anna valde ut en söt krabba som de tog kål på, endast för hennes skull …). Mycket vitlök som ni ser. Men jävlar vad vi var nöjda med denna brakmåltid. Till maten avnjöts en flaska rött och mineralvatten. Lite runda om fötterna gav vi oss sen hem och sov sött efter denna långa dag. Från att först varit negativt inställd till Hoi An (främst pga. trötthet och vädret skulle jag tro) har min uppfattning nu gått mot att bli ännu mer positiv.

Idag (11 februari) ställde vi klockan på halv nio och gick upp och åt en riktigt god och fräsch frukostbuffé här på hotellet. Vid tiotiden hyrde vi cyklar (1$/dag) och åkte in för att hämta Annas klänningar. De var riktigt fina, men finast var nog ändå hennes kappa/jacka. Vi cyklade sen hem till hotellet och hämtade våra badkläder. För idag var vädret betydligt bättre, vilket för vår del skulle innebära stranden. Lite drygt två kilometer till stranden var ingen match på våra sega damcyklar av lite omodernare modell. Stranden var riktigt stor (12 mil strand!!!, en av Asiens längsta sandstränder) och vi fann ett par sköna solstolar som vi degade i mest hela dagen. Till en av nackdelarna med strandliv i Vietnam hör alla säljare, som kommer i parti och minut … men om man exkluderar dessa var stranden perfekt! Ikväll blir det middag på någon av alla de mysiga restauranger som serverar fisk och skaldjur.

8 februari Mui Ne

Pärlor och slappande
Vaknade tidigt och var i soltstolen redan innan klockan hade hunnit slå tio. En klarblå himmel med några få lätta moln i horisonten. Härligt med semester. Vi valde två solstolar i skuggan och läste och läste innan det var dags för frukost. Anna tog fruktsallad, macka och omelett medan jag tog stekta grönsaker och ris. Allt smakade mycket gott och vi måste ännu en gång få lovorda maten här. Helt klart i klass med den thailänska maten.

Efter frukosten blev det en del badande. Idag var det inget drag i vinden, vilket tyvärr också innebar att vågorna inte var särskilt bra för mitt bodyboardande. Men om jag väntade tillräckligt länge så hittade jag en och annan våg som var helt OK. Vid lunchtid kom tre små grabbar förbi som sålde snäckor och lite smycken. Krimskrams, om ni frågar mig. Anna föll för ett par pärlsmycken och betalade 100 000 dong (ca. 50:-) för dem. Grabbarna for iväg och såg helnöjda ut. Fem minyter senare såg vi samma grabbar liggande i vågorna med varsin bodyboard. Annas pengar hade uppenbarligen inneburit att de kunde ta ett break i sitt försäljande. Både jag och Anna log gott åt denna situation.

Mycket mer finns inte att rapportera om denna dag, då det varit en 100%-ig slappardag, precis som vi ville ha det. Imorgon checkar vi ut vid lunchtid men stsannar på stranden till tretiden då vi beger oss till tågstationen. Klockan fyra på eftermiddagen sätter vi oss på nattågen som ska ta oss till Da Nang dit vi anländer på tisdag morgon. Detta innebär att ni inte får någon rapport under morgondagen, utan får en dubbelrapport på tisdag. Lev väl så länge!

7 februari Mui Ne

Upptäcksfärd bland kor och svastickor
Nattens sömn var riktigt dålig. Tyvärr var inte skälet vild älskog utan myggor som bet sönder Anna. Mig gillade de inte, men de förstörde däremot min nattsömn. Jag vaknade kvart i fyra imorse av att Anna var förbannad på myggen och fällde ner det myggnät som finns ovanför sängen. Hon somnade direkt, jag däremot kunde inte somna. Jag slog på teven och kollade in gamla boxningsmatcher och ett program på Discovery Channel om infödingar på Indonesien. Intressant, men jag ville helst sova. När inte detta gick så tog jag med mig kameran och gick ned till stranden och såg solen vakna över fiskebyn som ligger norr om där vi bor. Mycket vackert och stilla. Det rådde dock mycket mer aktivitet än jag kunde anat här på morgonkvisten i Mui Ne. På stranden sprang hundar och busade med varandra och några få mycket morgonpigga turister tog en morgonpromenad i strandkanten. Ute till havs var fiskebåtarna, främst små räktrålare, på väg in till hamn efter nattens fångst. Varje gång som jag vaknar tidigt, oavsett var jag befinner mig, känner jag en vällust i hela kroppen. Efter detta möte med morgonsolen strax innan sexsnåret gick jag in och somnade som en stock. Vi vaknade sen båda två av väckarklockan då klockan var 9:30.

Idag var dagen då vi hade bokat en moppe som vi skulle ta oss runt och utforska omgivningen med och klockan kvart över tio, efter en god och lätt frukost, hämtatde vi ut vår röda Yamaha 125cc. Vi begav oss norrut då vi fått information om att allt som var sevärt låg i det väderstrecket och det visade sig vara helt rätt. Efter tio minuter kom vi fram till själva byn med namnet Mui Ne som är en by helt uppbyggd på fiske. Synen som möter en då man kör in i byn är magnifik och sagolikt vacker. Hundratals fiskebåtar i alla storlekar (utom de största) ligger huller om buller i bukten där byn är belägen. Vi stannade ett slag och njöt av utsikten innan satte oss på moppen/motorcykeln och tog en tur i byn.

Precis utanför byn möts vi av väldiga röda sanddyner och vi stannar givetvis vår färd och går upp i denna lilla öken. Det är varmt som fan i sanden och vi har hela tiden följe av en liten flicka på kanske sju år som erbjuder oss en liten stjärtlapp som vi kan åka med ner för dynorna. Till slut får hon ta ett kort av oss och för besväret får hon 2000 dong (1 kr). Hon verkade nöjd och gick sedan sin väg. Törstiga köpte vi oss sen varsin vattenflaska i en butikerna som byggts upp i anslutning till dessa mäktiga dynor.

Vi fortsätter norrut och slås av hur lite trafik det är. Det är i och för sig skönt, men något förvånade, då detta är en plats som borde vara full av turister, men som tur är har den stora massan ännu inte hittat hit. Vi kör förbi långa vackra stränder utan en enda människa, vi kör igenom ett landskap som inte liknar något vi tidigare sett. Ökenlandskap varvas med djungel som i sin tur varvas med ett landskap som bäst kan beskrivas som savann. Lägg där till boskap som vandrar lite varstans och som jag nämnde tidigare, väldigt lite trafik. Vägarna är överlag mycket bra och jag misstänker att detta område är förberett på en stor exploatering inom en snar framtid. Totalt kör vi över fyra mil innan vi kommer fram till helt kritvita sanddyner som ligger i anslutning till en liten insjö, ett par kilometer från havet. En märklig, men vacker syn.

På hemvägen stannar vi vid en begravningsplats och håller på att tappa hakan. Varje gravplats är prydd med ett hakkors (!), som i detta fall självfallet är ett solkors som på något sätt ska hedra de döda som ligger i sina små tempelliknande sarkofagkistor. För en västerlänning var detta en riktigt makaber synd. För buddistiska vietnameser är det förmodligen den naturligaste syn som finns. Tänk så olika vi är ;-)

Vi kommer hem på eftermiddagen och lägger oss på varsin solstol vid stranden och somnar direkt. Inte bara sjön suger musten ur dig. Det gör även solen. Efter vår siesta tog vi en liten tur med moppen/motorcykeln innan vi nyss lämnade tillbaka den till uthyraren. En mycket bra dag löper mot sitt slut och både jag och Anna såg idag miljöer som slog oss med häpnad. Det är inte var dag som det händer!

6 februari Mui Ne

Fruktshakes och vattenlek
Igår kväll åt vi grillad fisk som smakade mumma. Anna hann även med att köpa en klänning. Det tar inte mer än ett par minuter för än hon ska in i butiker och handla ;-)

Idag vaknade vi rätt sent, ungefär kvart i tio. Anna gick rätt snabbt ned till stranden medan jag dröjde mig kvar på hotellrummet och kollade på ESPN, som visade Celtic-Lakers. En mycket spännande match som gick till övertid. Jävla lyxigt att ha kabelteve och se på bra sport och film, om man skulle tröttna på solen, menar jag … Det blev en sen frukost/tidig lunch på en mycket bra och prisvärd restaurang som ligger granne med vårt hotell. Anna fullkomligt trycker i sig fruit shakes. Igår blev det tre eller fyra och idag har hon redan hunnit med två. Hennes favoriter är mangoshake och ananasshake. Min favorit är bananshaken, som kostar hela 7 000 dong (lite drygt 3:-). Förutom shakes har vi idag ätit nudlar med kyckling, nudlar med räkor och räkor med ris. Lägg sen till lite vitlöksbröd så har ni vad vi ätit idag, hittills kan tilläggas.

Idag fick jag chansen att inviga den bodyboard som jag köpte igår kväll. Vågorna var idag riktigt fina och jag hade riktigt skoj där ute lekandes som ett litet barn i vattnet. Totalt spenderade jag nog över en timme tumlandes runt i vågskummet. Är det något som jag aldrig kommer bli för gammal fär så är det att leka i vågor. Så länge jag kan minnas har jag alltid älskat det. Jag antar att det handlar om att vågorna är oförutsägbara och att man hela tiden för en kamp. Man måste vara på tårna för att inte dras ned under vattnet, eller i värsta fall missa en riktigt bra våg. Vågorna idag höll en helt OK kvalité och varierade mellan 1-3m, vilket räckte för en ringrosting bodyboardsurfare som jag. Jag lyckades, trots de relativt små vågorna, att skrapa i ryggen mot botten ordentligt. Men det var det värt.

Förutom vattenlek och mat har vi hunnit med en del bokläsande. Ikväll blir det middag på någon av de många restaurangerna som serverar färska skaldjur. Nattlivet här är väldigt lugnt och få ställen har öppet längre än elva, men det känns helt OK för vår del. Imorgon ska vi hyra moppe/motorcykel och bl a utforska sydostasiens grymmaste sanddynor som ska ligga ett par mil härifrån.

5 februari Mui Ne

På buss med fylld blåsa och strandnära boende
Igår kväll klockan 20:00 satt/låg vi på en liggbuss(!?) som skulle ta oss de ca. tjugo milen till Mui Ne. Det visade sig att vi inte kom ut ur Saigon för än en timme senare än utsatt tid, så kan det var här i Asien … Väl på bussen slocknade Anna direkt, medan jag inte kunde förmå mig själv att somna, inte ens en enda sekund på hela resan. Efter ca. 3,5 timmar vaknade Anna och berättade att hon typ var det kissnödigaste hon varit i hela sitt liv. Jag lugnade henne med att vi snart skulle vara framme. Efter ytterligare en halvtimme gick jag fram och frågade chauffören något i stil med ”How long time to Mui Ne?” Varpå han svarade ”Tventi minutes.” och jag gick bak till Anna och berättade att vi snart var framme. Efter ungefär ytterligare 45 minuter kunde inte Anna längre hålla sig utan gick fram till chauffören och frågade. ”How long to Mui Ne?” Och han svarade ”Tventi minutes.” Och ändrade sig sen till ”One hour, maybe.” och Anna fick nog. ”Stop the bus I have to go to toilet.” Och bussen stannade varpå Anna sprang ut och kissade. Mycket nöjd kom hon ombord och femton minuter senare var vi framme i Mui ne. Så bra sinne för tid har chaufförerna här ;-)

Vi fick skjuts av två killar med moppe som tog oss till ett enkelt boende som kostade 15$ natten. Vi somnade direkt då vi inte kom i säng för än kockan hade hunnit passera två på natten. Jag bad Anna ställa klockan på 8.30 då vi verkligen ville upp tidigt och utforska stället vi hamnat på och för att sen avgöra om vi skulle bo kvar här, eller leta nytt boende, utan att behöva betala för en extra natt. Klockan hade passerat halv tio innan vi vaknade. Vi for upp och insåg att klockaställningen hade misslyckats och gick snabbt ut och kollade omgivningen. Det var väl inte riktigt vad vi väntat oss och jag föreslog att vi skulle bege oss till de mer centrala delarna av Mui Ne, som enligt mina uppskattningar låg ett par kilometer söderut. Anna höll med. Vi checkade ut och åkte med ett par moppekillar till ett hotell som rekommenderades i Lonely Planet. Anna stannade med moppekillarna medan jag följde med receptionisten in på hotellet för att utvärdera rummen. Jag föll för ett rum som var lite dyrare (30$), men som låg precis på stranden, ca. 15 meter från havet. Ett bra rum med en underbar utsikt. Jag sa till recepetionisten att vi tog det rummet och jag bokade det för minst 4 dygn framåt. Anna blev överlycklig då hon fick se rummet som jag nyss bokat. Jag visste att hon skulle älska det och så var också fallet. Fem minuter senare låg vi på varsin solstol precis nedanför vårt rum.

Under dagen blev det en del bokläsande för bådas del, men vi hann även med att bada i de fina vågorna som slår riktigt ordentligt in mot stranden. Vi köpte även färsk mango och ananas som vi slafsade i oss med glädje. Någon bok behövdes dock inte för att få tiden att gå då man hela tiden är sysselsatt av att titta på de hundratals kitesurfare som håller till vid just denna 20 kilometer (!) långa strand, som just är känd för sina mycket gynsamma vindar som lämpar sig perfekt för kite- och vindsurfning. Som på alla ställen i sydostasien där det finns turister så finns även kvinnor som säljer frukt och även de som erbjuder massage. En kvinna i femtioårsåldern med tillhörande kinahatt kom och erbjöd sig helkroppsmassage där en timmes massage skulle kosta 100 000 dong (ca. 50:-). Anna kunde inte motså erbjudandet så ett par minuter senare låg hon och fick en massage som hon senare beskrev som sitt livs bästa! Jag kunde dock inte låta bli att skratta då kvinnan i början av massagen, för att få igång blodcirkulationen, smiskade anna med sina handflator över hela ryggen och benen. Stor humor! Under dagen beställde vi även god vietnamesisk mat i form av nudlar och grönsaker och sent på eftermiddagen gick vi till grannrestaurangen och åt vårrullar i både vegetarisk- såväl som räkform. Allt vi ätit hittills har smakat jävligt bra. Hoppas den trenden håller i sig. Vi har bestämt oss för att stanna här i minst fyra dagar, för att sen bege oss mer norrut, i detta land som än så länge överträffat våra förväntningar.

4 februari Saigon

Långpromenad med museibesök
Vi inledde morgonen med en rejäl sovmorgon. Kändes ovant att dela säng för första gången på fem veckor, men var riktigt härligt. Efter en sisådär frukost på hotellet (frukten var dock god) gav vi oss ut i storstadsvimlet. Enda planen vi hade för dagen var att gå på det kända krigsmuséet och det planerade vi in till eftermiddagen. Vi gick runt och bara mös och fastnade så småningom för en riktigt elegant nyöppnad japansk restaurang. Maten var riktigt god. Anna åt en teriyaki kyckling med tillhörande sallad, medan jag gick på sushitallriken. Efter avslutad måltid fick vi genomgående visning av den nyöppnade restaurangen. Det var restaurangens manager som ville visa oss sin stolthelt. Han var mäkta nöjd, och det var verkligen en liten gourmetpärla vi hade funnit.

Efter maten gick vi förbi en glassbar och då min mage var långt i från full beslutade jag mig för att fylla den med lite härlig glass på toppen av den goda sushin. Anna däremot var för mätt för glass. Hon fick dock smaka mina två kulor (glass alltså ...), de föll oss båda i smaken. Med glassen i handen irrade vi sen omkring innan vi hittade War remnants museum, som är det nya namnet på detta krigsmuseum. Vi betalade inträdet på en knapp dollar var och gick in i den första av fem utställningar, som främst är fotobaserade.

Vi spenderade en dryg timme på muséet som var intressant, men gick absolut inte att jämföra med S21 i Phnom Penh som jag besökte i förra veckan. Krig är ett helvete och det blev man sannerligen påmind om både en och två gånger på denna plats. Nöjda gick vi sen hem till vårt hotell och hämtade ut vår packning och begav oss till en annan del av distict 1, där vi bor för att kl. 20:00 ta en buss som ska ta oss till Mui Ne som är ca. 4 timmar bort. Nästa rapport blir därmed därifrån.

3 februari Saigon

Luftpingis och hotellbyte
Vaknade vid halv åtta och sov väl inte helt hundra i natt. Kanske beror på lite magpirr då jag äntligen ska få träffa Anna. Jag lämnade mina väskor i receptionen och tog sen en lång promenad. Kollade internet på ett internetcafé och gick sen vidare till poolen som jag besökte med Ronny och Bodlund i söndags. Satte mig vid den ena poolen och längde upp benen i halvt högläge och avlsutade den sista delen i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Rätt bra faktiskt, även om jag till slut tröttnade en del på huvudkaraktärerna Salander och Blomkvist. I mina ögon var den första boken, Män som hatar kvinnor, också den som var den bästa. De två senare böckerna skattar jag som ungefär jämnbordiga.

Idag var det inte många vid poolen. Det var det heller inte då vi var här i söndags, men idag då det var vardag var det ännu färre besökare här. Jag var ende västerlänning och detta resulterade i ett par intressanta möten. Det första mötet var väldigt speciellt då jag såg två vietnamesiska män som simmar med flytdynor i det som är barnpoolen. Jag misstänker att den ena av dessa män ser att jag sneglar åt deras håll med jämna mellanrum i mitt bokläsande. Efter ett tag kommer han upp och hälsar artigt på mig och frågar vad jag heter och hur länge jag varit i Vietnam (standardfrågor som man får jämnt). Han berättar att han är här med sin läkarkollega och ska lära honom att simma, då han aldrig lärde sig det som barn. Det förklarade såklart flytdynorna och barnpoolen. Han kommer med jämna mellanrum fram till mig och ställer några småfrågor av rätt obetydlig karaktär. Det var frågor som ”Do you swim?” eller ”Do you like this place because of oxygene from trees here in park?” och min favorit, ”Do like play Tennis Table?” varpå han tar fram ett pingisrack och ställer sig ett par meter från mig och skuggspelar mot en låtsasmotståndare i kanske fem minuter. Tyvärr kunde jag inte med att vara så fräck att ta kort. Men roligt, det kan jah lova er att det var!

Vid tolvtiden intar jag en riktigt god lunch som bestod av en biffsallad med riktigt fräscha grönsaker och välsmakande nötkött (hoppas jag …) och firterade kalamares som var chilikryddade. Och ndå jag satt där kom nästa intressanta möteför dagen. Bredvid mig slår sig en rund vietnamesisk ung man och hälsar genom att ta i hand och fråga vad jag heter. Detta visade sig vara en intellektuell ung man på 28 år som var utomordentligt bra på det engelska språket vilket innebar att vi blev sittande i närmare en halvtimme språkandes om välfärdspolitik, klassfrågor, kommunism och den forna uppdelningen mellan syd- och nordvietnam. Mycket spännande möte som sagt.

Efter lunch och trevligt möte begav jag mig till mitt hotell och checkade ut och tog sen en taxi till det hotell jag bokat för mig och Anna. Hotellet jag bokat för mig och Anna är ett lite finare hotell, med mina mått mätt. Ett trestjärnigt hotell med, vad som verkar vara, mycket trevlig och personlig personal. Jag fick i alla fall ett gott intryck. Tänkte att Anna skulle få sova i ett lite finare rum efter sin långa resa med mellanlandning i Quatar. Om en timme kommer taxin som ska ta mig till flygplatsen där jag ska möta Anna. Det ska, som jag nämnde tidigare, bli härligt att ses, då vi inte sets på mer än en månad. Jag tror vi stannar i Saigon i en dag innan vi beger oss norrut. Ska dock diskutera detta med min käresta, då tiden för egna beslut nu är över ;-)

Med fejkad mejladress och en jävla massa lotter
Vaknade tidigt efter att jag gick till sängs rätt tidigt igår. Gick till närmsta internetcafé och slösurfade en stund. Gick sen hem och hämtade en stadskarta som jag köpte igår. Jag tänkte utforska district 1, som stadsdelen där jag bor heter. Jag snörde på mig löparskorna och konstaterade rätt snabbt att foten känns bättre och bättre. Den är dock långt i från återställd, men jag kände ändå att jag skulle kunna utforska den här delen av stan rätt obehindrat.

Jag rörde mig norrut till ett område där jag fått berättat för mig att det skulle finnas billiga affärer med elektronik och kläder. Efter en halvtimme hade jag hittat dit och blev säkert fast i en dryg timme då jag utforskade små affärer med billig kinesisk elektronik, lokalproducerade kläder och klockor och så vidare, inget märkvärdigt egentligen men rätt avkopplande att bara stryka runt :-) Sen fann jag ett halvt kvarter med affärer som enbart sålde DVD-filmer och började fynda. Köpte på mig ett par teveserier som jag sökt efter tidigare, bland annat Family guy säsong 1-5 och alla säsonger av Sopranos, så nu ska jag äntligen ta tag i den sistnämnda seriern, som alla jag känner har sett och fullkomligt älskar.

Magen kurrade och jag började leta efter ett trevligt ställe att äta lunch på och fann en lite finare restaurang som serverade kinesisk mat och jag beställde en utmärkt kycklingrätt med ris som var i starkaste laget, men ändå förbannat god. Då jag var den enda gästen så fick jag all uppmärksamhet, och då menar jag all uppmärksamhet, av den unga kvinnliga servitrisen. Det var inte så att hon direkt kanske stötte på mig, men hon ville prata engelska med mig precis hela tiden från det att jag klev in genom dörren tills det att jag lämnade restaurangen 40 minuter senare. Missförstå mig inte. Hon var väldigt trevlig, men behärskade väl kanske inte engelskan fullt så väl som hon kanske själv trodde, vilket ledde till flera roliga skratt inombords. Innan jag skulle betala notan frågade hon om jag ville vara hennes vän. Vad ska man svara på det?! Jag tänkte efter, att vafan, jag kan ju inte svara att jag inte ville det så jag svarade att jag visst ville det, men berättade än en gång att jag hade flickvän. Hon sa då att hon bara ville ha en mejlvän. Jag kände mig helt ställd och uppgav en påhittad mejladress (henry.borv@yahoo.com) och begav mig snabbt därifrån. Jag hade helt ärligt riktigt dåligt samvete, för att ha uppgett en falsk mejladress och kanske givit henne en falsk förhoppning om att få en västerlänsk vän. Men det kändes inte rätt. Hon kanske var ute efter mer och jag kände där och då att jag gjorde det rätta. Men jag skrattar (och skäms lite) just nu då jag skriver ner mitt falska beteende för denna lite allt för trevliga vietnamesiska servitris.

Efter denna mycket annorlunda lunch gick jag ner till Saigon river och följde den upp mot de finare kvarteren i stadsdelens norra del. Mycket att titta på och foten kändes OK. I var och varanann korsning stannar cykloförare eller mopedförare och frågar om man vill åka någonstans och utväxlar några fraser på knaglig engelska. Det blir lite jobbigt till slut, men jag inser ju att det är deras jobb så jag har bestämt mig för att inte störas allt för mycket av det. Jag begav mig hemåt med mina nyinköpta teveserier och satte mig på ett kafé bredvid mitt hotell och drack ett glas iskaffe.

Jag kände mig lite rastlös, trots att säkert promenerat över en halvmil tidigare under dagen så jag bestämde mig för att gå till internetcaféet och surfa lite. Men precis utanför internetcaféet ser jag den minsta man jag sett i hela mitt liv. Han sitter på marken. Först tror jag att det är ett litet barn, men efter en närmare titt ser jag att det är en man som kanske är någonstans mellan 35-50 år. Han sitter, rätt på asfalten och släpar sig fram på sina armstumpar som är kroknade av olio eller någon annan muskelsjukdom. Jag ser att han runt halsen har lotter som han säljer för 5000 dong styck och jag knackar honom lätt på axeln och säger. ”Mr I would like to buy som lottery tickets.” Jag tar fram 200 000 dong (ca. 110:-) och sträcker fram pengarna till honom varpå han börjar räkna lotter med sina små skakiga och krokiga händer. Jag köpte nästan alla lotter han hade … men vafan skulle jag med lotterna till?! Jag har förstått att dessa lotter verkar väldigt populära och alla vietnameser köper och säljer dem så jag tänkte att jag skulle ge dem till någon som behövde dem bättre än jag så jag påbörjade en liten vandring. En halvtimme senare var jag 40 lotter fattigare men därute fanns 40 stycken tiggare och fattiga cykloförare som i alla fall hade fått något lite lätt att hoppas på. När jag kom tillbaka till mitt hotell såg jag inte den lille mannen och jag hoppades att han tagit ledigt resten av dagen nu bär den där tokiga turisten köte nästan hela lotthäftet.

Två lite tokiga och impulsiva infall på en och samma dag. Först den påhittade mejladressen och sen det stora lottköpet. Förhoppningsvis vägde det andra infallet upp det första och jag hoppas att den vietnamesiska servitrisen inte blir allt för besviken då hon får ett felmeddelande på hennes skickade vänskapsmejl till mig.

Imorgon vid den här tiden möter jag Anna på flygplatsen. Ska bli underbart!

1 februari Saigon

Gamla minnen och massor av skratt
Gårdagskvällen och natten innehöll en stor överraskning! Kvällen inleddes med att jag träffade en tysk kille som är bosatt i Singapore. Vi satt utanför en restaurang och tittade på trafiken och drack öl. Låter kanske inte som världens roligaste aktivitet, men jag kan lova er att det är riktigt underhållande. Vi snackade om utbildningssystem och så lite världspolitik som det lätt blir vid internationella möten som dessa. Efter att ha klämt ett par god Vietnamesiska öl begav vi oss till en av de många ölrestauranger som finns här. Egentligen är det inga restauranger utan helt enkelt ett lite större hål i väggen där man placerat ut en massa billiga plaststolar och bord och här kan mna alltså köpa en sak. Billig öl. Personalen, som också bor på samma plats som ölrestaurangen är belägen trycker ihop sina gäster till ett maximum, vilket nästan alltid innebär intressanta möten med människor, som man annars aldrig skulle ha delat bord med. Vi blev placerade vid samma bord som tre killar från England. Två av dessa var från Spalding och en var från Manchester. Inget märkvärdigt med detta, kan man tycka, men nu är det som så att den förstnämnda orten endast ligger ett par mil utanför Peterborough, som ju är min svåger Nathan och svägerska Karins hemstad. Självfallet så kretsade vårt samtal kring just denna stad.

Vid elvatiden frågar engelsmännen om vi (tysken och jag) vill hänga med till ett ställe som ligger högst upp på hörnet på gatan där jag bor. Visst ville vi det. Det visade sig att stället är en slags konceptnattklubb/restaurang, där själva baren/restaurangen ligger på 5:e våningen, medan själva nattklubben ligger på andra våningen. Inget jätteställe utan ett rätt litet ställe, men det skulle visa sig vara väldigt trevligt. På femte våningen var det 2 for 1 som innebar att vi blev lite mer onyktra ju längre tiden gick och medan vi drack fler och fler öl så blev diskussionerna kring Islam och västs påverkan på tredje världen allt intensivare. Dock hela tiden på en nivå där det är högt i tak och med en intellektuell approach. Engelsmännen, och då framförallt den ena som var lärare, hade flera bra poänger i sitt sätt att debattera och argumentera. Vid halv ett gick vi ner till den lilla nattklubbsdelen. Väl där blev det lite barhäng och lite dans på dansgolvet. Vid tvåtiden känner jag att jag skulle tacka för mig och styra min kos hem till sängen så jag sa hej då till tysken och engelsmännen och vände mig om. Min blick mötte en blick och ett ansikte som jag först inte kunde placera, men som samtidigt tittade rakt in i mitt och jag kunde se att han kände precis samma sak då han såg på mig. Min hjärna gick på högvarv och poletten trillade ner, men ändå inte. Kunde det vara sant!?

Framför mig står Ronny Larsson, en kompis från de övre tonåren i Södertälje och bredvid honom står Henrik Bodlund som också är en god gammal vän. Minerna mellan oss tre i denna situation var helt mållösa. Här har jag inte träffat en enda svensk under mina två dagar i Saigon och de första två som jag träffar är två gamla härliga vänner!!! What are the odds!? Vad fan gjorde dom här, och de tänkte precis likadant! Jag hade ingen aning att dessa herrar var på resa, och de kände heller inte till min resa. Vi kramade om varandra och satte oss vid ett eget bord och var helt överrumplade av situationen. Här har jag varit på resande fot i en månad och inte träffad en enda som jag känner eller är bekant med, och så träffar jag två vänner. Det äer inte mina bästa vänner, eller heller ej vänner som jag umgås särskilt mycket med. Men varje gång vi träffas har vi jäkligt kul och trivs mycket bra med varandra. Vi beställde in drinkar och strax efter tre lämnade Bodlund oss för att gå hem till bingen. Jag och Ronnyg gick vidare och satte oss på en restaurang som forfarande var öppen. Där satt vi i Saigonmorgonen och pratade gamla minnen och om livet i allmänhet. En riktigt härligt stund och vid halv fem gick vi hemåt och bestämde att vi skulle ses vid niotiden och hitta på något alla tre under måndagen. När jag la mig log jag för mig själv över denna mycket roliga och uppskattade överrasnkning som detta möte var. Riktigt roligt att träffa just dessa herrar då jag verkligen tycker mycket om att skratta i deras sällskap.

Klockan ställdes på 08:50 och då jag vaknade kände jag verkligen av gårdagsnattens öl och drinkar. Jag tog mig dock upp och ställde ig i en välbehövlig kall dusch. Efter det gick jag över till Ronny och Bodlund och väckte dessa herar. Det visade sig att de bodde i grannhotellet. Världen är lite ;-) Vi tog en promenad på ett par kilometer till en stor park där det finns tennisbanor, fotbollsplaner och en pool som är öppen för allmänheten. Vi spenderade sen halva dagen vid denna pool pratandes om ditten och datten och bara njöt av sol och skratt. Vid halvtvåtide var de tvungna att gå då de skulle med ett plan till Bangkok som gick vid 4-tiden. Vi kramades och sa farväl och bestämde att vi skulle ta en kväll fram i mars och kolla på bilder från våra respektive resor. Med de orden skildes vi och jag begav mig till en av stans största marknader för att kolla in utbudet av billiga kläder och för att titta på folk (min största hobby).

Marknaden var full av liv och rörelse och jag blev stående framför en fiskförsäljare som bara hade levande varor till salu. Mycket fascinerande att se hur kunderna valde krabbor, räkor och fiskar av alla olika storlekar som hon sedan klubbade ihjäl och sen fileéade eller styckade. Inte fullt lika trevlig var den jätteråtta som jag såg springa runt bland ötterna på fiskförsäljarna!!! Nu är det inget problem då fisken är levande, och helt färsk då den levereras till kunden, men det ger ändå inte det mest aptitiliga intrycket om man säger så. Jag kollade in lite billiga kläder men köpte inget. Var inte särskilt imponerad av kvlatitén av det jag såg, men jag vet att det i downtown Saigon finns ställen där kvalitén är bra, därför väntar jag med inköpen tills jag far dit med Anna på onsdag.

Om två dagar har jag sällskap här nere. Det ska bli riktigt härligt och jag längtar verkligen. Ikväll blir det lugnt. Mycket lugnt.