24 januari Sihanouk ville

Mulet men härligt
När jag gick utanför dörren till mitt hotell i morse fick jag en liten överraskning då det var mulet för första gången på tre veckor. Rätt skönt faktiskt. Jag bestämde mig för att ta en liten tur med motorcykeln och kolla in området strax utanför staden. Det blev en intressant tur, men tyvärr insåg jag för sent att jag hade glömt min kamera. För första gången hittills under min resa. Lite trist, men ändå inte hela världen. Efter att ha kollat in delar av landsbygden som visade sig vara ännu fattigare än stadsdelarna begav jag mig ned till en av stränderna för att inta lite lunch. Det mulna vädret hade nu övergått till sol med växlande molnighet. Jag valde dock att sätta mig under ett stort parasol då jag fortfarande känner av min förkylning.

Idag var stranden fylld med kambodjaner, förmodligen för att det var lördag. Härligt att se alla barnen skina upp när vatten kommer in i bilden. Simkunnigheten bland barnen verkade vara lite sådär så försäljare/uthyrare gick runt med billiga flytvästar och bilringar som majoriteten av barnen använde. Rätt kul att se faktiskt. Inte lika kul att se var två kambodjanska män i 30-års åldern som helt öppet gick och tog kort på små kambodjanska barn (främst pojkar) när dessa poserade framför kameran i vattenbrynet. Man kan ju bara tänka sig var dessa bilder kommer säljas och publiceras... dock blir jag inte längre lika förvånad som jag blev tidigare i veckan. Efter avslutad lunch blev det bokläsning i någon timme innan jag begav mig hemåt, dels för att hämta kameran, men främst för satt jag ville utforska Sihanouk ville lite djupare och gärna då dokumentera det hela.

Jag åkte mot stadens djuphamn, som också är landets enda i sitt slag vilket innebär att de flesta av allt som importeras till Kambodja kommer in denna vägen. Luften fullkomligt kokar av avgaser från de stora och mycket gamla lastbilarna som lastar på containrar från fartygen för vidare transport till landets större städer. Jag slås av hur miljövidrigt detta transportförfarande måste vara och beger mig till det som på kartan ska vara stadens tågstation. Det visar sig att stationen är helt öde. Enligt en man jag pratar med så går det fortfarande lite godstransporter härifrån, men jag tror knappt på det då området är helt dött och de vagnar man ser, ser inte ut att ha använts på åtminstone 20 år. Tidigare gick både gods- och persontransporter härifrån upp till Phnom Penh, tragiskt att se att man frångått detta mer miljövänliga alternativ av transport och för mig helt ologiskt. Men det troliga skälet är kortsiktigt ekonomiskt tänkande där vinster måste göras här och nu. Sen kan jag tänka mig att järnvägen var enkelspårig, vilket i sig kan innebära förseningar och teknikstrul på ett helt annat sätt än lastbilstransport. Jag åker en bit utanför stan och slås av hur många mindre bensintationer som numera är nedlagda. Svaret till dessa nedlägningar ligger precis i vägkorsningen mellan hamnen och vägen in mot stan. Där ligger två av de största bensinstationer som jag någonsin skådat. De är dessutom helt nya. Här stannar lastbilarna och fyller på sin bensin inför sin 25 mil långa färd till landets huvudstad.

Jag styrde min kos in mot bostadsområdena inne i Sihanouk ville och asfalten upphör och familjerna bor i små skjul, nästan av kåkstadsliknande karaktär. Luften vibrerar av värme och lukter från mat som lagas och lattriner som töms. Hundar, kycklingar och ankor, till och med getter och kor går helt lösa, även i de mer trafikerade områdena med asfalterade vägar. Jag fattar inte riktigt hur de vågar ha alla djuren lösa, men det verkar funka hur bra som helst. Hade varit intressant att se hur det skulle fungera hemma :-) Jag tar en tur ner till vattnet och kollar in lite bebyggelse som säkert snart får flytta på sig för turister och beger mig sen hemåt. En mycket lärorik och bra dag började gå mot sin ände. Imorgon skulle jag tro att det blir strandslappande med min goda bok. Men vi får se. Är det lite mulet så beger jag mig nog ut på upptäcktsfärd igen.