25 januari Sihanouk ville

Kastade spikar och självömkan
En skön slappardag på stranden blev det idag. Just idag var det full aktivitet på stranden och jag fick snabbt svar på varför så var fallet. Idag och imorgon så firar man in det kinesiska och vietnamesiska nyåret. Oxens år blir det denna gången fick jag berättat för mig. Detta ska tydligen innebära att en jävla massa turister strömmar hit från Kina och Vietnam samt att kambodjanerna inte är sena att hänga på i firandet. Ska bli mycket intressant att se hur festen blir. Fyrverkerier är nog självskrivna, men utöver det vet jag ingenting om hur man firar här. Ni kommer få reda på det imorgon.

Varje dag dör en person i Kambodja av de minor som finns kvar från krigen som härjat här de senaste 50 åren. Arbetet med minröjning går framåt då det för tio år sedan var tio personer om dagen som fick sätta livet till på detta grymma sätt. Idag fick jag på stranden se vad minorna inneburit för några av kamodjanerna. Män utan armar och ben tar sig fram längs stranden och tigger. Det gör riktigt ont att se. Förutom dessa lemlösa män bär man runt på gamla krigsveteraner som inte kan väga mer än 25-30 kilo, levande döda kan de nog bäst beskrivas som. Lägg där till alla barnen, mellan 3 till 15 år som gårpå stranden och antingen samlar burkar (de får 25 öre för 3 insalade burkar hos skrotsamlare) eller säljer frukt eller någon typ av mat. Ingen av dessa barn har råd att gå i skolan, utan spenderar sju dagar i veckan här för att ha råd att överhuvudtaget leva.Ett utsatt folk som ni redan hört från mig i tidigare inlägg.

Mitt på dan hände en märklig och obehaglig sak. En smutsig man i 35-års åldern (förmodligen är han en av de som går och tigger) går på stranden, i strandkanten med sin lilla dotter på kanske tre år. Jag ser hur han stannar på stranden precis nedanför där jag satt och läste. Av någon anledning upmärksammade jag mannen som trevade efter något sin ena bröstficka. Han tog upp något som jag tyckte såg ut som spikar, varpå han slängde en hel näve med spikar ut i strandkanten, precis bredvid alla barnen som lekte. Jag släppte min bok och trotsade min mycket ömmande fot och tog mig snabbt fram till mannen som var i full färd med att fylla sin näve med fler spikar. Jag grep tag i hans hand och stirrade honom djupt i ögonen och försökte få kontakt med honom, men insåg snabbt att något var fel. Blicken hängde inte riktigt med så jag misstänkte att han troligtvis var förståndshandikappad av något slag. Jag tvingde upp hans hand och tömde spikarna i min andra hand och stirrade honom i ögonen och varnade honom och sa något i stil med ”No, no. No good!” Jag såg att hans lilla dotter uppfattade situationen som obehaglig så jag försökte le mot henne samtidigt som jag tog ut de sista spikarna från hans ficka. Sen sa jag åt honom att gå härifrån fort! Några andra på stranden hade uppfattad vad som hänt, men ville först inte tro att det kunde vara spikar som mannen slängde ut bland de lekande barnen! De ansåg att jag handlat rättfärdigt och jag ångrar inte att jag tog i med hårdhanskarna. Det är mycket ovanligt att jag tar till våld, men var i detta tillfälle tvungen, även om mitt våld självfallet var mycket begränsat. När jag väl satt mig ned igen och tänkte igenom situationen så kan jag inte förstå varför någon överhuvudtaget skulle vilja kasta ut spikar bland badande människor. Jag kunde inte lista ut det hur mycket jag än försökte, så svaret måste ha legat i att denna mannen var gravt disillusionerad, vilket gör den lilla flickans öde till ett ännu värre än vad det annars varit.

Nu över till något helt annat. Min fot. Jag upplever att min resa blivit 25-30% sämre efter det att jag skadade foten. Det har nu gått en vecka och det gör riktigt ont inne i foten, eller snarare i fotens ben vid den nedre delen av trampdynan. Självklart var det något mer än en stukning, det insåg jag efter bara ett par dagar och det troliga verkar vara att jag fått en spricka i foten. Det var i alla fall det som kvinnan i en svensk familj jag träffade idag gissade på. Hon var här med sin familj på långresa men arbetar som sjukgymnast hemma i Sverige. Hon klämde och kände på min fot och frågade hur länge jag dragits med detta, osv. Eftersom svullnaden gick ned efter ca. tre dagar (vilket i sig är rätt länge) och att smärtan inne i foten vid belastning är densamma som för en vecka sedan så är det troligast att det var en spricka eller flera. Detta var inte roligt att höra då jag hade hoppats att jag skulle kunna springa mer på semestern vilket nu ser ut att bli en omöjlighet. Hoppas i alla fall att min fot blir så pass bra innan Anna kommer så att vi kan promenera lite. För som det är nu kan jag inte gå mer än ett par hundra meter sen ömmar det för mycket. Jag är som sagt riktigt jävla besviken över denna fotskada då jag verkligen hade kommit igång. Jag hade satt upp några små personliga mål för mig själv med resan. Det första målet var att komma igång med grundträningen inför Stockholm Maraton, vilket gick bättre än förväntat, fram till olyckan. Och mitt andra mål var att gå ner 4-5 kilo, dels för att det blir lättare med löpningen, men även för att må bra och bli lite mindre rund. Jag var på god väg och hade redan tappat ett par kilo. Dessa kilon har jag nu gått upp, även om jag inte äter jätteonyttigt så kan jag ju inte röra något på mig om dagarna, utan det blir antingen stillasittande bokläsning eller stillasittande på motorcykeln eller moppen. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela, men jag ska absolut inte klaga. Jag träffar intressanta människor och gör givande iakttagelser och får njuta av ett underbart klimat.

På tal om bra klimat så har dagen varit underbar temperaturmässigt. 27-28 grader, lagom med vind och kanske runt 25-26 grader i vattnet och även om jag beklagat mig ovan och beskrivit situationer och människor som har det tufft, har det varit en bra dag. Jag kommer med största sannorlikhet stanna här till och med tisdag morgon då jag beger mig vidare till Phnom Penh. Idag är det halvtid för mig på min resa. Tiden går ruskigt fort! Nu ska jag snart fira in det nya, kinesiska året. Gott nytt år på er!