28 januari Phnom Penh

Lite sömn och orolig gastro
Sådär, det kunde man väl ge sig fan på … precis efter att jag varit på internetcafét igår och lagt in gårdagens rapport så kände jag mig helt plötsligt lite illamående. Mycket riktigt började magen spöka, för första gången (och sista hoppas jag) under min resa. Förutom illamående (som är den värsta känslan jag vet) så spenderade jag halva natten på toaletten, sovandes ungefär en timme åt gången. Fy fan vad ynklig man är när man framåt morgonen är helt tömd på vätska och känner att en feberfrossa tagit kontroll över ens kropp. Då mitt rum inte har några fönster så innebar det att jag inte haft tillstymmelse till koll på vilken tid på dygnet det har varit. En ovanlig och rätt obehaglig känsla.

Jag tvingade dock mig själv att stiga upp vid vad jag trodde var lunchtid. Det visade sig att klockan var kvart i nio på morgonen. Jag var fast besluten att 1.) Hitta ett apotek 2.) Bunkra upp med vatten 3.) Köpa en Coca Cola, då jag vet att min mor vid något tillfälle sagt att avslagen cola är bra för en orolig mage. Jag hittade ett apotek, eller det finns egentligen inga riktiga apotek här utan det är bara små butiker/hål i väggen som helt fritt säljer läkemedel. En ung tjej på kanske 15-16 år stod i kassan och jag pekade på min mage, då jag insåg att hon inte pratade eller förstod engelska. Det hela slutade med att jag fick en karta med Spasfon. Jag kände mig lite osäker och tog mig till närmaste internetcafé och googlade på preparaten. Mina misstankar på att det var fel medicin var riktiga. Spasfon visade sig vara smrtlindring och då främst för magregionen. Bland annat används det av gravida. Jag hade varit lite för otydlig hos den 15-årige ”apotekaren”, uppenbarligen. Så jag begav mig till nästa hål i vägen som jag kunde hitta. Där pratade man lite engelska och jag fick två preparat (Ercéfuryl & Bactrim) som jag skulle ta tre gånger dagligen. Jag kände mig genast lugnare och begav mig hemåt, efter att jag införskaffat 3 liter vatten och en Coca Cola. Jag tryckte i mig den första dosen av medicin och somnade sen. Dagen fortlöpte som natten hade gjort där jag varvade sömn, tevetittande (Australian Open) med toabesök. Efter att ha tagit den andra dosen för dagen kände jag mig stärkt (dock inte särskilt mkt bättre i magen plus att jag fortfarande var illamående) och bestämde mig för att ta en promenad. Jag ville ju i alla fall få ut lite av dagen. Jag menar det är inte varje dag som man är i Phnom Penh …

Jag bestämde mig för att gå mot Olympic Stadium, ja den heter faktiskt så. Man kan ju undra om det någon gång har funnits en ambition för detta fattiga land att vilja stå värd för de olympiska spelen? Promenaden kändes bra. Foten hade fått vila och jag gick medvetet riktigt långsamt. Härligt att se alla dessa människor som alla har fullt upp med sina vardagsbestyr. Mycket spännande att få blicka in i deras liv, om än bara för ett litet ögonblick. Jag fotade en hel del och flera kort blev riktigt bra (då ska ni veta att jag är kräsen). Jag tycker fortfarande att det är lite pinsamt påtryckande att ta kort på människor som inte bett om att få vara med på bild. Men jag visade alla bilderna på min display då jag fotat och det var helt klart så att de flesta inte hade sett en digitalkamera förut. Leendena var många då de fick se sig själva på bild. Precis bredvid Olympic Stadium höll jag på att spy och då menar jag bokstavligt talat att jag höll på att kräkas. Skälet till detta är en liten sjö, mitt i stan som uppenabrligen består av bajs och avfall! Ytan kokade av smådjur som mumsade i sig fekalier. Jag köte lite frukt, det blv några bananer och ett parklementiner. Jag tänkte att jag måste ju komma igång med ätandet ikväll så att magen börjar fungea igen så att inte fler dagar går till spillo. Utanför stadion spelade man fotboll. Det påminde mycket om de korpmatcher som spelas hemma på grusplaner. Återigen var det kul och intressant att se hur lika vi är även om en världsel skiljer oss åt. Efter en dryg timme var jag så hemma på det guest house där jag bor. Anmärkningsvärt var att jag under min rätt långa promenad inte mötte eller såg en enda annan västerlänning. Som jag skrivit tidigare, i början av min resa, är detta en rätt skön och nyttig känsla. Att få vara lite uttittad och vara den som avviker. Faschinerande att det inte är fler turister i denna stad!

Imorgon hoppas jag att magen är bra och att febern och illamåendet är borta så att jag kan ta mig till killing fields och till krigsmuséet. Men först ska jag försöka äta lite för första gången på ett dygn.