31 januari Saigon

Blöta barn och svettig läsande man
Andra dagen i Saigon löper nu mot sitt slut. Dagen inleddes med att jag tvärvaknade (kan man säga så?) av ett otroligt oljud som skar genom hela mitt huvud. Vad var nu detta?! Jag sköt gardinen åt sidan och kikade ut genom fönstret och kunde se två små vietnameser stå med varsin(!!!) kobraborr (en sådan man hackar sönder asfalt och betong med. Jag tror ni alla har hört hur en av dessa kan låta, dubbla det oljudet och ni har det skrän som väckte mig. Nu var ju faktiskt klockan redan nio så det var ändå dags att gå upp, så jag ska egentligen inte klaga.

Jag hade idag bestämt mig för att besöka en av stadens vattenparker. Ni kanske undrar vad jag är för pucko som vill besöka en vattenpark när det finns så mycket annat att se här. Nu är det ju så att jag har fyra hela dagar här så jag kommer hinna med lite annat också. Jag lovar. Det var så enkelt som att jag helt enkelt ville ha lite sol och vatten, som jag nu inte fått sedan i måndags i Sihanouk ville. Jag hade fått namnet på en park och lämnade över lappen till chauffören till cykeltaxin. Han skrattade lite och cyklade sen iväg. Sträckan i sig var inte särskilt lång, men den tog ändå 20 minuter då traffiken är tät och cykeltaxi kanske inte är det snabbaste av färdmedel. Väl framme pekar föraren på en gränd och jag ser lite örvånade ut och går in i gränden. Det visar sig att detta var bakvägen till ett utomhusbadhus med ett par vattenrutschkanor. Hmm, inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag betalade inträdet och tyckte att alla tittade lite konstigt på mig. Jag gick in i herrarnas omklädningsrum och bytte om och gick ut. Det var fullkomligt smockat med barn i åldrarna 5-13 och sen en småfet västerlänning … ni fattar synen.

Jag hade sett framför mig att kunna sitta i en solstol och läsa i en park där det fanns lite pooler som man kunde svalka sig i var och varannan timme. Inte riktigt så var det. Jag gick fram till en vakt som verkade titta efter min son eller dotter, då de få vuxna som var där var där med sina barn. När han såg att jag inte hade något barn med mig så sa han att jag inte fick gå in i poolerna. Jag log för mig själv och såg hela situationen framför mig. Alla där var nog helt övertygade att jag var en västerlänsk pedofil som var där för att spana in småpojkar i tajta små badbyxor. Jag sa då till vakten (som inte förstod mkt engelska) att jag ville sitta någonstans och läsa. Gärna i solen så att man kan få lite solbränna. Han pekade mot ett litet område till höger mellan ett par poler och jag begav mig dit. Jag hittade en liten plastpall och satte mig och läste. Det kändes inte helt bekvämt och inte blev det bättre när nyfikna små vietnamesiska barn ko mfram och ville utbyta enkla fraser på engelska och nyfiket kolla vad jag läste. Efter att ha varit omsvärmad av ett gäng 8-åringar i några minuter bestämde jag mig för att gå därifrån. Jag skrattade högt då jag lämnade detta ställe och lyckades få namnet på en större vattenpark där man faktiskt skulle kunna hitta en solstol och kunna sitta och läsa en bok, parken hette Dam Sen. Jag gick ut på gatan och viftade till mig en taxi och tjugo minuter senare klev jag av utanför en gigantisk entre.

Jag löste biljett och gick in … jävlar vad mycket människor!!! Jag insåg efter ungefär två sekunder att det inte skulle bli något bokläsande i lugn och ro i en skön solstol. Man kunde tamejfan kanppt ta sig fram. Vatenlandet i sig var säkert jättebra. Alla pooler och vattenrutschkanor såg skitroliga ut, problemet var att det fortfarande är helgdag efter nyåret här i Vietnam så alla var ledig och verkade ha begett sig till Dam Sen parken. Jag tog en promenad i parken och slogs av hur stor den var och ändå överfull. Efter tjugo minuter så gick jag ur parken, men gick då automatiskt in i Dam Sen park. Låter det konstigt? Det visade sig att Dam Sen park är en jättepark där vattenparken endast är en liten del. Detta är den i särklass största nöjespark jag någonsin besökt och min gissning är att det är en av världens största!

Bokläsande blev det. Jag köpte en stor läsk och en kycklingwrap och satte mig vid en konstgjord sjö, som var ungefär lika stor som en tredjedel av Malmsjön, i Enhörna. Under min timme läsandes den sista delen i Stieg Larssons Millenium trilogi kom säkert 10-15 personer fram och ville ta kort på mig eller ta kort på sig själva med mig på kortet. Ytterligare 20 personer kom fram och ville utbyta några fraser på engelska. Mycket underhållande. Jag tror många av er hade skrattat halvt ihjäl er om ni hade fått betrakta detta på avstånd. Jag promenerade vidare och kunde knappt fatta hur stor denna parken i själva verkat var. När jag hade promenerat i kanske en kilometer så vek jag av åt höger, mot vad jag trodde var en av utgångarna. Det visade sig vara nästa del av parken … Denna del var en djurpark där man på mycket när håll kunde beskåda de största krokodiler jag någonsin sett. Man kunde stå en meter från en jäkla massa olika ormarter och även blicka in i ögonen på svartbjörnar som hade några få kvadratmeter att röra sig på. Tragiskt att se hur vissa av djuren behandlas och extra anmärkningsvärt är att alla är fria att mata djuren vilket innebär att en jäkla massa sopor och matförpackningar ligger inne i djurhägnen och i burarna. Jäkligt bizzart, men det kanske mest konstiga jag sett var att man hos krokodilerna kunde köpa bete, i form av fisk, och sen fick man mata/fiska krokodiler. En mycket rolig syn! Efter att ha spenderat rätt lång tid i djurparken gick jag vidare in i en ny del av parken som vafr mer som ett rekreationsområde. Jag slog mig ner på en trappa och fortsatte med mitt läsande. En skön och avslappnande plats skulle det visa sig. Även här kom det fram barn och vuxna som ville prata engelska med mig. Här slapp jag dock fotostunden. Efter denna lässtund gick jag sen rätt snabbt igenom själva nöjesparksdelen av parken, vilken var i storlek med Liseberg, ja ni fattar hur stor denna parken var! Totalt spenderade jag nästan fyra timmar här och är mycket nöjd med dagen, som förvisso kanske inte blev som jag tänkt mig, men det blir ju sällan så. Och på många sätt blev den bättre än jag väntat mig. Jag uppskattarverkligen alla möten med människor. På tal om möten så blir det ikväll lite öldrickande med en amerikan som jag träffade på internetkafeet i morse. Ska bli spännande att prata om Kambodja med honom då han ska dit och arbeta som voluntär på ett barnhem. Återkommer med rapport imorgon.

30 januari Saigon

Högljudd indie och gott intryck
*Pga mkt langsamt internet publiceras idag inga bilder*
I och med att jag lämnar Kambodja bakom mig och far till Vietnam så innebär det att min resa går in i sin tredje fas. Jag är överlag nöjd med Kambodja, och hade säkerligen varit ännu mer nöjd om min fot hade varit hel. Jag har tyckt om att möta människor med integritet och att få se platser som jag tidigare bara läst om och där verkligheten nästan överträffar dikten. Till det negativa hör maten och all nedskräpning, som måste vara bland det värsta man nog kan se och uppleva på vårt klot. Huvudstaden Phnom Penh växte för varje dag och blev en liten personlig favorit. Det kändes dock rätt att i morse sätta mig bussen och åka de ca. sex timmar som bussresan mellan Kambodjas och Vietnams huvudstad tar.

Resan gick bra förutom att jag hade en indie som satt på/i sätet bakom mig och pratade i telefonen 75% av resan. Att han pratade i telefonen gjorde väl inte så mycket, utan det var sättet han pratade på som var extremt störande. Han pratade uppskattningsvis dubbelt så högt som jag hört någon annan prata i en mobiltelefon. Så någon sömn blev det inte tal om. Ett halvtimmesstopp vid gränsen och ett kort stopp vid en färja över Mekhongfloden var de enda stopp som gjordes under resan.

Väl framme i Saigon (ingen här kallar den för Ho Chi Minh City fick jag mig snabbt berättat för mig...) fick jag en bra känsla, ni vet en sån man kan få ibland då man kommer till en ny plats. Efter att ha kollat på ett par enkla hotellrum bestämde jag mig för ett som låg på första våningen, så att jag skulle slippa gå i trappor med mongofoten min. Jag slängde av mig grejerna och gav mig direkt ut för att äta och fann ett mysigt vietnamesiskt hak fem minuter från mitt hotell. Jag valde räkor med grön curry med ris. Slurp! Det var riktigt gott och vettetusan om denna gröncurryrätt inte slog de motsvarigheter jag provade i Thailand? Bredvid mig satt ett par från USA som jag inledde en konversation med. Det visade sig att han var engelsklärare på en privatskola här och vi blev sittande i 45 minuter pratandes om USA´s utrikespolitik och generell ekonomisk politik. Mycket intressant att träffa intellektuella liberala amerikaner.

Efter maten gav jag mig ut på upptäcksfärd och höll inte på att hitta hem. Tanken var att jag skulle promenera ett par kilometer i lugn takt. Nu blev det kanske 5-6 kilometer istället. Jag upptäckte att den där positiva känslan som jag fick när jag klev av bussen i Saigon satt kvar. Jag får bra vibbar av staden och dess invånare. Barnen är nyfikna, precis som på övriga platser jag besökt, och de vuxna möter ett leende med ett leende. Inte alls så kalla och avståndstagande som vissa jag möt under min resa påtalat för mig att just vietnameser ska vara. Jag stannade vid ett supermarket och köpte en riktigt god isglass. Ni som känner mig vet att jag är något av en isglassjunkie och denna var riktigt smarrig! På vägen hem irrade jag bort mig för en stund, men mitt lokalsinne ;-), räddade mig än en gång. Jag gick in i en av de många butiker som säljer DVD-filmer, mm och inhandlade en bunt teveserier. Bland annat köpte jag Dexter säsong 1-3 och Sopranos säsong 1-6. För dessa boxar gav jag runt en hundring, vilket kändes som en helt OK deal. Efter det gick jag hem och nu ligger jag här på sängen och vilar fötterna i ett litet fotbad. Ikväll tänkte jag gå ut och äta lite och ta ett par öl. Om 4 dagar kommer min käresta ned vilket ska bli riktigt härligt då Vietnam känns som ett bra land och då är det ju extra härligt om man får dela den glädjen med en man älskar. Återkommer med fler intryck under morgondagen och lovar er då en mer omfattande rapport.

29 januari Phnom Penh

Svärmande fjärilar och tomma blickar
Vilken dag jag har haft! Till att börja med hade medicinen verkat, vilket självklart gjorde mig glad, men framförallt innebar det frihet, frihet att kunna göra precis vad jag ville. Så klockan nio satte jag mig i min nyfunne vän Samalis moppetuktuk. Första destinationen var Choeung Ek genocidal center, mer känt under namnet ”killing field”. Benämningen killing field är egentligen inte helt korrekt då denna plats endast är en av många platser som går under det namnet. Platsen i Choeung Ek är dock den mest kända och den med flest döda på en och samma plats. Efter 40 minuters tuktukfärd var vi framme vid denna kända men fruktade plats där man med början 1980 fann 129 massgravar!

Platsen såg inte ut så som jag hade tänkt mig. Jag hade en bild av att det skulle vara ett stort öppet fält där man kunde se spår av gravar, men så var alltså inte fallet. Istället möttes jag av en stor tempelliknande byggnad som det snart visade sig att jag skulle gå in i. Bakom denna byggnad fanns rätt kraftig vegetation och ett par mindre fält där man tydligt kunde se spår av att något tidigare varit nedgrävt. Jag betalade inträdesbiljetten på 2$ och begav mig in på området och fram till den tempelliknande byggnaden. Det visade sig att det var här man hade samlat skallarna av över 8000 människor som man grävt upp under de första utgrävningarna 1980. Man hade efter dessa dryga 8000 insett att arbetet var för tungt för att forsätta, därför ligger idag troligvis runt 12000 skallar och kroppar kvar i marken bakom och kring denna tempelbyggnad som kallas The memorial charnel och restes till minne för alla de (upp emot 3 miljoner om man räknar alla som dog av svält och följdsjukdomar) som miste sina liv mellan 1975-1979 under Röda Khmerernas skräckvälde. Jag gick fram till byggnaden och möttes av fem eller om det var sex våningar med människokranier kategorieserade i ålder och kön. En helt otroligt makaber syn som var svår att ta till sig. Min kropp visste liksom inte hur den skulle reagera. Jag betraktade detta makabra monument i ett tioal minuter och satte mig sen ned på trappan utanför, för att där tänka igenom och på något sätt försöka förstå vad jag just bevittnat.

Jag promenerade vidare bakom templet och ut i vad man skulle kunna beskriva som ett mindre fält, med soradiskt utsprida träd. En mycket vacker plats. Inte bara var platsen vacker, den var mycket fridfull där fjärilar och humlar samsades om alla de blommor som växte på träd och på marken. Skyltar finns uppsatta att man ska respektera tystnaden, vilket också gjordes. Jag promenerade sen runt en liten tjärnliknande vattensamling, som jag sen fick berättat för mig var ett fält, där man begravt tusentals människor, för mindre än 30 år sedan. Också detta var en mycket vacker plats och det enda som störde det fridfulla helhetsintrycket var några barn som stod utanför det staket som var uppsatt, och tiggde. De ville inte ge med sig, och när jag väl givit dem en slant var så klagade de på att det var för lite. Då blev jag nästan sur, då jag verkligen ville ha lugn och ro på denna mycket speciella plats. Efter turen runt fältet som numera var en tjärn (som förövrigt kom till av en översvämning på 80-talet), kom jag fram till den plats som kanske är mest känd på området. ”The killing tree”, trädet dit man förde alla små barn och bebisar. Man fattade dem i benne och krossade deras små huvuden mot trädstammen, för att på så sätt spara på ammunition, då det var dyrt i denna fattiga nation. Nedan för snett bakom tråden ligger klädfragment och benbitar, delvis synliga, från några av de tusentals barn som här miste sina unga och sköra liv. Svårt, oerhört svårt att ta till sig. Jag stannar upp och böjer mig ned och känner lite lätt på en tygbitt som bara delvis sticker upp ur marken. Det har en grönblå färg och jag föreställer mig att ett barn, kanske född samma år som jag, en gång har burit denna tröja eller byxa. Svårt, som sagt, mycket svårt att ta till sig.

Det mest anmärkningsvärda, men samtidigt kanske viktigaste med denna platsen är att det är en plats av ro. Man känner ett lugn, fast än man kanske borde känna oro, man känner dofter av blommor och gräs, istället för lukten av lik och död och man hör fåglars sång istället för människors gråt. Den här platsen, Choeung Ek är idag en hedervärd plats, en stilla plats där vi kan och ska minnas vad som skedde och på ett värdigt sätt hedra alla dom som dog, alldeles i onödan just här för inte alls länge sedan. Noterbart är att det endast är turister som besöker platsen. Hoppas att så inte är fallet varje dag, då det är av största vikt att denna plats står öppen för hela folket som gått igenom så oerhört mycket de senaste femtio åren.

På parkeringen utanför möter jag upp Samali som möter mig med ett bekymmersfritt leende och med en lapp i handen. Han frågar mi om jag inte vill åka till en Shooting range och proskjuta lite olika vapen, han visar mig att jag där kan få provkjuta en Kalashnikov, en AK47, världens mest sålda och kända vapen. Snacka om snabba svängningar och hastiga ryck! Jag förklarade vänligt för honom att jag inte alls kände för att skjuta vapen, efter detta besök och förklarade även för honom att vapne inte intresserade mig. Jag pratade sen med honom om platsen jag precist besökt och jag frågade honom hur gammal han var. Han berättade att han var 47 år (jag hade gissat på tio år yngre) och att han mindes Röda Khmerernas maktövertagande 1975. Han berättade sedan att hans fem år äldre bror var en av de många som dödades 1977. Han berättade detta utan att visa den minsta känsloyttring och jag tänkte för mig själv, att detta folket måste haft ett helvete, och att man nu försökte glömma. Ungeför som det tyska traumat under 50 och 60-talet då man inte ville kännas till sin egen historia. Jag tog tag i Samalis axel och tittade honom i ögonen och beklagade så uppriktigt jag bara kunde att han hade förlorat sin storebror. Han tackade så mycket för det och sen begav vi oss av mot nästa destination som var Tuol Sleng Prison, mer känt som S21.

Jag har tidigare läst om detta fängelse, som före 1975 var en helt vanlig mellanstadieskola. Bland annat beskrivs platsen och vad som skedde där i boken Pol Pots leende, som jag varmt kan rekommendera. Ändå visste jag nog inte riktigt vad som väntade mig. Detta fängelse är en plats där fler än 30 000 fångar, varav ca. 20 000 var barn, fängslades och torterades i mellan 2-4 månader (vissa fängslades upp till 7 månader) innan de senare skickades till Choeung Ek (läs ovan) för arkebusing. Endast tio personer som satt fängslade i S21 överlevde och kunde berätta historien för eftervärlden. Själva fängelset består av fyra identiska skolbyggnader (ca. 35x15m)som byggdes om till celler, förvaringsrum och tortyrkammare. Personligen påminner byggnaden mig mycket om de kaserner I Kungsängen, som jag som 19 årig militärpolis huserade i för 14 år sedan. Enda stora skillnaden är att dessa byggnader har tre våningar, medan I1:s kaserner hade två våningar. Det är egentligen först i byggnad B som stundens allvar slår över mig som en kraftig våg som kommer inifrån.

Hela nedervåningen är fylld med fotografier på alla de som fängslades mellan 1975-1978 (Röda Khmererna hann aldrig fängsla någon 1979 då Vietnam invaderade landet och störtade den sittande regimen). Blickarna som möter en är blickar jag aldrig tidigare skådat. Mörka, rädda, tomma, på en och samma gång. Man kan se hur dessa män, kvinnor och barn alla tycks veta att detta är det absolut sista kort som någonsin, kommer ha dem som motiv. Flera av de unga pojkarna, kanske tio, tolv år, gamla, bär spår av grov misshandel. Någon saknar ett öga, som ser ut att vara utpetat av ett trubbigt föremål. På en annan bild poserar en mycket ung moder med sitt lilla spädbarn på sin arm. Hon blickar rakt igenom kameralinsen, in i mina ögon och jag börjar gråta. Tårarna rinner ned för mina kinder och jag gör absolut ingenting för att hindra dom från att falla. Jag spenderar nästan en timme i denna nedervåning, då jag känner en skyldighet mot alla dessa människor på bilderna, en skyldighet att möta deras blickar. Längst in i hörnet i det sista rummet möter jag blickarna på unga flickor och pojkar som inte fick leva mer än 8-10 år och det gör så ont att se dessa barn och att inse hur jävla orättvist livet är och att det bara är ren förbannad jävla slump och tur, var och av vem man föds.

Allt jag ser i övriga rum och byggnader står sig slätt i jämförelse med alla fotografier i byggnad B. De tusentals kranierna på förmiddagen kändes nästan overkliga i jämförelse. Ett foto, däremot är så levande och så konkret. Ett helt våningsplan i byggnad C ägnas åt en fotoserie från den Svenska Kampuchea-gruppens (med bl a. Jan Myrdal) besök i landet 1978. Intressant och tänkvärt då varje bild har en liten text där en jämförelse görs med hur man såg på bildmotivet (på respektive foto) 1978 under besöket, och hur man ser på det nu, 30 år senare, med facit i hand. Efter två timmar i S21 går jag ut på gatan och möter en leende och till synes beymmersfri Samali. Vi kör hemåt och på vägen hem berättar Samali att han imorgon ska på sin lillebrors bröllop och att han då ska ta med hela sin familj till den by som han växte upp i. Han strålar emd hela sitt glada magra ansikte. Hans glädje smittade av sig och genast mådde jag bättre. Tänk att en man som var med då allt helvete som jag under dagen beskådat, så lätt kan få mig att för en stund släppa bilden av dessa tusentals människor som jag nyss beskådat och som rörde vid djupet på mitt hjärta. Vi hade kommit överens om 10$ för att han under hela dagen skulle vara min chaufför, men jag kände att han var värd så mycket mer, så för en gångs skull (jag är av princip emot dricks, då det unerminerar all ekonomi) gav jag honom 5$ i dricks. Glädjen i hans ögon gick inte att dölja och han gav mig en lång varm kram innan jag gick upp för trapporna till mitt rum.

Vid fyrasnåret, efter en halvtimmes återhämtning efter alla intryck går jag ut för att ta mig till en marknad som kallas ”Russian market”. Utanför stod Samali och sken upp då jag kom. Han tog fram ett par glasögon och berättade att tack vare mina fem dollar hade han haft råd att laga sina glasögon. Och mycket riktigt, de glasögon som tidigare varit tejpade var nu hela. Han skjutsade mig till marknaden där jag köpte ett par DVD-boxar (OZ säsong 1-6) och Curb your Enthusiasm (säsong 1-6) samt en fransk dokumentärfilm om fånglägret S21, som jag besökt på eftermiddagen. För allt detta betalade jag 15 dollar (ca.115:-) och då betalade jag säkert överpris :-) Utanför marknaden stannar jag upp vid två leende pojkar. Dessa levande glada barn är en sådan otrolig kontrast från de barn jag tidigare sett på bilderna, mindre än en kilometer bort.

På vägen hem frågar Samali om jag vill följa med då han ska köpa finkläder inför sin brors bröllop och det kan jag ju inte tacka nej till. Vi begav oss till en helt annan del av staden där min käre chaufför länge väljer bland olika mörka byxor och rådfrågar mig titt som tätt. Han köpte ett par svarta finbyxor(typ zigenarbralla), en blå och vit skjorta och tillhörande strumpor och kalsonger. Allt till en total summa av 20 dollar, vilket förmodligen är flera dagars arbete för den gode Samali. Vi körde sen hemåt och jag kan lova er att det var två mycket nöjda herrar som tuffade fram i tuktuken just när solen sänkte sig över Phnom Penh. Chauffören nöjd för att han kört in bra med pengar och att en ledig dag med fest väntade honom medan passageraren var nöjd över att ha fått hela känsloregistret uppspelat på en och samma dag. Nöjd över att ha lärt sig ytterliggare lite mer om människan, även om allt inte var ljus kunskap

28 januari Phnom Penh

Lite sömn och orolig gastro
Sådär, det kunde man väl ge sig fan på … precis efter att jag varit på internetcafét igår och lagt in gårdagens rapport så kände jag mig helt plötsligt lite illamående. Mycket riktigt började magen spöka, för första gången (och sista hoppas jag) under min resa. Förutom illamående (som är den värsta känslan jag vet) så spenderade jag halva natten på toaletten, sovandes ungefär en timme åt gången. Fy fan vad ynklig man är när man framåt morgonen är helt tömd på vätska och känner att en feberfrossa tagit kontroll över ens kropp. Då mitt rum inte har några fönster så innebar det att jag inte haft tillstymmelse till koll på vilken tid på dygnet det har varit. En ovanlig och rätt obehaglig känsla.

Jag tvingade dock mig själv att stiga upp vid vad jag trodde var lunchtid. Det visade sig att klockan var kvart i nio på morgonen. Jag var fast besluten att 1.) Hitta ett apotek 2.) Bunkra upp med vatten 3.) Köpa en Coca Cola, då jag vet att min mor vid något tillfälle sagt att avslagen cola är bra för en orolig mage. Jag hittade ett apotek, eller det finns egentligen inga riktiga apotek här utan det är bara små butiker/hål i väggen som helt fritt säljer läkemedel. En ung tjej på kanske 15-16 år stod i kassan och jag pekade på min mage, då jag insåg att hon inte pratade eller förstod engelska. Det hela slutade med att jag fick en karta med Spasfon. Jag kände mig lite osäker och tog mig till närmaste internetcafé och googlade på preparaten. Mina misstankar på att det var fel medicin var riktiga. Spasfon visade sig vara smrtlindring och då främst för magregionen. Bland annat används det av gravida. Jag hade varit lite för otydlig hos den 15-årige ”apotekaren”, uppenbarligen. Så jag begav mig till nästa hål i vägen som jag kunde hitta. Där pratade man lite engelska och jag fick två preparat (Ercéfuryl & Bactrim) som jag skulle ta tre gånger dagligen. Jag kände mig genast lugnare och begav mig hemåt, efter att jag införskaffat 3 liter vatten och en Coca Cola. Jag tryckte i mig den första dosen av medicin och somnade sen. Dagen fortlöpte som natten hade gjort där jag varvade sömn, tevetittande (Australian Open) med toabesök. Efter att ha tagit den andra dosen för dagen kände jag mig stärkt (dock inte särskilt mkt bättre i magen plus att jag fortfarande var illamående) och bestämde mig för att ta en promenad. Jag ville ju i alla fall få ut lite av dagen. Jag menar det är inte varje dag som man är i Phnom Penh …

Jag bestämde mig för att gå mot Olympic Stadium, ja den heter faktiskt så. Man kan ju undra om det någon gång har funnits en ambition för detta fattiga land att vilja stå värd för de olympiska spelen? Promenaden kändes bra. Foten hade fått vila och jag gick medvetet riktigt långsamt. Härligt att se alla dessa människor som alla har fullt upp med sina vardagsbestyr. Mycket spännande att få blicka in i deras liv, om än bara för ett litet ögonblick. Jag fotade en hel del och flera kort blev riktigt bra (då ska ni veta att jag är kräsen). Jag tycker fortfarande att det är lite pinsamt påtryckande att ta kort på människor som inte bett om att få vara med på bild. Men jag visade alla bilderna på min display då jag fotat och det var helt klart så att de flesta inte hade sett en digitalkamera förut. Leendena var många då de fick se sig själva på bild. Precis bredvid Olympic Stadium höll jag på att spy och då menar jag bokstavligt talat att jag höll på att kräkas. Skälet till detta är en liten sjö, mitt i stan som uppenabrligen består av bajs och avfall! Ytan kokade av smådjur som mumsade i sig fekalier. Jag köte lite frukt, det blv några bananer och ett parklementiner. Jag tänkte att jag måste ju komma igång med ätandet ikväll så att magen börjar fungea igen så att inte fler dagar går till spillo. Utanför stadion spelade man fotboll. Det påminde mycket om de korpmatcher som spelas hemma på grusplaner. Återigen var det kul och intressant att se hur lika vi är även om en världsel skiljer oss åt. Efter en dryg timme var jag så hemma på det guest house där jag bor. Anmärkningsvärt var att jag under min rätt långa promenad inte mötte eller såg en enda annan västerlänning. Som jag skrivit tidigare, i början av min resa, är detta en rätt skön och nyttig känsla. Att få vara lite uttittad och vara den som avviker. Faschinerande att det inte är fler turister i denna stad!

Imorgon hoppas jag att magen är bra och att febern och illamåendet är borta så att jag kan ta mig till killing fields och till krigsmuséet. Men först ska jag försöka äta lite för första gången på ett dygn.

27 januari Phnom Penh

Livlig busstur och sorlande stad
Jag ändrade mig. Det blev resa till Phnom Penh redan idag. Vet egentligen inte varför, men när jag vaknade i morse kändes det rätt att fara idag så jag köpte en biljett (4 $) och satte mig på bussen som lämnade Sihanouk ville 12:15. Att åka buss i sydostasien är en resa i dubbel bemärkelse kan jag lova er! Tänk er en rätt sliten turistbuss som hela tiden har full sprut på AC:en och är fylld med en rätt olydig skolklass som inte lyssnade när busschauffören gick igenom vilka regler som gällde. Ungefär så är det. Bakom mig satt två kambodjaner och spelade någon inhemsk popmusik på sina mp3 mobiltelefoner så att hela bussen hörde dessa oerhört jobbiga melodier hela tiden. Sen så sitter nästan alla och äter olika sorters snacks. Allt från torkat kött som luktar bajs, bokstavligt talat, till vanliga chips och så torkad frukt. Lägg sen till ett par stora barnfamiljer, där ungarna inte kan sitta still och inte heller vill sitta still utan far runt hela tiden och väsnas. Jag vet att jag låter som en gammal gubbe, men just resan idag, var faktiskt precis så som jag beskriver den ovan. Jag kan dock ej förneka att det är intressant att betrakta alla människor man möter. Idag var jag enda västerlänning på bussen vilket innebar att ungefär 20 försäljare av diverse lokala produkter fulkomligt flög på mig då vi gjorde det obligatoriska 20 minuters stoppet som görs på alla bussresor. Platsen vi stannade på var en av de mest nedskärpade platser jag sett i hela mitt liv. Och när jag skulle gå bakom ett träd och pinka så följde ett gäng smågrabbar efter mig så jag fick inte hller någon ro att pinka. Till slut lyckades jag smita bakom ett hörn och kasta det välbehövliga vattnet.

Efter drygt fyra timmar kom vi då fram till Kambodjas huvudstad. De första intrycken är att fdet verkar vara en rätt typisk asiatisk storstad med full fart i trafiken och inte den bästa luften att inandas. Arkitekturen visar på att Frankrike stått som kolonialherre här för inte så länge sedan. Jag hyr en moppechaufför för 1$ och beger mig till ett känt Guesthouse som jag fått rekommenderat mig av personer jag mött under resans gång. Efter en feminuterstur bak på en moppe i hektisk eftermiddagstraffik i Phnom Penh så blir man rätt svettig, även om man numera börjat vänja sig vid trafiken. Jag checkar in i ett lite bättre rum med AC och kabelteve och får för det betala 9$ natten. Ett helt OK pris för ett bra rum som faktiskt är bra ljudisolerat (mkt viktigt i den här staden kan jag lova er).

Efter att ha packat upp det viktigaste och bytt om så gav jag mig ut på en promenad. Det går inte fort, men jag kan i alla fall ta mig framåt när jag snör åt mina löparskor riktigt hårt. Jag försökte suga in staderns atmosfär och passade på att kika in i små butiker som säljer allt mellan himmel och jord, alltid kul att se vad som säljs då det säger mycket om vad människorna här handlar och vad som är viktigt i deras liv. Bland annat finns hela butiker som bara säljer buddhaaltare som man ska ha i sina hem, det finns butiker som bara säljer plastprodukter (säljer allt i plast, jag lovar er), en affär med bara mjukisdjur och butiker som säljer levande fiskar. Skillnaden mellan fattig och rik är påtaglig då feta Mercedes står parkerade precis bredvik lemlösa tiggare. Jag kände att hungern kom krypande och begav mig till en hamburgerbar som hade det nyckfulla namnet Lucky Burger. Frågan var om jag skulle vara ”lucky” och få mig en god hamburgare. Svaret var att jag fick en jävligt god burgare som smakade på pricken som Clocks hamburgare smakade. Ni som är 30 år eller äldre minns hur de smakade … Efter denna goda måltid gick jag vidare och kom fram till en stor vägkorsning där fullt kaos rådde. Det visade sig att en man blicit påkörd vilket innebar att en stor ansamling människor samlats kring honom, men ingen verkade bistå honom?! Fem meter därifrån står totalt passiva poliser och försöker dirigera trafiken som hänger på sina tutor och undrar varför det är stopp i trafiken. Till slut kommer ett par personer fram och hjälper mannen med någon form av tryckförband. Många var dem som sprang fram och av nyfikenhet ville få en glimt av den skadade. Hur det gick för honom vet jag inte, men av hans moped var det bara skrot så troligvis var läget rätt allvarligt. Efter detta vände jag om och tog mig hemåt. Om jag ska skryta lite så är jag faktiskt rätt imponerad av min lokalförmåga, då jag dirket visste var jag skulle gå och var jag befann mig hela tiden, trots att kartan bara användes ett par gånger.

Imorgon blir det besök på Killing fields och på krigsmuseet som är inhyst i en skola som fungerade som tortyrkammare och avrättningsplats. Hemskt, javisst, men även mycket intressant då detta helvete ägde rum för så kort tid sedan som för 30 år sedan. Återkommer imorgon med bilder och rapport därifrån.

26 januari Sihanouk ville

Miljarder gummiringar och norskt eftermiddagsmöte
Jag somnade rätt tidigt igår efter att han konstaterat att det inte var kinesiskt nyår då utan att det är först idag det ska firas. Lite snopet då ja var inställd på fest, men kanske lika bra då jag var riktigt trött. Vaknade rätt tidigt och begav mig ut med motorcykeln för att hitta fotomotiv och för att se nya platser. Skönt väder då solen höll sig bakom molnen och vinden fläktade skönt. Intressant att se att den mark som tidigare ägdes av fransmännen då de kolonialiserade detta land är omgiven av stora betong och stenmurar. Detta innebär att det mitt ute i ingenstans , står massiva murar som man skulle kunna tro tillhör ett gods eller så. Men de är bara minnen av en svunnen tid. Åkte runt i ett par timmar innan jag åkte till stranden för att slappa, läsa och äta.

Synen då jag kom till stranden höll på att ge mig en chock!!! Jag har aldrig sett så mycket människor på en strand förut. Alla gick man ur huse för att fira nyåret! Barn sprang runt som galna och sköt smällare till höger och vänster. Då de inte befann sig i vattnet ska tilläggas, för där var det proppat. Många hyrde traktordäckslangar eller lastbilsdäckslangar som de lekt för fullt med i vågorna. Härligt att se hur barn leker likadant vart än man befinner sig på jorden. Denna glädje så fort vatten kommer med i bilden. Efter att ha grottat mig igenom de värsta folkmassorna hittade jag en ledig solstol nedanför en liten restaurang som som helt OK ut. Jag beställe in lite mat och en jucie och började läsa. Jag varvade mitt läsande med att sitta där och titta på alla människor som for omkring som galna på stranden. Ett härligt spektakel.

Jag skulle uppskatta att 97% av alla som befann sig på stranden idag var kambodjaner, kineser och vietnameser, så för en gång skull fick man känna sig som en minoritet i turistvimlet. Anmärkningsvärt var att alla som badar, barn som vuxen, pojke som flicka, inte har några badkläder. Man badade i sina vanliga kläder. Undantaget de allra minsta barnen som i vissa fall sprang runt nakna. Jag pratar med en kille som ligger i solstolen bredvid mig och han menade på att det till stor del är likadant i Thailand, eller att det i alla fall var så förr. Han menade att det berodde på att man enligt kulturen inte ska visa upp sina bara kroppar och att detta är något man lär sig tidigt. Detta är egentligen inte konstigt då vi i Sverige hade likadant fram till 30-talet då män slutade bära badräkt. Alltid lär man sig något nytt, vilket är kul.

Bredvid mig låg även ett par från Norge. De var mycket trevliga, som alla norrmän för övrigt är när man träffar dem då man är ute och reser. Vi hade många bra samtal om allt mellan himmel och jord. Under eftermiddagen han vi bland annat behandla: Natomedlemskap, olja och miljöpolitik, prostitution och idrottsframgångar. En mycket trevligt par som framstod som både pålästa och ödmjuka. I övrigt blev det bokläsande och ett par dopp. Idag stannade jag på stranden till klockan kvart över fem. Det är första gången jag stannar så länge och också första gången jag känner att det stramar lite i ansiktet, på grund av solens strålar. Konstigt det där med solbränna. Jag har inte blivit särskilt solbränd under min resa, men heller inte bränt mig, med undantag för mina axlar vid ett tillfälle. Förvisso har jag varit duktig på att smörja in mig, men jag trodde nog att jag skulle vara dubbelt så brun som jag hitills har blivit på dessa dryga tre veckor. Men å andra sidan har jag ju som jag sa ovan inte bränt mig, vilket är jäkligt skönt och bra för huden nu när man börjar bli till åren … ;-)

Bestämde mig idag för att stanna en extra dag här i Sihanouk ville. Dels för att jag trivs mer och mer, men också pga detta med det kinesiska nyåret. Tror inte att morgondagen är en bra resdag då alla som firat nyår här också ska resa med bussarna upp till Phnom Penh. Nu reser jag istället på onsdagsmorgonen för att på torsdag eller fredag ta mig vidare till Vietnam.

25 januari Sihanouk ville

Kastade spikar och självömkan
En skön slappardag på stranden blev det idag. Just idag var det full aktivitet på stranden och jag fick snabbt svar på varför så var fallet. Idag och imorgon så firar man in det kinesiska och vietnamesiska nyåret. Oxens år blir det denna gången fick jag berättat för mig. Detta ska tydligen innebära att en jävla massa turister strömmar hit från Kina och Vietnam samt att kambodjanerna inte är sena att hänga på i firandet. Ska bli mycket intressant att se hur festen blir. Fyrverkerier är nog självskrivna, men utöver det vet jag ingenting om hur man firar här. Ni kommer få reda på det imorgon.

Varje dag dör en person i Kambodja av de minor som finns kvar från krigen som härjat här de senaste 50 åren. Arbetet med minröjning går framåt då det för tio år sedan var tio personer om dagen som fick sätta livet till på detta grymma sätt. Idag fick jag på stranden se vad minorna inneburit för några av kamodjanerna. Män utan armar och ben tar sig fram längs stranden och tigger. Det gör riktigt ont att se. Förutom dessa lemlösa män bär man runt på gamla krigsveteraner som inte kan väga mer än 25-30 kilo, levande döda kan de nog bäst beskrivas som. Lägg där till alla barnen, mellan 3 till 15 år som gårpå stranden och antingen samlar burkar (de får 25 öre för 3 insalade burkar hos skrotsamlare) eller säljer frukt eller någon typ av mat. Ingen av dessa barn har råd att gå i skolan, utan spenderar sju dagar i veckan här för att ha råd att överhuvudtaget leva.Ett utsatt folk som ni redan hört från mig i tidigare inlägg.

Mitt på dan hände en märklig och obehaglig sak. En smutsig man i 35-års åldern (förmodligen är han en av de som går och tigger) går på stranden, i strandkanten med sin lilla dotter på kanske tre år. Jag ser hur han stannar på stranden precis nedanför där jag satt och läste. Av någon anledning upmärksammade jag mannen som trevade efter något sin ena bröstficka. Han tog upp något som jag tyckte såg ut som spikar, varpå han slängde en hel näve med spikar ut i strandkanten, precis bredvid alla barnen som lekte. Jag släppte min bok och trotsade min mycket ömmande fot och tog mig snabbt fram till mannen som var i full färd med att fylla sin näve med fler spikar. Jag grep tag i hans hand och stirrade honom djupt i ögonen och försökte få kontakt med honom, men insåg snabbt att något var fel. Blicken hängde inte riktigt med så jag misstänkte att han troligtvis var förståndshandikappad av något slag. Jag tvingde upp hans hand och tömde spikarna i min andra hand och stirrade honom i ögonen och varnade honom och sa något i stil med ”No, no. No good!” Jag såg att hans lilla dotter uppfattade situationen som obehaglig så jag försökte le mot henne samtidigt som jag tog ut de sista spikarna från hans ficka. Sen sa jag åt honom att gå härifrån fort! Några andra på stranden hade uppfattad vad som hänt, men ville först inte tro att det kunde vara spikar som mannen slängde ut bland de lekande barnen! De ansåg att jag handlat rättfärdigt och jag ångrar inte att jag tog i med hårdhanskarna. Det är mycket ovanligt att jag tar till våld, men var i detta tillfälle tvungen, även om mitt våld självfallet var mycket begränsat. När jag väl satt mig ned igen och tänkte igenom situationen så kan jag inte förstå varför någon överhuvudtaget skulle vilja kasta ut spikar bland badande människor. Jag kunde inte lista ut det hur mycket jag än försökte, så svaret måste ha legat i att denna mannen var gravt disillusionerad, vilket gör den lilla flickans öde till ett ännu värre än vad det annars varit.

Nu över till något helt annat. Min fot. Jag upplever att min resa blivit 25-30% sämre efter det att jag skadade foten. Det har nu gått en vecka och det gör riktigt ont inne i foten, eller snarare i fotens ben vid den nedre delen av trampdynan. Självklart var det något mer än en stukning, det insåg jag efter bara ett par dagar och det troliga verkar vara att jag fått en spricka i foten. Det var i alla fall det som kvinnan i en svensk familj jag träffade idag gissade på. Hon var här med sin familj på långresa men arbetar som sjukgymnast hemma i Sverige. Hon klämde och kände på min fot och frågade hur länge jag dragits med detta, osv. Eftersom svullnaden gick ned efter ca. tre dagar (vilket i sig är rätt länge) och att smärtan inne i foten vid belastning är densamma som för en vecka sedan så är det troligast att det var en spricka eller flera. Detta var inte roligt att höra då jag hade hoppats att jag skulle kunna springa mer på semestern vilket nu ser ut att bli en omöjlighet. Hoppas i alla fall att min fot blir så pass bra innan Anna kommer så att vi kan promenera lite. För som det är nu kan jag inte gå mer än ett par hundra meter sen ömmar det för mycket. Jag är som sagt riktigt jävla besviken över denna fotskada då jag verkligen hade kommit igång. Jag hade satt upp några små personliga mål för mig själv med resan. Det första målet var att komma igång med grundträningen inför Stockholm Maraton, vilket gick bättre än förväntat, fram till olyckan. Och mitt andra mål var att gå ner 4-5 kilo, dels för att det blir lättare med löpningen, men även för att må bra och bli lite mindre rund. Jag var på god väg och hade redan tappat ett par kilo. Dessa kilon har jag nu gått upp, även om jag inte äter jätteonyttigt så kan jag ju inte röra något på mig om dagarna, utan det blir antingen stillasittande bokläsning eller stillasittande på motorcykeln eller moppen. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela, men jag ska absolut inte klaga. Jag träffar intressanta människor och gör givande iakttagelser och får njuta av ett underbart klimat.

På tal om bra klimat så har dagen varit underbar temperaturmässigt. 27-28 grader, lagom med vind och kanske runt 25-26 grader i vattnet och även om jag beklagat mig ovan och beskrivit situationer och människor som har det tufft, har det varit en bra dag. Jag kommer med största sannorlikhet stanna här till och med tisdag morgon då jag beger mig vidare till Phnom Penh. Idag är det halvtid för mig på min resa. Tiden går ruskigt fort! Nu ska jag snart fira in det nya, kinesiska året. Gott nytt år på er!

24 januari Sihanouk ville

Mulet men härligt
När jag gick utanför dörren till mitt hotell i morse fick jag en liten överraskning då det var mulet för första gången på tre veckor. Rätt skönt faktiskt. Jag bestämde mig för att ta en liten tur med motorcykeln och kolla in området strax utanför staden. Det blev en intressant tur, men tyvärr insåg jag för sent att jag hade glömt min kamera. För första gången hittills under min resa. Lite trist, men ändå inte hela världen. Efter att ha kollat in delar av landsbygden som visade sig vara ännu fattigare än stadsdelarna begav jag mig ned till en av stränderna för att inta lite lunch. Det mulna vädret hade nu övergått till sol med växlande molnighet. Jag valde dock att sätta mig under ett stort parasol då jag fortfarande känner av min förkylning.

Idag var stranden fylld med kambodjaner, förmodligen för att det var lördag. Härligt att se alla barnen skina upp när vatten kommer in i bilden. Simkunnigheten bland barnen verkade vara lite sådär så försäljare/uthyrare gick runt med billiga flytvästar och bilringar som majoriteten av barnen använde. Rätt kul att se faktiskt. Inte lika kul att se var två kambodjanska män i 30-års åldern som helt öppet gick och tog kort på små kambodjanska barn (främst pojkar) när dessa poserade framför kameran i vattenbrynet. Man kan ju bara tänka sig var dessa bilder kommer säljas och publiceras... dock blir jag inte längre lika förvånad som jag blev tidigare i veckan. Efter avslutad lunch blev det bokläsning i någon timme innan jag begav mig hemåt, dels för att hämta kameran, men främst för satt jag ville utforska Sihanouk ville lite djupare och gärna då dokumentera det hela.

Jag åkte mot stadens djuphamn, som också är landets enda i sitt slag vilket innebär att de flesta av allt som importeras till Kambodja kommer in denna vägen. Luften fullkomligt kokar av avgaser från de stora och mycket gamla lastbilarna som lastar på containrar från fartygen för vidare transport till landets större städer. Jag slås av hur miljövidrigt detta transportförfarande måste vara och beger mig till det som på kartan ska vara stadens tågstation. Det visar sig att stationen är helt öde. Enligt en man jag pratar med så går det fortfarande lite godstransporter härifrån, men jag tror knappt på det då området är helt dött och de vagnar man ser, ser inte ut att ha använts på åtminstone 20 år. Tidigare gick både gods- och persontransporter härifrån upp till Phnom Penh, tragiskt att se att man frångått detta mer miljövänliga alternativ av transport och för mig helt ologiskt. Men det troliga skälet är kortsiktigt ekonomiskt tänkande där vinster måste göras här och nu. Sen kan jag tänka mig att järnvägen var enkelspårig, vilket i sig kan innebära förseningar och teknikstrul på ett helt annat sätt än lastbilstransport. Jag åker en bit utanför stan och slås av hur många mindre bensintationer som numera är nedlagda. Svaret till dessa nedlägningar ligger precis i vägkorsningen mellan hamnen och vägen in mot stan. Där ligger två av de största bensinstationer som jag någonsin skådat. De är dessutom helt nya. Här stannar lastbilarna och fyller på sin bensin inför sin 25 mil långa färd till landets huvudstad.

Jag styrde min kos in mot bostadsområdena inne i Sihanouk ville och asfalten upphör och familjerna bor i små skjul, nästan av kåkstadsliknande karaktär. Luften vibrerar av värme och lukter från mat som lagas och lattriner som töms. Hundar, kycklingar och ankor, till och med getter och kor går helt lösa, även i de mer trafikerade områdena med asfalterade vägar. Jag fattar inte riktigt hur de vågar ha alla djuren lösa, men det verkar funka hur bra som helst. Hade varit intressant att se hur det skulle fungera hemma :-) Jag tar en tur ner till vattnet och kollar in lite bebyggelse som säkert snart får flytta på sig för turister och beger mig sen hemåt. En mycket lärorik och bra dag började gå mot sin ände. Imorgon skulle jag tro att det blir strandslappande med min goda bok. Men vi får se. Är det lite mulet så beger jag mig nog ut på upptäcktsfärd igen.

22-23 januari Sihanouk ville

Bland sopor, mutor och nästan gratis öl
Igår morse, klockan 08:00(torsdag) kom en skraltig gammal buss av japanskt snitt och hämtade upp vid det guesthouse i gränsstaden Koh Kong som jag hade spenderat natten i. Färden blev kort då det visade sig att vi skulle byta till en större och finare buss vid något som skulle föreställa en busstation. Väl ombordstigen på den nyare och modernare bussen som skulle ta mig till Sihanouk ville upptäckte jag att luftkonditioneringen var fullt påslagen och att mitt ventillationsfilter var trasigt. Där fanns inte längre något reglage utan den kalla luften sprutade med full kraft rätt ner på mig. Då bussen var full kunde jag inte heller byta plats. Nåväl, ett i-landsproblem kan tyckas så jag la inte mer tid eller kraft på det. Resan till Sihanouk ville tog lite drygt fem timmar på rätt dåliga vägar, även om man i år precis färdigställt hela sträckan (230km) vilket numera innebär att man inte behöver ta små färjor över floderna som rinner från bergen och ut i Thailänska gulfen.

Väl framme i Sihanouk ville lejde jag en kambodjansk kille som presenterade sig som Li och var i min ålder som på sin motorcykel skjutsade mig till ett enkelt hotell som jag hört skulle vara prisvärt och bra. Jag märkte direkt att trafiken här är betydligt lugnare än i Thailand, vilket innebar att jag i alla fall kände mig lite lugnare där bak på Li´s motorcykel. Väl framme på hotellet bytte jag om och tog en promenad och den första person jag stöter på är den tyske jazzmusikern, Alexander, som jag bodde granne med på Koh Chang. Det visade sig att han bodde på hotellet som låg vägg i vägg med mitt hotell. Ett kärt återseende och vi bestämde att vi skulle äta ihop senare på kvällen och kanske ta ett parti biljard. Jag gick vidare men kände snabbt att det inte skulle funka att gå särskilt långt då min fot gör ont vid varje nedtramp. Så efter ett par hundra meter haltade jag mig tillbaka till hotellet. Känns jäkligt surt och tråkigt att inte kunna röra sig fritt så jag gick och satte mig i hotellbaren och beställde en baguette (ni vet Kambodja är ju en fd. Fransk koloni …) och en öl. Snackade lite med ett par australiensare som bodde på samma hotell och de var riktigt nöjda med boendet. De tipsade mig om en strand som de tyckte att jag skulle åka till på fredagen. Jag tackade för tipset och gick upp och tog en siesta.

På kvällen mötte jag upp Alexander (jazzkillen) och på hans motorcykel tog vi oss till en restaurang som hette ”The fat cow” och det visade sig vara en riktigt bra restaurang med god mat. Efter det åkte vi till en bar och spelade 3 omgångar biljard. Jag vann den första men förlorade sen två i rad. Biljard är inte min starkaste sport (om man kan kalla det för det?), men kan vara kul ett litet tag över ett par öl. Efter det gick jag hem och sov. Kände mig lite tung i huvudet. Bara inte jag drog på mig en förkylning av den där förbannadre luftkonditioneringen, var det sista jag tänkte innan jag somnade.

Klockan åtta vaknade jag av att en hund stod och skällde utanför hotellet. Jag kände direkt att jag hade dragit på mig den där förkylningen som jag var rädd för dagen innan. Typiskt! Det ska inte få sätta köppar i mina hjul tänkte jag och gick ner till receptionen och betalade för ytterligare en natt (5$ natten, dvs.40:-) och hyrde en lätt motorcykel (125cc) som såg ut som en moped. Sen bar det av mot strandne. I Sihanouk ville finns det 3-4 olika rätt stora stränder, men de ligger rätt utspritt. Jag bestämde mig för att åka till den som låg längst bort. Efter 15-20 minuter var jag framme. Stranden var helt tom, med undantag för några kambodjaner som höll sig i skuggan under palmträden medan deras barn lekte i vattnet. Vackert som bara den om det inte vore för all nedskräpning!!! Jag har aldrig sett en nedskräpning av denna kaliber någonstans tidigare. Man slänger allt efter att man användt det. Rätt på marken, gatan eller i vattnet. Nu hade jag tur då vattnet här var relativt skräpfritt och likaså strandne, medan området bredvid stranden bokstavligt talat såg ut som en soptipp! I denna ”soptipp” gick ett trettiotal vita kor och betade och rotade bland skräpet. Jag slog mig ned på stranden och började läsa. Mitt huvud kändes nu ännu tyngre och min näsa hade börjat rinna. Helvetes skit. Först gör jag illa foten ordentligt så att jag inte kan springa eller gå längre sträckor och nu denna förkylning. All tur jag känt tidigare verkar vara som bortblåst. Snart kommer väl en ordentlig magsjuka på allt det här … Efter en och en halv timme gav jag upp. Det gick inte att sitta i solen och kanske förvärra förkylningen med eventuell feber också. Jag tog motorcyklen och åkte iväg. Nu skulle jag utforska landsbygden tänkte jag. Efter tio minuters körning tog vägen slut. Så var det med det utforskandet :-)

Lunchen intogs på en strandrestaurang på en strand ett par kilometer från den stranden jag nämnde ovan. En cheeseburgare med pommes fick det bli. Såg på nyheterna igår att fågelinfluensan tydligen kommit till Kambodja igen och kände inte således särskilt starkt för kyckling. Det smakade helt OK och jag parkerade mig under ett parasol på denna stranden. Nu började jag känna mig bättre vilket fick mig på bättre humör. Jag köpte en härlig fruktpåse av en försäljare på stranden som bestod av ananas, dragon fruit, mango, vattenmelon och banan. Allt färskt från de lokala odlarna. Slurp! Efter denna deilkatess mådde jag ännu bättre. Dagen hade vänt från halvdålig till bra. Härligt! Jag spenderade sen resten av eftermiddagen där under parasolet läsandes den mycket intressanta, om än något tunga, Al-Qaida och vägen till 11 september, av journalisten Lawrence Wright. Som förövrigt fick det åtråvärda Pulitzerpriset för just denna bok.

På vägen hem till mitt hotell såg jag en riktigt rolig syn! En polis hade stoppat en man som hade överlastat sin pick-up om man säger så … ni kan döma själva av bilden högst up i detta blogginlägg. Det intressanta var att se hur den här mannen helt öppet försökte muta polismannen genom att gå bakom honom och trycka ner ett par sedlar i dennes bakficka. Polismanne blev irriterad och tog bort mannens hand och sedlarna. Jag tror att han sneglade åt mitt håll och såg att jag stod och fotograferade. Kanske spelade det in i hans val att inte ta emot mutan. Oavsett vilket var det rätt roligt att se, men samtidigt tragiskt att se att korruptionen är så utbredd som den är. Men det hör ett fattigt land som Kambodja till, tyvärr.

Ikväll vet jag inte vad som händer. Kanske tar jag det bara lugnt och går ut på någon av restaurangerna i närheten och äter något och tar en öl eller två. Mina intryck av Kambodja hittills är: Billigt så inihelvete (se nedan) smutsigt så inihelvete (läs ovan) och framförallt fattigt som bara fan! Det är rent obehagligt att se hur illa ställt vissa familjer har det. Detta är en nyttig erfarenhet för en västerlänning att se och man känner sig illa till mods då man inser att livets lotteri för mig innebar Enhörna och en trygg uppväxt, när det lika gärna hade kunna varit en liten by i Kambodja där jag inte ens haft tak över huvudet.

Prisex:
En öl= 3.50:-
Boende= 20:- till 60:-/natten
Mat (ex. Kyckling och ris)= 5:-
Mat (hamburgare + pommes) = 15:-
Mat (hummer som säljes av strandförsäljare)=8:-/st
Hyra moped/motorcykel = 35:-/dag

21 januari Koh Kong

Denna gången blir det en dags fördröjning i mitt rapporterande eftersom jag inte hade tillgång till internet under gårdagens vistelse i Koh Kong. Så allt ni läser om nedan är från torsdagen 21 januari. En dag med massor av intryck och tankar. På många sätt en obehaglig dag, men samtidigt intressant. Ni kommer förstå när ni läser nedan.

Medelålders män med mager mandom
Resan inleddes på morgonen vid halv åtta och den gick bra. Fick göra ett stopp på ca. en timme vid en liten busstation för byte av buss. Färden gick med minibuss och under denna tur träffade jag Jack från England och Luigi från Italien. Herrar i dryga fyrtioårsåldern som båda var rätt pratglada. Vi samspråkade om allt mellan himmel och jord och timmarna i minbussen flöt på rätt fort. Väl framme vid gränsen insåg ja rätt fort att Kambodja är fattigare än Thailand, och då menar jag bra mycket fattigare. Barn, små barn som rycker i ens kläder och ber om en slant. Det gjorde riktigt ont i mitt mjuka lilla svenska hjärta, det kan jag lova er. Efter ca. 20 minuter så var gränskontrollen avklarad och vi satte oss i en bil för att ta oss till det ”guesthouse” i Koh Kong där vi skulle bo ett dygn (det ingick i resan). Vad är det då för stad vi ska bo i? Under stoppet vid busstationen träffade jag ett svenskt par som skulle vidare in i norra Kambodja och de hade med sig en reseguide (typ Lonely Planet). Jag lånade den och tänkte kolla upp Koh Kong … ”This is the wild west of Kambodja and the home of smugglers, gambling, drug dealers and prostitution.” Jojo!!! Vad var det för ställe vi hade kommit till?

Efter att ha checkat in i världens kanske skabbigaste boende,satte jag mig i baren med Jack och Mario. Direkt började de prata om att ligga med kvinnor och då prosrtituerade i synnerhet. Jag satt fint på min sida av bordet och lyssnade när de gick på och berättade om deras vanor här i sydostasien. Jack hade varit här 13 år i rad och Luigi åkte hit för första gången för 25 år sedan (han är 49 år nu). Det framgick att de vid varje tillfälle då de varit i Thailand hade haft sex med prostituerade. När de frågade mig om jag skulle med till ”the Chicken house”, som tydligen är ett känt horhus här i trakten, så svarade jag att jag inte besökte prostituerade och tyckte att det var fel att göra det. Båda herrarna höll på att tappa hakan! Va, har du aldrig besökt en prostituerad? Frågade de mig. Jag svarade som det var, att det aldrig hade inträffat och heller aldrig skulle ske. De var minst sagt förvånade och undrade varför man besökte Thailand som ensam man om man inte var här för att ha sex. Då jag fann situationen mycket intressant bestämde jag mig för att inte gå på och fördömma dem fullt ut då jag ville höra mer om deras vanor inom detta område. Jag var nyfiken på att höra hur deras kvinnosyn egentligen var och hur de såg på de kvinnor som de faktiskt utnyttjade. Många skulle säkert tycka att jag ansågs feg, men jag såg mig mer som en journalist, som en fluga på väggen som får veta hur dessa män tänker och agerar.

Jag frågade dem om de använde skydd och hur mycket det kostade. Det visade sig att de båda hävdade att de använde skydd (kanske något de bara sa, då de visste var jag stod i frågan). Jag frågade dem hur många prostituerade de uppskattade att de haft sex med och Jack gissade på dryga hundra medan Luigi trodde mellan 80-100 tjejer under alla sina år i Thailand! Jag höll på att ramla av stolen! Det som var mest anmärkningsvärt är att de såg helt naturligt på det och pratade helt öppet om det hela. Inte bara med mig, utan med andra, så som bartenders och Kambodjaner. Jack frågade rakt ut första kambodjan han mötte var han kunde hitta en kvinna för ikväll! Skrämmande men ändå fullt verkligt här nere. Gång på gång undrade Jack om jag inte var lite sugen att prova på ändå och jag svarade honom att det inte lockade mig det minsta och att jag inte kunde se hur man kunde njuta av att betala för sex med en utsatt kvinna som tvingats in i detta. De båda förstod var jag stod i frågan och sa att de respekterade min åsikt men tyckte den var konstig. Vi beslöt oss för att ta en promenad i Koh Kong. Klockan var nu ungefär tre på eftermiddagen,

Jag släppte ämnet för en stund och vi begav oss till staden/byns mitt där en marknad var i full gång. Det var många intryck och riktigt trevligt. Tänk att här gick jag med två män som minst sagt frekvent besöker prostituerade och sög i mig intryck av en helt ny stad. Konstigt kan tyckas, men jag ville veta mer om dessa män och hur de såg på sina handlingar men jag släppte som sagt ämnet för stunden och vi hamnade till slut på en av Koh Kongs få barer där vi tog oss var sin öl. Efter en kvart kom en äldre spenslig herre förbi vårt bord och började växla några ord. Det visade sig att han var från Belgien (var med i Belgiens 8-manna roddlag från Munchen OS 1972) och att han sedan 17 år tillbaka bodde i Thailand. Jack frågade då helt öppet vad hororna kostade i Kambodja och vad man kunde vänta sig! Jag höll för andra gången idag på att tappa hakan och tänkte att den här äldre mannen kunde väl inte vara likadan som dom men ... Helt öppet, rakt på, bara sådär. Belgaren fann frågan som helt naturlig och började prata och sa: ”Jag skulle aldrig betala mer än 20-25 dollar (155-200:-) för en fin 18-åring som då ännu inte fått barn. Så priserna är väl som de var i Thailand för sisådär tio år sedan.” Jag trodde fan inte det var sant … Allt detta utspelar sig framför mina ögon. Sånt man bara hört talas om eller sett på Uppdrag ganskning på SVT där männen har blurrade ansikten och förvränga röster. Jack skämtar sen med belgaren och frågar om han ska med på ”The chicken house” ikväll? Han sa att Luigi skulle med, men att svensken (dvs. jag) var den enda med moral, som skulle avstå och stanna hemma. Sen skrattade han och klappade om mig hjärtligt (!). Belgaren svarade att han självfallet skulle till The chicken house på kvällen.

Efter ytterligare kanske tio minuter kom ägaren till baren. En mycket korpulent Walesare i fyrtioårsåldern ut och gjorde oss sällskap vid bordet. Efter bara någon minut så kretsade samtalet kring var man kunde få tag i bra tjejer och vad det skulle kosta, mm. Helt jävla sjukt. En riktigt skum och utomkroppslig känsla. Det kändes som om jag inte var där, men ändå var jag där. Svårt att förklara. Jag tänkte hela tiden, att det måste jag föra vidare. Berätta för alla er hemma. Det är så här det uppenbarligen fungerar. Helt öppet inför alla! Detta är ”defaultläget” bland dessa herrar, hur konstigt det än må låta.

Kvällen kom och jag tog en club sandwich i baren där vi bor och snackade med ett par Kambodjaner som vuxit upp i fångläger i Thailand, då de var födda 1980, precis efter att Pol Pot störtades. De berättade ingående om de hemskheter deras föräldrar gått igenom. Mycket intressant och skrämmande att få höra från genrationen under den som utsattes för ett av historiens största och grymmaste folkmord, mellan 1975-1979 då mellan 500 000 till 2 000000 människor miste sina liv under Röda Khmerernas våldsterror. Jag kunde inte låta bli att må extra dåligt då jag tänkte på att barnen till dessa som utsattes för dessa grymheter nu var de som prostituerade sig varje kväll för män som Mario, Jack, Belgaren och den fete Walesaren. Efter ett tag kom Jack ner i baren och satte sig vid vårt bord. Diskussionen tog då en helt annan vändning då Jack frågade dessa killar om de kunde ta honom till ”The chicken house” ikväll. Killarna sken upp och stämde in i Jacks jargong och lovade honom att de minsann skulle fixa minst en kvinna till honom ikväll. Här ser ni hur dessa nyss så sansade och djupa unga män helt växlar om och ställer upp på kunden, dvs. den med pengar, i detta fall Jack. Detta är verkligheten. Den verklighet som möter män och kvinnor i sydostasien varje dag. Som möter alla solsemestrande välbärgade europeiska barnfamiljer som årligen vallfärdar hit. Detta är verkligheten för de hundratusentals män som årligen beger sig till regionen för att utnyttja ett helt folk, en hel generation av utsatta män, men framförallt kvinnor.

Jack frågade mig en sista gång om jag ändå inte skulle med till ”The chicken house”. Jag behövde ju inte göra något, jag kunde ju bara hänga med och som han uttryckte det ”have a good time”. Jag svarade honom att jag inte ville det och tyckte att han skulle tänka både en och två gånger på de flickor som han ev. skulle träffa där. Jag frågade honom om han gjorde samma sak hemma i England som han gör här nere. Han svarade då efter en stunds betänketid att det gjorde han inte. Han tillade dock: ”Men det är inte riktigt samma sak där ...”. Jag önskade honom en trevlig kväll och gick upp till mitt rum och la mig. Många tankar flög genom mitt huvud när jag låg där. En mycket omvälvande och omskakande dag, på fler än ett sätt. Tyvärr kan jag inte ge er några direkta intryck av vare sig Kambodja eller kambodjanerna, då det som jag skrivit om ovan tagit upp hela min hjärna, som ni säkert förstår.

20 januari Koh Chang

Röda smalben i en gungande hamock
Så var den då till slut kommen. Min sista dag i Thailand innan jag beger mig österut till grannen Kambodja. Jag har använt den sista dagen till att vila min sargade fot. Jag kan nu stödja mig på den, men den är blå och rätt svullen. Kommer nog inte kunna springa på någon vecka … surt.

Idag ville jag pröva en ny strand som bara ligger ett par kilometer från där jag bor. Klockan tio bar det iväg. Stranden var fin (som alla stränder verkar vara här … man blir verkligen bortskämd) och långgrund. Kanske till och med lite för långgrund med tanke på min fot. Varje gång jag doppade mig var jag tvungen att gå 30-40 meter innan det räckte mig så pass långt upp på benen så att ja kunde slänga mig i. Vattnet var skönt men ännu skönare var den lilla trähamock jag fann precis bredvid stranden. Där spenderade jag nästan tre timmar läsandes Brandvägg av Henning Mankell. Skönt att bryta av med lite skönliteratur efter snart fyra böcker med faktainnehåll. Gillar sättet Mankell berättar på. Många små cliffhangers som får läsaren att vilja läsa vidare. Det skulle vara intressant att läsa något annat av honom som inte är kriminalromaner. Får väl ta tag i det när jag kommer hem då han ju skrivit en hel del annat också. Förutom hamocken fanns även flera gungor (!) på stranden. Dessa gungor är fästa högt upp i palmträd som sträcker sig över stranden och ner mot vattnet. Tyvärr tillät inte min fot mig att pröva någon av dessa gungor. Men jag kan tänka mig att det är en härlig känsla att gunga högt högt ut över havet.

Då jag där i hamocken var så inne i mitt läsande märkte jag inte att solen hela tiden sken på mina ben och fötter, som jag själfallet inte smort in just idag. Med knallröda smalben och fotovansidor lämnade jag stranden och for in till byn för att boka min tripp till Kambodja. Jag bokade en tripp med minibuss som åker kl. 08:00 imorgon och kommer fram till Kambodja vid 11:30 tiden. Väl inne i Kambodja så ska jag bo ett dygn i den gränsstad där man passerar in (kommer inte ihåg namnet just nu). För att sen på torsdag (22/1) åka vidare till Shannokville som är min egentliga destination. För resan till gränsen, boendet ett dygn samt sen resan till Shannokville får jag betala 1800 baht (ca. 480:-) och då betalar jag nog lite överpris. Man kan inte direkt säga att det är dyrt att bo och transportera sig här nere! Efter att jag bokat resan åkte jag till en liten fotobutik och tog foton till visumet så att jag kommer in i Kambodja. På vägen hem till boendet stannade jag och köpte färsk frukt och ett par kalla öl som jag ev. tänkte dela med den tyske jazzmusikern ikväll. Det blir överlag väldigt lugt med alkohointagen då all transport sker per moppe och det faktum att mitt boende ligger 1.5 km utanför byn där jag i regel intar alla måltider och gör mina små inköp.

Det blev nästan tre veckor i Thailand den här gången och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med dessa veckor. Maten har varit god och de flesta människor jag mött har på ett eller annat sätt tillfört något i de diskussioner vi fört. Jag har medvetet varit återhållsam i mitt kontaktsökande, vilket säkert förvånar många av er hemma som känner mig som en minst sagt extrovert person, men det ärså jag har velat ha det. Tror även att det kommer förbli så nu när jag far vidare till Kambodja. Jag är en tudelad och tvetydig person i många anseenden och att ge min introverta och iaktagande sida extra utrymme och näring har varit mycket tillfredsställande. Visst saknar jag Anna och mina vänner samt min övriga familj, men samtidigt är det nyttigt att släppa allt och alla rent fysiskt för en liten stund. Vissa dagar har gått förbi utan att jag nästan inte pratat med någon här, vilket är helt otänkbart hemma. Jag har å andra sidan tagit ut det när jag kört moppe då jag allt som oftast sitter och småtrallar och hittar på egna melodier. Jag har så här i efterhand insett att jag gjort en grov felbedömning i att andra inte ska höra mig pga motorljudet … det är snarare så att jag inte hör andra pga motorljudet. Så många är nog de som skrattat och undrat vem den gapande och trallande småfeta och rödflammiga killen som just for föbi på moppen var och undrat vem som släppt ut honom från närmsta mentalsjukhus :-/

Jag lämnar Thailand med ett leende och är nöjd med min första resehalva och är övertygad om att nästa halva blir minst lika bra. Nästa rapport blir således från Kambodja.

19 januari Koh Chang

Två intressanta diskussioner och en massa apor
Gick upp rätt tidigt, ungefär kring 8-snåret och kände mig väldigt trött. Sov lite dåligt då foten värkte som fan. Väl uppe tog jag mig till byn och köte mig lite frukt som jag snaskade i mig. Gott och nyttigt ska det vara! Efter att ha läst nyheterna på internet for jag söderut och målet var samma strand som igår, dvs ”hundstranden”. Jag åkte riktigt långsam och njöt till fullo av vinden i mitt ansikte och mot min kropp. Stannade och tankade och for sen vidare. Precis innan jag kommer fram till mitt mål så får jag nästan ställa mig på bromsen. Hela vägen var full med små apor. Det var säkert 7-8 stycken som helt enkelt hade parkerat sina små apstjärtar mitt på vägen. Jag stannde moppen och hoppade av. Som närmst var jag kanske 3 meter från de små rackarna, sen kom alfahanen och jag backade snabbt till säkert avstånd! Han var mer än dubbelt så stor som de andra och inte alls lika gullig. Skälet till att aphanen hade kommit ned till vägen var den att ett par hundar hade närmats sig på avstånd. Det räckte att han bara kom ner på vägen så vände hundarna (som ändå var större än honom) på tassen och sprang i väg. Rätt kul att se faktiskt. Efter detta lilla stopp så var jag sen framme vid ”min” strand.

Bokläsande och en del samtal med en 20-årig kille från Stockholm var det som fyllde min dag på stranden. Jag hann även med att äta god lunch och dricka goda fruitshakes. Stockholmskillen var trevlig och berättade massor om vad han gjort hittills under sin resa. Bland annat berättade han om hur de han hade rest med tidigare hade besökt prostituerade i Phuket och i Bangkok. Han tog själv avstånd till det hela, men berättade om hur hans vänner hade gått till väga. Intressant och skrämmande att höra hur 19-20 åriga helt vanliga svenska grabbar triggar varandra till att göra saker och begå handlingar som de aldrig skulle göra hemma. Han hade dock tröttnat på dessa killar (som han kände hemifrån) och valt att sen en vecka tillbaka resa på egen hand.

På vägen hem stannade jag till i hamnen som ligger på öns sydvästra del. Denna lilla by har det mäktiga namnet, Bang Bao Bay. Härifrån utgår alla turbåtar som för turister, fiskare, dykare och snorklare till angränsande öar och rev. Här var det full fart och massor med människor, en riktig puls och en riktigt avskyvärd lukt från all fisk som kommer in med fiskbåtarna till fiskrestaurangerna och marknaden i byn. Solen stod lågt då det var sent på eftermiddagen, vilket gav en fin inramning till en speciell liten by. På min moppetur hem höll jag sedan på att köra på en liten apa som satt mitt på vägen efter en kurva och åt på någon frukt som låg i vänster körfält. Han klarade sig dock med en halvmeter!

Väl hemma satte jag mig på verandan utanför mitt boende och samspråkade med min granne, sen några dagar. En tysk herre (har glömt hans namn) som ser lite grann ut som Björn Afzelius. Det visade sig att han är jazzmusiker och bor utanför Munchen. Vi hade en rätt lång diskussion om efterkrigstiden i Tyskland (ni vet ”dont mention the war” … ) och om det trauma som uppstod, framförallt på femtiotalet, men även under sextiotalet då han växte upp. Han berättade om sin mors familj som hade varit elidga nazister innan och under kriget och hur hans fars familj tvärtom var emot nazismen hela tiden. Mycket intressant att höra detta berättas för en. Detta är ännu ett bevis på hur bra det kan vara att vara frågvis :-) Vi avslutade diskussionen med att diskutera den tyska filmkonstnären Fassbinder och dennes påverkan på europeisk film och tysk film i synnerhet. Kan nog bli fler intressanta diskussioner med denne jazztysk. Kanske ska jag bjuda honom på en öl redan ikväll och fortsätta våra diskussioner.

18 januari Koh Chang

Snedtramp och söta hundvalpar
Så fort jag vaknade åkte jag iväg och kollade internet. SSK torskade igen … de har inte tagit en enda poäng sen jag for, en stor besvikelse. Efter det så frågade jag en av de som jobbar på internetcafét om de kände till någonstans där man kunde byta eller köpa svenska böcker. Då jag redan avverkat 4 böcker och endast har två olästa kvar kände jag att det var dags att göra sig av med de lästa och byta mot olästa. Visst kände de till ett sånt ställe. De gav mig anvisningarna och på fem minuter var jag där och bytte två av böckerna till två nya. Sen for jag iväg med moppen. Söderut på öns västsida var det som gällde för dagen.

.Efter någon mil så såg jag att jag inte hade mycket soppa kvar så jag stannade och tankade två liter. På den här ön har man nästan inga tankstationer (inte ens såna där små som jag rapporterade om från Koh Lanta), utan här säljer de bara bensinen flaskvis. I gamla whiskeyflaskor främst. Tjejen som sålde bensinen fyllde också på. Vilken service! På samma ställe köpte jag äv en färska ananas som de delade upp åt mig. Underbart med färsk frukt varje dag om man så vill.

Jag stannade först på en liten pyttestrand, men där var jag helt själv så det kändes lite ensamt så jag begav mig ytterligare någon kilometer söderut, till västsidans sydligaste strand. En skraltig spång/bro fick man gå över för att komma fram den sista biten. Just denna stranden har ett par inhemska små restaurangliknande skjul, men annars inte så mycket mer. Jo förresten. På denna strand är det hundarna som regerar. Säkert 20-30 hundar har sin hemvist här. Inte det minsta agressiva och väldigt lata (sover 98% av tiden) och bär alla olika grad av skabbighet. Dock fanns ett par valpar, kanske 10 veckor gamla, som var så jävla söta så att man höll på att dö! Ja, ni ser ju själva här på bilden bredvid. Supersöta och jäkligt nyfikna på allt man tog sig an. På Stranden blev det förutom bokläsning och bad även en underbar lunch som bestod av stekt kyckling med basilika och grön curry. Det var svingott och jag fattar inte hur man kan få till en så god måltid i ett sånt fult skjul :-) Till efterrätt blev det en fruktdrink som bestod av färsk mango och citron/lime. Mycket läskande!

Jag kände att det vid tretiden började räcka så jag satte mig på moppen och körde hem. En knapp halvtimme senare var jag hemma. Laddad för löpning bytte jag om och gav mig ut. Det kändes strålande och jag kunde för första gången springa på lite, vilket jag inte prövat hittills. Efter nio minuter så viker jag av på en grusväg som leder i riktning ner mot stranden. Precis som jag vikt av vägen hör jag ett metaliskt ljud som först är en smäll och sen ett skrapande ljud. Jag hajjar till och vänder mig om och fattar direkt att någon har smält med sin moped/motorcykel. Jag antar att jag blir lite chockad och i samma sekund som jag ser mopeden glida vidare på vägbanan (detta är en bit från mig så ni behöver inte vara oroliga) så trampar jag snett och faller till backen! Inte lite snett heller, utan ordentligt! Jag känner direkt att foten min fått sig en ordentlig smäll men känner samtidigt att jag måste upp på fötter för att se om jag kan hjälpa till vid trafikolyckan. Jag pallrar mig upp och har svinont i hela yttersidan av min vänsterfot, men haltar mig bort mot olycksplatsen. Jag förbereder mig på det värsta och ser först moppen som kanat på vägbanan ca.20 meter och sen ser jag föraren. En kille på kanske 20 år, thailändare som precis rest sig upp och kollar sin kropp efter skador. En kvinna på en annan moppe stannar och frågar hur han mår (antar jag då det var på thai). Han lyfter på sin tröja och verkar ha fått sig ett litet skrappsår på sidan av magen. Thats it! Snacka om änglavakt. Ingen hjälm hade han, men lyckades på något konstigt sätt klara sig, i stort sett, helskinad ur denna olycka. Jag insåg då att jag var den som skadades mest vid denna olycka, fast än jag var kanske 10-15 meter från olycksplatsen. Min stukning var med största sannorlikhet värre än hans skrubbsår. Han satte sig på moppen och körde iväg. Den såg lite skev och ramsne ut. Men han var dock helskinnad. Jag linkade mig hem och känner just nu hur foten min bultar och gör riktigt ont. Trist, nu när det kändes som att jag kommit igång med löpningen. Tänkte även på att jag faktiskt befunnit mig på den plats där han körde omkull ungefär 4-5 sekunder innan … kanske var det även jag som hade änglavakt idag och kanske är en stukning/spricka i foten ett billigt pris att betala i slutändan.

17 januari Koh Chang

Med en slush i min hand
Dagens planer var mycket enkla. Ta mig till närmsta strand och läsa färdigt min bok. Innan jag gick ner till stranden gick jag in på internet och kollade mejl och vad som hänt hemma, inte mycket hade hänt.

Sen blev det som sagt stranden. Rätt mycket folk på just den här stranden men det kändes helt OK och jag hyrde mig en ordentlig solstol av trä där jag bekvämt kunde sitta/ligga och läsa min bok. Jag valde en plats som gav mig delvis skugga, under ett stort träd som sprider ut sina grenar över stranden och ner över vattenbrynet. En skön plats att vara på. Boken, En desertörs bekännelser fortsatte att gripa tag om mig medan jag satt där i solen bland semestrande fransmän, svenskar och holländare. Efter en timmes läsande hade jag riktigt ont i ögonen av att sitta i solen oh ansträga ögonen. Jag beslöt mig för att ta en paus. Jag tog en promenad längs stranden och tittade på människor. Tänk vad olika vi ser ut! En del vackra, en del otroligt fula, en del magra medan andra försöker döja sin analkande fettma genom alltför tajta baddräkter och badbyxor. Jag brukar ha en liten gissningslek för mig själv när jag iaktar andra människor på ex. En strand. Jag tittar ut en person eller en liten grupp med människor och betraktar dem på avstånd. Sen gissar jag var de kommer ifrån baserat på utseende, kroppspråk och kläder. Efter det närmar jag mig dem och ser till att komma så pass nära att jag kan höra språket de pratar. Förvånansvärt ofta är min analys/gissning rätt. Lest rätt har jag när jag pekar ut ryssar och finnar. Man(jag) kan mycket snabbt se om en man (framförallt män) eller en kvinna är ryss eller finne. De ser speciella ut så att säga (hahaha … usch vad det där lät dömande, me det är varken fult eller fint inlagt i min värdering kan tilläggas).

Efter strandflanerandet tog jag en lunch som väl var sisådär må jag säga. Men mätt blev jag i alla fall. Till efterrätt införskaffade jag mig en slush (isdryck som jag älskar för er som inte vet). Jag valde ananassmak med lite coca cola på toppen. Den smakade delikat. Sen bar det åter av ned till solstolen och den väntande boken som nu led mot sitt slut. Och efter ytterligare någon timme la jag i från mig boken och tänkte på det jag just läst. En bok som känns viktig och aktuell, allra helst kanske för den/de som inte insett vad som hänt i Irak de senaste sju åren. Tänk om denna boken kunde delas ut till unga amerikander och gamla med för den delen. Då skulle den amerikanska armén få svårt att rekrytera nya unga soldater att använda sina korståg världen över. Efter ett svalkande dopp i havet bar det av hemåt, klokan var nu runt halv fyra och jag kände för att vila upp mig lite och eventuellt ge mig ut på en liten löprunda. Kände mig dock inte motiverad för fem öre (kan ha att göra med att solen suger musten ur en fastän man inte gör någon fysisk aktivitet).

Men … jag tog tag i min omotivation och gav mig ut. Det visade sig att temperaturen fortfarande var rätt hög (ca. 25-27 grader), men det gick faktiskt riktigt bra. Dryga 40 minuter blev resultatet vilket jag är mer än nöjd med! Tempot är fortfarande mycket lågt (5.20-5.30 per km) men det gäller ju just nu att vänja kroppen vid löpning och värme, vilket går som planerat. Väl hemma blev det lite stretchande och en kall dusch. Nu blir det moppefärd ner till byn och internetuppkoppling. Vet ej vad som händer imorgon. En rätt skön känsla faktiskt.

16 januari Koh Chang

Offroad fast ändå inte
Ännu en dag på scootern. Idag utforskades Changs östra sida och då främst den nedre delen. Vilken resa det blev! Upp och ner på vägar som en gång i tiden varit färddugliga, men som man numera knappt kommer fram på. På vissa vägavsnitt finns ingen ansfalt/betong kvar och på andra har floder av nederbörd under regnperioden slitit loss hela delar av vägen. På dessa vägar skulle jag idag ta mig fram med min lilla scooter. Ett par gånger höll jag på att vända då jag var allt för orolig för punktering, men jag valde att forsätta på min färd söderut. Jag gjorde rätt!

Efter att ha åkt ca. 40km på vägar av varierad kvalité kommer jag till slut fram till en strand som kallas ”Long beach” (varför vet jag ej då den inte är särskilt lång). Ett litet paradis där det endast finns en liten bungalowby som även har en liten restaurang. Jag kände inte till stället men efter att ha pratat med ett par tyskar där så visade det sig att denna plats är omtalad i Lonely Planet som den kanske bästa platsen på Koh Chang. Boendet och maten är svinbilligt och stranden är vacker och mycket personlig och huserar inte allt för många personer. Skälet till att inte så många hittar hit beror självfallet på att det är mycket omständligt att ta sig hit, som jag nämnde ovan. Men det var som sagt mödan värt. Jag inledde med att äta en kycklingsallad som smakade gott, och var desutom billig, endast 70 baht (ca. 16:-).

Sen blev det en egen liten del av stranden där jag läste nästan hundra sidor på min nya bok, En dessertörs bekännelse, av Joshua Key. En självlbiografi från en amerikansk soldat som desserterade från irakkriget. Mycket gripande och välberättat. Jag kom på mig själv med tårar strömmande ned för mina kinder och var då tvungen att ta en paus och tänka över det jag just läst. Har ännu inte läst färdigt boken, men hittills är den mycket läsvärd och gripande.

Vattnet här är otroligt blått, kanske det mest blåa vatten jag skådat. I detta vatten slängde jag min fryntliga lekamen ett par gånger. Skönt var det. Dock lite varmare än på västsidan, men ändå lite svalkande. Innan jag for från denna pärla lät jag en pad thai slinka ned tillsammans med en Chang-öl (90 baht/20:-) totalt. Slurp! Båda smakade underbart.

Moppeturen hem var mycket skön då östsidan ligger i skugga bakom öns berg som ligger i öns mitt och solen som sig bör ligger på västsidan på eftermiddagen. Svala vindar sköljde över min kropp som blivit varm av all sol på stranden. Mycket välbehövligt. Då min bensintank närmade sig ”E” som stär för empty, var jag tvungen att stanna på ett av de små ställen som säljer bensin (per flaska …). Jag fyllde på med två flaskor bensin (3 liter) och köpte en Coca Cola. Det hela kostade 70 baht (ca.16:-). Jag hade endast en 1000baht sedel och det visade sig att de inte hade växel på en så stor peng så ett litet problem hade precis uppstått … en av männen, en smal thaigubbe på 50 år, frågade om han kunde ta min scooter och åka och växla min tusing. Vad skulle jag säga?! Visst fick han det. Jag hade lika gärna kunnat bli av med moppen och tusingen där och då, men Thailand är inte Sverige ;-), och den smale mannen återkom efter fem minuter med växel. Han fick 20 baht för besväret, vilket fick honom att skina upp med hela det magra ansiktet.

Kvart i fem var jag så hemma igen. Kände mig inte alls motiverad till löpning idag (kan bero på dubbelpasset igår kanske), men tvingade mig själv till att byta om till träningskläder. Det blev ett halvtimmespass som inte alls var särskilt skönt. Dock skönt mentalt nu, såhär efteråt. Ikväll blir det nog en liten moppetur till den södra grannbyn för en liten thaibuffé där. Innan det dusch och rakning.