17-19 februari Saigon/Bangkok

Storstad till storstad sen hem
Sju veckor. Sju långa eller sju korta, beroende på hur man ser på det. Blev min långa resa så bra som jag hoppades, var platserna så som jag förväntade mig och hur var egentligen alla möten som jag samlat på mig under dessa 2009 års första två vintermånader? När jag nu summerar min tid i Thailand, Kambodja och Vietnam så gör jag det med ett stort och mycket nöjt leende på mina läppar. Vad var bäst och vad var sämst. Vad gjorde mest intryck på mig och har jag förändrats något? Jag ska nedan försöka summera på bästa sätt, men vill inleda med att tacka alla som följt mig, här på denna lilla enkla blogg. Jag har verkligen överraskats av hur många ni är som faktiskt tittat in här och, nyfiket (förmodar jag) kollat hur det gått för Henkan borta i Asien. Över hundra kommentarer från er därhemma har det blivit! Uppmuntrande för mig att långt långt hemifrån höra vad ni har haft att säga om det jag tagit mig för här borta. Ibland, vet jag, att vissa av er har ansett att jag skrivit om allt för triviala saker, vilket säkert även har varit fallet, men jag vet även att fler av er har fått lära känna en liten annan sida av Henrik/Henke/Henkan, som ni kanske inte visste att jag hade. Jag kommer fortsätta skriva på den här bloggadressen även efter det att jag kommit hem. Det kommer dock inte bli varje dag, så som det varit under min resa, men kanske ett par, tre gånger i veckan. Jag kommer bland annat skriva om sånt som berör mig och den miljö jag rör mig i. Jag kommer även att publicera flera av de bilder jag tagit under min resa. Totalt har det blivit över 3 000 bilder, men jag lovar er att jag endast kommer visa er några, pärlorna i mina ögon. Det vore självfallet kul om ni även då ville delta med kommentarer och ev. kritik. Nu över till min sista rapportering.

Många av er därhemma överraskades av bilden i det senaste inlägget (16 februari) och visst var det så att jag och min fina Anna nu har gått och förlovat oss. Det var något jag tänkt på under hela min resa och det kändes därför helt naturligt att i måndags fråga min Kärlek om hon ville dela resten av sitt liv med mig. Det ville hon. Härligt för mig att få leva sida vid sida med denna underbara människa som älskar mig trots alla de svagheter jag besitter. I tisdags njöt vi båda hela dagen då vi strosade med lätta steg genom ett soligt och vackert Saigon. På kvällen åkte Anna hem till Sverige medan jag, ensam förberedde mig för att resa vidare till Bangkok.

Igår, onsdag, spenderade jag mesta delen av dagen vid det utomhusbadhus som jag tidigare varit vid ett par gånger. Maten var precis lika god som förra gången, och det kändes riktigt skönt att inte västerlänningarna ännu inte hittat hit. Att vara ensam västerlänning innebär dock att en del rätt intressanta situationer uppstår. Vad sägs om denna: Jag går in i duschen för att duscha av mig innan jag byter om till badbrallor. Utanför duschrummet står två vietnameser i fyrtioårsåldern. Jag märker att dessa båda herrar snabbt beger sig in i duschrummet då de ser att jag går in där. Jag tar av mig mina byxor och ställer mig i duschen och tvålar sen in mig. När jag sen tittar upp efter att jag sköljt bort tvålen från mina ögon, ser jag att dessa båda män står en meter i från mig och tittar på … min snopp. Förmodligen var de nyfikna på hur en västerlänsk pille såg ut och då min inte är särskilt märkvärdig (ser väl ut som snoppar gör i allmänhet) kanske de blev lite besvikna. Jag drog på mig mina badbyxor och gick upp och slängde mig i bassängen och simmade ett par längder och försökte samtidigt smälta det jag just varit med om. Jag tror inte att dessa båda män menade något särskilt med sin något påträngande naturstudie av mig, då jag vid ett flertal tilfällen, speciellt i Vietnam, sett hur nyfiket och helt ogenerat invånarna studerat saker och situationer som för dem varit nya (minns de två svarta adopterade pojkarna från Danmark jag berättat om tidigare). Efter en halvdag vid poolen tog jag mig sen till flygplatsen och satte mig på Air Asias flyg mot Bangkok.

Väl framme i Bangkok slås jag än en gång av hur dåliga de thailänska taxichaufförerna är på att hitta till den destination man vill åka till. Efter nästan en timmes färd är jag dock framme vid det hotell jag bokat för mina sista två nätter i Asien. Hotellet, Bhiman Inn, ligger ett par kvarter från från Khaosan Road, dvs väldigt centralt i Bangkok. Temperaturen är 33 grader, då jag kommer fram klockan nio på kvällen. Inte skönt alls. Lägg därtill en väldigt hög luftfuktighet så förstår ni att man kände sig rejält klibbig på hela kroppen. Detta råddes det dock tillfällig bot på eftersom jag så fort jag kommit in på mitt rum, slängde mig in i en lång iskall dusch. Sen bar det av till Khaosan Road för kvällsvard med tillhörande Chang-öl. Mycket gott. Efter att sen ha strosat runt och tittat på människor gick jag hem och redan vid tolvtiden sov jag sött i min stora dubbelsäng.

Jag vaknade tidigt imorse. Redan kvart över sju. Efter en lätt frukost (har ingen direkt aptit på morgonen …) tog jag en tuktuk till MBK, som är det största jävla varuhuskomplex jag någonsin skådat. Det måste vara en av de största i världen! Det visade sig dock att det inte slog upp sina portar för än klockan tio så jag beslöt mig för att ta en lång pormenad i väntan på att klockan skulle slå tio. Att vandra i Bangkok är aldrig tråkigt. Alltid händer det något och mycket riktigt hände det en hel de under min en och en halv timmes långa promenad. En liten krock mellan en tuktuk och en moped hann jag se. Jag såg vägarbetare som arbetade under de sämsta förhållanden jag sett, jag såg de högsta affärskomplex jag någonsin skådat, jag såg mat som jag aldrig sett, serveras från de mest primitiva stånd man kan tänka sig. En blandning som är oerhört extrem, men i en ”megacity” som ju Bangkok är ryms allt, och då menar jag precis allt. Genomsvettig rumlar jag isen n på MBK kvart över tio och slås av att det verkar ännu större när man väl kommer in!

Jag spenderade ett par timmar på MBK för att sedan ta en tuktuk och åka de dryga två kilometer som skiljer MBK och Phantip Plaza åt. Här finns en affärsbyggnad/inomhusmarknad som kallas Computer City World, och det var fanimej ingen underdrift. Här ryms allt man kan tänka sig inom elektronik. Piratkopior trängs med original och allt finns att få tag i. Jag såg till at köpa ett par programvaror som jag saknade och ett kamerastativ (50:- kostade det … dyrt … eller inte). Efter att även ha lagt ett par timmar här beger jag mig ut på stan. Klockan fyra är jag sen hemma på hotellet och tog en mycket välbehövlig dusch.

Denna sista kväll på min resa väljer jag att promenera längs floden Chao Phrayas strand. Där ser jag solen, den sol som jag så många gånger fotograferat då den sänkt sig i vattnet över Lantas, Krabis, Changs och Sihanouk Villes stränder. Den är precis lika vacker då den sänker sig bakom Bangkoks skyskrapor med floden som förgrund. Jag känner en oerhörd tillfredställelse när jag nu summerar min resa och minns mest mina möten med människorna, och så självfallet förlovningen med min vackra Anna. Platserna, de varma platserna kommer jag ta med mig hem till kalla vintersverige och kan med några enkla klick på min dator ta fram alla mina bilder och på så sätt slungas tillbaka till vilken plats jag helst vill, närsomhelst!

Det bästa mötet
Att få lära känna de underbara Lek och Malai på Koh Lanta. Detta par som jag bodde hos i nästan en vecka gav så oerhört mycket av sig själva. Jah lärde mig rätt mycket av dem, utan att de nog förstod det. En härlig känsla att få bättra på sitt eget patos. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag återser dem någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

De vackraste platserna
Havet väster om södra Koh Chang. Att stanna moppen uppe på ett berg och titta ut över det blåskiftande havet och dess små öar är en vacker syn som man bär med sig länge.

Hoi An. Vackra gamla byggnader som är helt tillgängliga för alla. Platserna här känns helt äkta och man mår bara så bra i denna stad/by.

Det jobbigaste/ Det nyttigaste
Att på nära håll få se riktigt fattigdom, som den i Kambodja. Det gör ont ända in i märgen. Det får en att tänka till. Tankarna försvinner inte, utan man bär med sig dem, vilket är oerhört nyttigt då jag far hem till Sverige. Flera är gångerna då tårar runnit ned för mina kinder, senast igår, då jag på nära håll betraktat mänsklig misär. Jag inser nu, mer än förr, att vi i den rika delen av världen måste göra mer än vad vi gör. Jag kommer försöka jobba mer för att få fler att bidra och jag önskar att fler får upp ögonen för de orättvisor som dagens ekonomiska och politiska system innebär för jordens alla fattiga.

Tack än en gång alla ni som följt mig på min resa. Jag hoppas ni tittar in här med jämna mellanrum framöver, för kanske, bara kanske, kan det komma något vettigt och tänkvärt som jag delar med mig av här i just denna blogg.