Med fejkad mejladress och en jävla massa lotter
Vaknade tidigt efter att jag gick till sängs rätt tidigt igår. Gick till närmsta internetcafé och slösurfade en stund. Gick sen hem och hämtade en stadskarta som jag köpte igår. Jag tänkte utforska district 1, som stadsdelen där jag bor heter. Jag snörde på mig löparskorna och konstaterade rätt snabbt att foten känns bättre och bättre. Den är dock långt i från återställd, men jag kände ändå att jag skulle kunna utforska den här delen av stan rätt obehindrat.

Jag rörde mig norrut till ett område där jag fått berättat för mig att det skulle finnas billiga affärer med elektronik och kläder. Efter en halvtimme hade jag hittat dit och blev säkert fast i en dryg timme då jag utforskade små affärer med billig kinesisk elektronik, lokalproducerade kläder och klockor och så vidare, inget märkvärdigt egentligen men rätt avkopplande att bara stryka runt :-) Sen fann jag ett halvt kvarter med affärer som enbart sålde DVD-filmer och började fynda. Köpte på mig ett par teveserier som jag sökt efter tidigare, bland annat Family guy säsong 1-5 och alla säsonger av Sopranos, så nu ska jag äntligen ta tag i den sistnämnda seriern, som alla jag känner har sett och fullkomligt älskar.

Magen kurrade och jag började leta efter ett trevligt ställe att äta lunch på och fann en lite finare restaurang som serverade kinesisk mat och jag beställde en utmärkt kycklingrätt med ris som var i starkaste laget, men ändå förbannat god. Då jag var den enda gästen så fick jag all uppmärksamhet, och då menar jag all uppmärksamhet, av den unga kvinnliga servitrisen. Det var inte så att hon direkt kanske stötte på mig, men hon ville prata engelska med mig precis hela tiden från det att jag klev in genom dörren tills det att jag lämnade restaurangen 40 minuter senare. Missförstå mig inte. Hon var väldigt trevlig, men behärskade väl kanske inte engelskan fullt så väl som hon kanske själv trodde, vilket ledde till flera roliga skratt inombords. Innan jag skulle betala notan frågade hon om jag ville vara hennes vän. Vad ska man svara på det?! Jag tänkte efter, att vafan, jag kan ju inte svara att jag inte ville det så jag svarade att jag visst ville det, men berättade än en gång att jag hade flickvän. Hon sa då att hon bara ville ha en mejlvän. Jag kände mig helt ställd och uppgav en påhittad mejladress (henry.borv@yahoo.com) och begav mig snabbt därifrån. Jag hade helt ärligt riktigt dåligt samvete, för att ha uppgett en falsk mejladress och kanske givit henne en falsk förhoppning om att få en västerlänsk vän. Men det kändes inte rätt. Hon kanske var ute efter mer och jag kände där och då att jag gjorde det rätta. Men jag skrattar (och skäms lite) just nu då jag skriver ner mitt falska beteende för denna lite allt för trevliga vietnamesiska servitris.

Efter denna mycket annorlunda lunch gick jag ner till Saigon river och följde den upp mot de finare kvarteren i stadsdelens norra del. Mycket att titta på och foten kändes OK. I var och varanann korsning stannar cykloförare eller mopedförare och frågar om man vill åka någonstans och utväxlar några fraser på knaglig engelska. Det blir lite jobbigt till slut, men jag inser ju att det är deras jobb så jag har bestämt mig för att inte störas allt för mycket av det. Jag begav mig hemåt med mina nyinköpta teveserier och satte mig på ett kafé bredvid mitt hotell och drack ett glas iskaffe.

Jag kände mig lite rastlös, trots att säkert promenerat över en halvmil tidigare under dagen så jag bestämde mig för att gå till internetcaféet och surfa lite. Men precis utanför internetcaféet ser jag den minsta man jag sett i hela mitt liv. Han sitter på marken. Först tror jag att det är ett litet barn, men efter en närmare titt ser jag att det är en man som kanske är någonstans mellan 35-50 år. Han sitter, rätt på asfalten och släpar sig fram på sina armstumpar som är kroknade av olio eller någon annan muskelsjukdom. Jag ser att han runt halsen har lotter som han säljer för 5000 dong styck och jag knackar honom lätt på axeln och säger. ”Mr I would like to buy som lottery tickets.” Jag tar fram 200 000 dong (ca. 110:-) och sträcker fram pengarna till honom varpå han börjar räkna lotter med sina små skakiga och krokiga händer. Jag köpte nästan alla lotter han hade … men vafan skulle jag med lotterna till?! Jag har förstått att dessa lotter verkar väldigt populära och alla vietnameser köper och säljer dem så jag tänkte att jag skulle ge dem till någon som behövde dem bättre än jag så jag påbörjade en liten vandring. En halvtimme senare var jag 40 lotter fattigare men därute fanns 40 stycken tiggare och fattiga cykloförare som i alla fall hade fått något lite lätt att hoppas på. När jag kom tillbaka till mitt hotell såg jag inte den lille mannen och jag hoppades att han tagit ledigt resten av dagen nu bär den där tokiga turisten köte nästan hela lotthäftet.

Två lite tokiga och impulsiva infall på en och samma dag. Först den påhittade mejladressen och sen det stora lottköpet. Förhoppningsvis vägde det andra infallet upp det första och jag hoppas att den vietnamesiska servitrisen inte blir allt för besviken då hon får ett felmeddelande på hennes skickade vänskapsmejl till mig.

Imorgon vid den här tiden möter jag Anna på flygplatsen. Ska bli underbart!