Inspirerande att inspirera

På måndag är det dags igen. Då beger jag mig till Uppsala Universitet för att hålla ett föredrag för ingenjörer i Ångströmslaboratoriets lokaler. Temat som jag tillsammans med Hanna Nordgren ska föredra är "Ditt personliga varumärke", även kallat personal branding. Hanna arbetar med marknadsföring på EON och vi har tidigare samarbetat ut mot studenter med mycket gott resultat och jag är övertygad om att det blir riktigt bra även denna gång.

Att få inspirera och delvis navigera dessa unga ambitiösa tjejer och killar är något av det roligaste jag vet. Frågorna man får under och efter föreläsningen eller workshopen är ofta utmanande och leder till bra diskussioner. Men det bästa och mest intressanta är de mejl och frågor man kan få dagarna efter ett föredrag. Då de som kanske inte "tog för sig" eller fick tillfälle att ställa sin fråga gör det. Det som för en person är enkla konkreta självklarheter är för en annan verktyg för att öppna nya dörrar och det är just de samtalen eller mejlen som engagerar och värmer en allra mest. Tanken med vårt föredrag på måndag är just att ge några enkla verktyg på vägen till att utveckla sin professionella personlighet och slipa på sitt alldeles egna varumärke. Jag kommer bland annat ta upp mina teorier kring "den sociala kameleonten" och ge dem reflektionsaxeln som ett av verktygen man kan använda för att utveckla sitt personliga varumärke.

Uppseendeväckande, intressant och oroväckande

I den senaste väljarbarometern, signerad United Minds får de rödgröna en rätt klar majoritet, 48% av väljarsympatierna mot borgarnas 41,4%. Men det är ändå inte det som i mina ögon är mest anmärkningsvärt utan det är Sverigedemokraternas ökade väljarstöd, partiet är fjärde största parti i undersökningen med sina sex procent. Ett rekordresultat för detta uppseendeväckande parti. Varför denna uppgång och vilka är det som bytt parti? Jag skulle gissat på att det var soffliggare, sossar och moderater och det är delvis riktigt. Men anmärkningsvärt är att ungefär hälften av SD´s nya supporters (sen partiet gick från tre till sex procent) kommer från Moderaterna, medan en fjärdedel kommer från sossarna och en fjärdedel från övriga borgerliga partier.

Detta kan självfallet bero på flera faktorer och den kanske mest troliga är i mina ögon att Moderaterna upplevs närma sig den politiska mitten, vilket lämnar högerflanken öppen. Om det nu är så att alla partier, både till höger såväl till vänster närmar sig mitten, lämnas självfallet utrymme för extremistiska partier av SD´s slag. Därför kan man se det som av extra stor vikt att vi i Sverige har tydliga inomparlamentariska höger och vänsterpartier.

SD´s goda reslutat till trots får de inte den vågmästarroll man så gärna strävar efter då S, MP och V tillsammans är större än vad alliansen och SD tillsammans är.

Populistiskt och oroväckande

Igår tog Sverigedmeokraterna (SD) kanske ett steg närmre riksdagen. Vid sitt partikonvent, som de kallar Landsdagar levererade den slipade och välsmorde (återvalde) partiledaren Jimmie Åkesson fler lösningar på de sanningar som han menar att våra etablerade partier blundar för. Som vanligt var det invandrarna som fick den största slängen med sleven, men även brottslingar (samt fd. brottslingar) hamnade i blickfånget. Det tjatades om för höga ersättningar till äldre invandrare som inte arbetat en dag i Sverige samt om ett register för sexualbrottslingar, "för att skyda våra barn", som man uttrycker sig. Och det är inte konstigt att det är dessa frågor man använder sig av, då dessa, som Lena Melin (Aftonbladet) uttrycker så väl, spelar på vår medfödda osäkerhet.

Jag har (och säkert ni som läser detta) på flera arbetsplatser hört kollegor och chefer beklagat sig över att "mångfalden inte fungerar" och att "invandrarna har det för bra". Det är dessa personer, oavsett om de är sossar eller moderater, som Jimmie Åkesson vill nå fram till med sina "raka" budskap. Samma personer tilltalas av löften som hårdare straff och hårdare tag mot våldsbrottslingar, även om forskning i stort sett ensidigt pekar på att hårdare straff inte leder till minskat våld i samhället. Det finns all anledning att vara på sin vakt. Det värsta är att det finns en stor risk för att SD kommer lyckas. Det som i dagsläget talar för partiet är tre punkter.

1.) Lågkunjunkturen slår hårt mot potentiella SD-väljare, vilket skapar starka missnöjesväljare
2.) Jimmie Åkesson både ser ut som och agerar (i de flesta fall) som en etablerad politiker
3.) Många kan känna igen sig i det SD uttrycker, då man spelar på vår rädsla och vår medfödda osäkerhet.

Därför är det av största vikt att ni vågar ta diskussionen med människor ni möter som uttrycker åsikter som tangerar Sverigedemokraterna. Ta ner ämnet och avdramatisera det. Använd fakta och gärna egna exempel för att levandegöra motsatsen. Det brukar fungera eller i alla fall öppna upp för reflektion. Och kanske, kanske kan det räcka. Måtte inte populismen segra i nästa års riksdagsval.

En knuff i rätt riktning?

Nyheten att Barack Obama mottar Nobels fredspris har delat kritikerna. Dels har vi de som tycker valet är genialt och ett bra sätt att sätta press på Obama (och USA) i hans framtida utrikespolitik. Och så har vi de som anser att Obama är helt fel pristagare och syftar då främst på att en man som driver två krig, de Irak och Afganistan, inte kan få ett pris för att man verkar för fred. Jag personligen ställer mig någonstans mittemellan. Min första känsla var att det kändes konstigt att en president som inte ens verkat i ett år och ännu inte genomfört särskilt mycket, även om han påbörjat en hel del, får detta prestigefyllda pris. Nu när det gått ett par dagar så kan jag se mer positivt på priset och hoppas att Obama främst ser till att verka aktivt för en fredlig lösning i Mellanöstern och där, som första president på länge sätter press på Israel att ta sitt ansvar i den blodiga konflikten.

På hemmaplan i USA, rapporterar medierna om Obamas fredspris med stor förvåning. Dels beror detta säkert på att han suttit kort tid på sin post, men också på att hans popularitet dalat under sommaren och nu under senhösten i och med flera impopulära beslut kring de amerikanska sjukvårdsförsäkringarna, och det faktum att lågkonjunkturen fortfarande är stark i USA´s 50 stater. Det ska bli intressant att se om Obamas senaste utspel kommer öka hans popularitet hemmavid? Utspelet jag talar om är hans löften om att ge homsexuella ökad rätt. Exemplet som ges är att på sikt tillåta öppet homsexuella inom militären, vilket idag är förbjudet i amerikansk lag!!! När man får reda på såna saker om världens ledande marknadsekonomi och demokratiska stat så inser man att en president som Obama inte kom en dag för tidigt. Sen har han mycket mer att bevisa. Både på hemmaplan och internationellt. Ska bli mycket intressant att följa hans resa.

Poliser slår också sina kvinnor

Ny brottstatistik visar något jag finner mycket intressant och uppseendeväckande. Statistiken visar att polisers vanligaste brott är kvinnomisshandel. Detta kan jämföras med att övriga svenskars vanligaste brott är trafikbrott och kvinnomisshandel hamnar där först på 13 plats. Den viktigaste frågan att ställa är i mina ögon, varför?

Min teori är inte särskilt invecklad utan bygger på att poliser brukar våld i sitt dagliga arbete och att våld för dem är ett sanktionerat arbetsvertyg. Detta torde rimligen innebära att poliser generellt sett har ett närmare (inte nödvändigtvis naturligare) mer intimt förhållningssätt till just våld. Jämför med gemene man som endast ser våldsbrukande som någon man sällan om än aldrig tar till. Gör man det är det oftast i ett fåtal extrema situationer där man inte ser någon annan utväg. När polismannen kommer hem från en arbetsdag är det således svårt att helt ändra syn på våld och våldsutövande. Man kanske sitter och ruvar på uppdämda aggressioner som uppstått i detta stressiga arbete och man släpper då lättare än andra ut det på, i detta fallet sina fruar eller flickvänner. Sen kan man även spekulera i att det är fler våldsamma personer som utbildar sig till poliser än man kan se i andra yrken. Men det kanske å andra sidan är en nödvändighet då våldet hela tiden är påtagligt i detta speciella och krävande yrke.

Varför är det då just våldet mot kvinnor som dominerar denna lista? Här kanske vi kan finna svaret i att polisyrket är kraftigt mansdominerat och att jargongen och kvinnosynen eventuellt påverkas av detta. I och med det påståendet påstår jag indirekt att poliser då generellt sett skulle ha en sämre kvinnosyn än den manliga populationen i övrigt, vilket jag känner är svårt för mig att bevisa eller ens påstå. Hursomhelst väcker det många frågor och oavsett förklaring är det mycket tragiskt att det finns poliser som slår sina kvinnor. Och i den bästa av världar skulle ingen slå sina nära och kära. En sån värld vill jag leva i. Frågan är bara hur vi når dit?

Illustrationen kommer från dn.se

Tillägg efter publicering: Ingen direkt jämförande statistik huruvida poliser slår sina kvinnor i större utsträckning än rikssnittet har jag inte funnit, utan baserar mitt inlägg på det faktum att kvinnomisshandel är det vanligaste brottet bland poliser och medan det i rikssnittet hamnar på en trettonde plats.

Stieg Larssons andra - inte alls dum

Såg idag den andra delen av filmatiseringen av Stieg Larssons Millenium-trilogi, Flickan som lekte med elden. Daniel Alfredsson står nu bakom kameran och gör ett bra jobb med att förmedla kärnan av boken. Filmen är välcastad och överlag välspelad. OK, det märks väl att Paolo Roberto inte är någon skådis och att Lena Endre spelar över och lite obalanserat (förvånade över detta), men annars är det habilt på skådespelarfronten.

Om vi kikar på historien är den rätt svår att förmedla i långfilmsformat och det känns på några ställen att man utelämnat en del viktiga delar som fanns med i boken. Kanske finns dessa med i teveserieversionen som visas på SVT i mellandagarna? Men överlag är det en bra film som levde upp till mina förväntingar. Extra kul att se Per Oscarsson i en liten roll. Än finns det krut i den gubben.