20 januari Koh Chang

Röda smalben i en gungande hamock
Så var den då till slut kommen. Min sista dag i Thailand innan jag beger mig österut till grannen Kambodja. Jag har använt den sista dagen till att vila min sargade fot. Jag kan nu stödja mig på den, men den är blå och rätt svullen. Kommer nog inte kunna springa på någon vecka … surt.

Idag ville jag pröva en ny strand som bara ligger ett par kilometer från där jag bor. Klockan tio bar det iväg. Stranden var fin (som alla stränder verkar vara här … man blir verkligen bortskämd) och långgrund. Kanske till och med lite för långgrund med tanke på min fot. Varje gång jag doppade mig var jag tvungen att gå 30-40 meter innan det räckte mig så pass långt upp på benen så att ja kunde slänga mig i. Vattnet var skönt men ännu skönare var den lilla trähamock jag fann precis bredvid stranden. Där spenderade jag nästan tre timmar läsandes Brandvägg av Henning Mankell. Skönt att bryta av med lite skönliteratur efter snart fyra böcker med faktainnehåll. Gillar sättet Mankell berättar på. Många små cliffhangers som får läsaren att vilja läsa vidare. Det skulle vara intressant att läsa något annat av honom som inte är kriminalromaner. Får väl ta tag i det när jag kommer hem då han ju skrivit en hel del annat också. Förutom hamocken fanns även flera gungor (!) på stranden. Dessa gungor är fästa högt upp i palmträd som sträcker sig över stranden och ner mot vattnet. Tyvärr tillät inte min fot mig att pröva någon av dessa gungor. Men jag kan tänka mig att det är en härlig känsla att gunga högt högt ut över havet.

Då jag där i hamocken var så inne i mitt läsande märkte jag inte att solen hela tiden sken på mina ben och fötter, som jag själfallet inte smort in just idag. Med knallröda smalben och fotovansidor lämnade jag stranden och for in till byn för att boka min tripp till Kambodja. Jag bokade en tripp med minibuss som åker kl. 08:00 imorgon och kommer fram till Kambodja vid 11:30 tiden. Väl inne i Kambodja så ska jag bo ett dygn i den gränsstad där man passerar in (kommer inte ihåg namnet just nu). För att sen på torsdag (22/1) åka vidare till Shannokville som är min egentliga destination. För resan till gränsen, boendet ett dygn samt sen resan till Shannokville får jag betala 1800 baht (ca. 480:-) och då betalar jag nog lite överpris. Man kan inte direkt säga att det är dyrt att bo och transportera sig här nere! Efter att jag bokat resan åkte jag till en liten fotobutik och tog foton till visumet så att jag kommer in i Kambodja. På vägen hem till boendet stannade jag och köpte färsk frukt och ett par kalla öl som jag ev. tänkte dela med den tyske jazzmusikern ikväll. Det blir överlag väldigt lugt med alkohointagen då all transport sker per moppe och det faktum att mitt boende ligger 1.5 km utanför byn där jag i regel intar alla måltider och gör mina små inköp.

Det blev nästan tre veckor i Thailand den här gången och jag måste säga att jag är väldigt nöjd med dessa veckor. Maten har varit god och de flesta människor jag mött har på ett eller annat sätt tillfört något i de diskussioner vi fört. Jag har medvetet varit återhållsam i mitt kontaktsökande, vilket säkert förvånar många av er hemma som känner mig som en minst sagt extrovert person, men det ärså jag har velat ha det. Tror även att det kommer förbli så nu när jag far vidare till Kambodja. Jag är en tudelad och tvetydig person i många anseenden och att ge min introverta och iaktagande sida extra utrymme och näring har varit mycket tillfredsställande. Visst saknar jag Anna och mina vänner samt min övriga familj, men samtidigt är det nyttigt att släppa allt och alla rent fysiskt för en liten stund. Vissa dagar har gått förbi utan att jag nästan inte pratat med någon här, vilket är helt otänkbart hemma. Jag har å andra sidan tagit ut det när jag kört moppe då jag allt som oftast sitter och småtrallar och hittar på egna melodier. Jag har så här i efterhand insett att jag gjort en grov felbedömning i att andra inte ska höra mig pga motorljudet … det är snarare så att jag inte hör andra pga motorljudet. Så många är nog de som skrattat och undrat vem den gapande och trallande småfeta och rödflammiga killen som just for föbi på moppen var och undrat vem som släppt ut honom från närmsta mentalsjukhus :-/

Jag lämnar Thailand med ett leende och är nöjd med min första resehalva och är övertygad om att nästa halva blir minst lika bra. Nästa rapport blir således från Kambodja.