27 januari Phnom Penh

Livlig busstur och sorlande stad
Jag ändrade mig. Det blev resa till Phnom Penh redan idag. Vet egentligen inte varför, men när jag vaknade i morse kändes det rätt att fara idag så jag köpte en biljett (4 $) och satte mig på bussen som lämnade Sihanouk ville 12:15. Att åka buss i sydostasien är en resa i dubbel bemärkelse kan jag lova er! Tänk er en rätt sliten turistbuss som hela tiden har full sprut på AC:en och är fylld med en rätt olydig skolklass som inte lyssnade när busschauffören gick igenom vilka regler som gällde. Ungefär så är det. Bakom mig satt två kambodjaner och spelade någon inhemsk popmusik på sina mp3 mobiltelefoner så att hela bussen hörde dessa oerhört jobbiga melodier hela tiden. Sen så sitter nästan alla och äter olika sorters snacks. Allt från torkat kött som luktar bajs, bokstavligt talat, till vanliga chips och så torkad frukt. Lägg sen till ett par stora barnfamiljer, där ungarna inte kan sitta still och inte heller vill sitta still utan far runt hela tiden och väsnas. Jag vet att jag låter som en gammal gubbe, men just resan idag, var faktiskt precis så som jag beskriver den ovan. Jag kan dock ej förneka att det är intressant att betrakta alla människor man möter. Idag var jag enda västerlänning på bussen vilket innebar att ungefär 20 försäljare av diverse lokala produkter fulkomligt flög på mig då vi gjorde det obligatoriska 20 minuters stoppet som görs på alla bussresor. Platsen vi stannade på var en av de mest nedskärpade platser jag sett i hela mitt liv. Och när jag skulle gå bakom ett träd och pinka så följde ett gäng smågrabbar efter mig så jag fick inte hller någon ro att pinka. Till slut lyckades jag smita bakom ett hörn och kasta det välbehövliga vattnet.

Efter drygt fyra timmar kom vi då fram till Kambodjas huvudstad. De första intrycken är att fdet verkar vara en rätt typisk asiatisk storstad med full fart i trafiken och inte den bästa luften att inandas. Arkitekturen visar på att Frankrike stått som kolonialherre här för inte så länge sedan. Jag hyr en moppechaufför för 1$ och beger mig till ett känt Guesthouse som jag fått rekommenderat mig av personer jag mött under resans gång. Efter en feminuterstur bak på en moppe i hektisk eftermiddagstraffik i Phnom Penh så blir man rätt svettig, även om man numera börjat vänja sig vid trafiken. Jag checkar in i ett lite bättre rum med AC och kabelteve och får för det betala 9$ natten. Ett helt OK pris för ett bra rum som faktiskt är bra ljudisolerat (mkt viktigt i den här staden kan jag lova er).

Efter att ha packat upp det viktigaste och bytt om så gav jag mig ut på en promenad. Det går inte fort, men jag kan i alla fall ta mig framåt när jag snör åt mina löparskor riktigt hårt. Jag försökte suga in staderns atmosfär och passade på att kika in i små butiker som säljer allt mellan himmel och jord, alltid kul att se vad som säljs då det säger mycket om vad människorna här handlar och vad som är viktigt i deras liv. Bland annat finns hela butiker som bara säljer buddhaaltare som man ska ha i sina hem, det finns butiker som bara säljer plastprodukter (säljer allt i plast, jag lovar er), en affär med bara mjukisdjur och butiker som säljer levande fiskar. Skillnaden mellan fattig och rik är påtaglig då feta Mercedes står parkerade precis bredvik lemlösa tiggare. Jag kände att hungern kom krypande och begav mig till en hamburgerbar som hade det nyckfulla namnet Lucky Burger. Frågan var om jag skulle vara ”lucky” och få mig en god hamburgare. Svaret var att jag fick en jävligt god burgare som smakade på pricken som Clocks hamburgare smakade. Ni som är 30 år eller äldre minns hur de smakade … Efter denna goda måltid gick jag vidare och kom fram till en stor vägkorsning där fullt kaos rådde. Det visade sig att en man blicit påkörd vilket innebar att en stor ansamling människor samlats kring honom, men ingen verkade bistå honom?! Fem meter därifrån står totalt passiva poliser och försöker dirigera trafiken som hänger på sina tutor och undrar varför det är stopp i trafiken. Till slut kommer ett par personer fram och hjälper mannen med någon form av tryckförband. Många var dem som sprang fram och av nyfikenhet ville få en glimt av den skadade. Hur det gick för honom vet jag inte, men av hans moped var det bara skrot så troligvis var läget rätt allvarligt. Efter detta vände jag om och tog mig hemåt. Om jag ska skryta lite så är jag faktiskt rätt imponerad av min lokalförmåga, då jag dirket visste var jag skulle gå och var jag befann mig hela tiden, trots att kartan bara användes ett par gånger.

Imorgon blir det besök på Killing fields och på krigsmuseet som är inhyst i en skola som fungerade som tortyrkammare och avrättningsplats. Hemskt, javisst, men även mycket intressant då detta helvete ägde rum för så kort tid sedan som för 30 år sedan. Återkommer imorgon med bilder och rapport därifrån.