En liten känsla av saknad

OS är över för denna gången ... jag känner saknad. Att få pallra sig upp i ottan för att se något svenskt medaljhopp göra sitt bästa i en idrott man aldrig annars visar intresse för är OS för mig. Jag minns, mycket vagt, OS i Moskva 1980. Jag fängslades av att andra fängslades av att det var idrott, en jävla massa idrott, på teve i ett par veckors tid. Det var annorlunda då. Det fanns bara två kanaler, där den ena nästan aldrig visade sport. Men då, liksom nu, så stod tiden stilla när något medaljhopp gjorde entre på sina respektive arenor. OS är och förblir speciellt för mig. Om fyra år är spelen åter i Europa (första gången under min livstid som ett sommar-OS är i "närområdet") och då mina vänner, ska jag uppleva delar av det live.

London calling, here I come!

Två medaljer på samma dag ...

... i segling och hästhoppning. Jojo, som om man skulle bry sig :-/

Kanske de två tråkigaste och mest intetsägande OS-idrotterna. Men jag antar att det finns några ute i stugorna som i alla fall tycker om dessa sporter som blev glada.

Kungen och drottningen var i OS-studion. Kungen var lika korkad som vanligt och Silvia såg ut som en vaxdocka som stått lite för länge i solljus. Den kärringen måste vara helt och hållet sönderopererad stackarn. Allt för att vara representabel ...

Inte helt nöjd

Jag förstår inte att svenska medier och framförallt SOK ger sken av att Sverige gör ett bra OS. I mina ögon är det flera som underpresterat. Vi har dock friidrotten kvar där vi rimligtvis bör ta en medalj (genom Holm skulle jag tro).

Nej det mest intressanta hittills med svenska ögon sett är helt klart Ara Abrahamians protest mot etablisemanget och all korruption som finns inom idrotten av idag. Både FILA (Int.brottningsförbundet) och IOK (Internationella Olympiska Komittén) är två feta svälbuksorganisationer som båda skulle behöva ransaka sig själva när det kommer till korruption och "rent spel". Män i slips styr dessa organisationer och agerar, till synes, i eget intresse i samtliga aspekter.

Nej, idrotten blir mindre och mindre intressant, ju större arrangemangen och organisationerna bakom dem är. Det blir ett spel där endast ekonomin får tala, och då har man i mina ögon tappat mycket av tjusningen med sporten.

OS-feber

Jag har blivit OS:oman ... jag kollar så mycket jag kan.

Korta reflektioner efter 4 dagars OS:

Mest överraskande: Att jag uppskattar simningen så mycket som jag gör.
Störst besvikelse: Boxningssvenskarnas lottning och Håkan Dalbys fiasko.
Mest Imponerande: Brottarnas fysik (att de orkar fara och gå på varandra hela tiden!).
Största frågetecknet: Vissa domarinsatser i tydlig kinesisk favör i både boxning och brottning.

En sliten klyscha

Borta bra men hemma bäst ... ja det stämmer allt som oftast tycker jag.

Vi hade en bra vecka i Skåne, där det åt och dracks en hel del gott. Trevliga människor stod som våra värdar, men det är alltid lika skönt att komma hem igen.

Följer OS slaviskt och går upp tidigt om morgnarna för att följa atleterna. Jag hade glömt hur mycket jag tyckte om OS i SVT.

Skånerapport:1

Vi har nu i dagarna tre varit hos goda vänner utanför Lund. Summeringen lyder, bra värdar, mycket sällskapsspelande, flera loppisbesök och mycket vin och grillning. Härligt med andra ord!