12 januari Railey Beach

I morse, några minuter efter åtta satt jag då i bilen som skulle ta mig till Krabi Town. Kändes uppriktigt vemodigt att lämna denna härliga plats, men nu så var det då alltså gjort. Tänk vad konstigt att man kan fatta tycke och fästa sig så mycket på bara en knapp vecka! För att ta sig till Krabi Town, så måste man bl a åka med två bilfärjor som går mellan Koh Lanta och fastlandet. Resan gick bra och tog lite drygt två timmar. Jag frågade chauffören om han var hungrig då klockan började närma sig halv elva då vi körde in i Krabi Town. Visst var han det och jag frågade då om jag fick bjuda honom på lunch. Det tackade han glatt ja till. Chauffören som är en muslimsk man på kanske 35-40 år, som är gift med en av medarbetarna är rätt tystlåten, men lite smålurig, på ett positivt sätt. Vi stannade på en lokal liten sylta där man fick välja mellan ett tiotal enkla rätter som låg framme för display i en glasdisk (mitt i solen …). Jag tog ris och det som såg jag via uteslutningsmetoden tvunget måste varit kyckling. Romano (chaffören heter så) hittade en plats till oss och vi satte oss och började äta. Min mat smakade helt OK och Romano verkade också vara nöjd med sin mat (en kostig blandning av fisk och kött). Efter ca. Fem minuter kommer en stor skål in med något som ser ut att vara en köttsoppa. I soppskålen så finns det två skedar till oss, således en sked var. Han förklarar på knaglig engelska att det är en thaisoppa med kött. Eller ”cow meat” som han beskriver det som, då han är mycket noga med att påpeka att han inte äter griskött. Jag börjar förse mig av soppan med hjälp av skeden och tycker väl inte att den smakar särskilt gott. Han tittar lite på mig, men jag tycker att jag håller en god min. Jag fortsätter äta av både soppan och kycklingen som bestod av en rätt stor portion mat. Jag ser då hur han gör när han tar soppa. Han tar med ”sin” sked och lägger/häller soppa på sin tallrik, utan att skeden rör munnen. Det var det han hade tittat så konstigt på när jag slevat i mig och sen satt tillbaka skeden (som jag använt) i soppan vid varje intagstillfälle … hmm inte helt lyckat kanske, men lite kul var det allt.

Att äta tillsammans med någon som inte kan ett språk som man kan kommunicera på kan vara svårt. Kanske extra jobbigt för en sån babbelpelle som jag. Men jag försökte, självklart småprata lite under lunchen och när vi precis ska avrunda måltiden som bestod av riktigt mycket med mat så får jag för mig att fråga Roman om han tycker om potatis. Jag frågar ”Do you like potato?”, varpå han svarar ”Potato, yo. Godd godd.” Och han viftar sen till sig en av kvinnorna som jobbar på matstället och säger något till henne. Jag tänker inte mer på det, utan sitter och dricker lite vatten för att dämpa den rätt starka smakupplevelsen jag just upplevt när kvinnan han nyss pratade med kommer in med ett stort fat med potatis med någon slags grön sås … ”Potato, yo godd godd.” Säger Roman. Fan, att jag aldrig kan hålla käften. Jag som redan var sprickfärdig satt nu med en rejäl portion potatis frsamför mig. Jag tog ett par potatisbitar på skeden (man äter med sked och gaffel här!!!) och doppade i såsen … det smakade dy. Ren och skär dy. Jag visste fan inte var jag skulle ta vägen eller göra. Jag tog ytterligare ett par tuggor och förklarade för Roman att jag var mätt innan potatisen och att vi faktiskt var tvungna att ge oss av nu då jag hade en båttid att passa (en vit lögn, jag vet :-/). Långt i från den godaste lunch jag ätit, men däremot en av de mer minnesvärda, det kan jag lova er.

En mil norr om Krabi Town ligger den lilla hamnen där de så kallade Longtail-båtarna går ut till Railey som var min nästa destination. Jag betalade de 60 baht som båtresan kostade och hoppade tillsammans med ett tiotal andra passagerar (främst västerlänningar) ned i den avlånga farkosten med en väldigt högljudd motor. Resan tog nog inte mer än ca. 20 minuter och hade gärna fått vara lite längre då det var den vackrasta båtresa jag gjort. Ni som åkt från Krabi till Railey vet vad jag talar om. Att se dessa oerhört mäktiga djungelbeklädda klippor uppenbara sig är en otrolig syn som man kommer ha kvar på näthinnan en bra stund framöver. Väl framme på Railey gällde det att hitta ett boende.

Båten lade till på Raileys östra sida som är den mindre attraktiva, medan den västra består av dyra stora resorts för svenskar, engelsmän och italienare. Jag hade dock fått ett tips om att ta mig till Ton sai beach som är den plats där alla klättrare håller till (detta är klättrarnas paradis nr 1, vilket jag förstår). Jag såg en skylt där det stod Ton sai beach och följde anvisningen. Det skulle visa sig vara den jobbigaste promenad jag gjort på snart 14 år (baskermarschen i februari 1995 var värre). Sträckan var ca. 1 km, men vilken kilometer!!! Upp och ned, och då menar jag UPP & ned för backar och mindre berg. Totalt genomsvettig och för första gången på min resa kände jag mig lite småirriterad. Köpte en flaska vatten på första stället när jag kom fram. Kollade även in deras boendemöjligheter men kände att det inte var helt rätt så jag gick vidare. Och vidare, och vidare. Väl nere vid Ton sai beach så var jag så trött och svettig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst är vyn bland det mest otroliga man skådat, men jag var mest förbannad. Förbannad över att jag gått denna helvetessträcka när jag hade kunnat tagit en båttaxi från Raileys västra strand för 20 bath (dryga fem kronor...). Jag fotade lite och hoppade i en taxbåt som tog mig til Raileys västra strand, wow, säger jag bara. Precis lika storslaget i verkligheten som på bild (de flesta bilder när man promotar Thailand utomlands kommer härifrån).

Lite bättre till mods bestämmer jag mig nu för att ta ett bättre boende än jag först planerat. Jag ska unna mig luyftkonditionering och inte bo i en bambubungalow med en massa pårökta 20-åringar. Jag hittar ett ställe som jag bestämmer mig för och betalar 3ggr mer än vad jag tidigare gjort för en natt, och då är ändå detta ett skabbigt ställe. Dock med air condition ;-)

Jag bytte snabbt om och begav mig till stranden och stannade där i en dryg timma och läste min bok i all min ro. Ganska hektiskt och jag längtade tillbaka till Koh Lanta. Jag är nog mer gubbe än vad jag tror. Mycket svenskar här och mycket turister överlag. Kände dock inte för att vara särskilt social (mkt ovanligt för att vara Henkan!) utanslappade bara och doppade mig i viken som klär så många vykort man sett, men äntligen får uppleva.

Hemma på hotellet slog jag på teven och kollade lite på reprisen av Man U mot Chelsea. Bytte sen om och gav mig ut på en 25 minuters löptur. Tufft att få ihop till 25 minuters löpning på denna plats, det kan jag lova (om man inte vill upp och springa på de där förbannade djungelstigarna jag nämnde ovan). Det är tajt, mkt folk och väldigt intensivt i stort sett överallt. Kändes tungt, men bra då det var överstökat. Hemma duschade jag och vilade en halvtimme sen blev det middag i solnedgången över Raileys västra strand. Strande var full av människor som spelade fotboll och volleyball fast det skymde. En trevlig stund som kändes välbehövlig, efter denna lite ojämna dag. Just fan. Min fina skinntofel gick sönder, efter bara 9 dagar. Tråkigt då jag verkligen älskade den :-( Får köpa nya i Krabi imorgon eller övermorgon. Totalt sett min sämsta dag under resandet. Dock bättre än alla dagar hemma ;-)

Har i skrivande stund ännu inte bestämt mig för om jag stannar ett dygn till eller om jag beger mig upp till Bangkok imorgon för att sen ta mig österut.