17 januari Koh Chang

Med en slush i min hand
Dagens planer var mycket enkla. Ta mig till närmsta strand och läsa färdigt min bok. Innan jag gick ner till stranden gick jag in på internet och kollade mejl och vad som hänt hemma, inte mycket hade hänt.

Sen blev det som sagt stranden. Rätt mycket folk på just den här stranden men det kändes helt OK och jag hyrde mig en ordentlig solstol av trä där jag bekvämt kunde sitta/ligga och läsa min bok. Jag valde en plats som gav mig delvis skugga, under ett stort träd som sprider ut sina grenar över stranden och ner över vattenbrynet. En skön plats att vara på. Boken, En desertörs bekännelser fortsatte att gripa tag om mig medan jag satt där i solen bland semestrande fransmän, svenskar och holländare. Efter en timmes läsande hade jag riktigt ont i ögonen av att sitta i solen oh ansträga ögonen. Jag beslöt mig för att ta en paus. Jag tog en promenad längs stranden och tittade på människor. Tänk vad olika vi ser ut! En del vackra, en del otroligt fula, en del magra medan andra försöker döja sin analkande fettma genom alltför tajta baddräkter och badbyxor. Jag brukar ha en liten gissningslek för mig själv när jag iaktar andra människor på ex. En strand. Jag tittar ut en person eller en liten grupp med människor och betraktar dem på avstånd. Sen gissar jag var de kommer ifrån baserat på utseende, kroppspråk och kläder. Efter det närmar jag mig dem och ser till att komma så pass nära att jag kan höra språket de pratar. Förvånansvärt ofta är min analys/gissning rätt. Lest rätt har jag när jag pekar ut ryssar och finnar. Man(jag) kan mycket snabbt se om en man (framförallt män) eller en kvinna är ryss eller finne. De ser speciella ut så att säga (hahaha … usch vad det där lät dömande, me det är varken fult eller fint inlagt i min värdering kan tilläggas).

Efter strandflanerandet tog jag en lunch som väl var sisådär må jag säga. Men mätt blev jag i alla fall. Till efterrätt införskaffade jag mig en slush (isdryck som jag älskar för er som inte vet). Jag valde ananassmak med lite coca cola på toppen. Den smakade delikat. Sen bar det åter av ned till solstolen och den väntande boken som nu led mot sitt slut. Och efter ytterligare någon timme la jag i från mig boken och tänkte på det jag just läst. En bok som känns viktig och aktuell, allra helst kanske för den/de som inte insett vad som hänt i Irak de senaste sju åren. Tänk om denna boken kunde delas ut till unga amerikander och gamla med för den delen. Då skulle den amerikanska armén få svårt att rekrytera nya unga soldater att använda sina korståg världen över. Efter ett svalkande dopp i havet bar det av hemåt, klokan var nu runt halv fyra och jag kände för att vila upp mig lite och eventuellt ge mig ut på en liten löprunda. Kände mig dock inte motiverad för fem öre (kan ha att göra med att solen suger musten ur en fastän man inte gör någon fysisk aktivitet).

Men … jag tog tag i min omotivation och gav mig ut. Det visade sig att temperaturen fortfarande var rätt hög (ca. 25-27 grader), men det gick faktiskt riktigt bra. Dryga 40 minuter blev resultatet vilket jag är mer än nöjd med! Tempot är fortfarande mycket lågt (5.20-5.30 per km) men det gäller ju just nu att vänja kroppen vid löpning och värme, vilket går som planerat. Väl hemma blev det lite stretchande och en kall dusch. Nu blir det moppefärd ner till byn och internetuppkoppling. Vet ej vad som händer imorgon. En rätt skön känsla faktiskt.

16 januari Koh Chang

Offroad fast ändå inte
Ännu en dag på scootern. Idag utforskades Changs östra sida och då främst den nedre delen. Vilken resa det blev! Upp och ner på vägar som en gång i tiden varit färddugliga, men som man numera knappt kommer fram på. På vissa vägavsnitt finns ingen ansfalt/betong kvar och på andra har floder av nederbörd under regnperioden slitit loss hela delar av vägen. På dessa vägar skulle jag idag ta mig fram med min lilla scooter. Ett par gånger höll jag på att vända då jag var allt för orolig för punktering, men jag valde att forsätta på min färd söderut. Jag gjorde rätt!

Efter att ha åkt ca. 40km på vägar av varierad kvalité kommer jag till slut fram till en strand som kallas ”Long beach” (varför vet jag ej då den inte är särskilt lång). Ett litet paradis där det endast finns en liten bungalowby som även har en liten restaurang. Jag kände inte till stället men efter att ha pratat med ett par tyskar där så visade det sig att denna plats är omtalad i Lonely Planet som den kanske bästa platsen på Koh Chang. Boendet och maten är svinbilligt och stranden är vacker och mycket personlig och huserar inte allt för många personer. Skälet till att inte så många hittar hit beror självfallet på att det är mycket omständligt att ta sig hit, som jag nämnde ovan. Men det var som sagt mödan värt. Jag inledde med att äta en kycklingsallad som smakade gott, och var desutom billig, endast 70 baht (ca. 16:-).

Sen blev det en egen liten del av stranden där jag läste nästan hundra sidor på min nya bok, En dessertörs bekännelse, av Joshua Key. En självlbiografi från en amerikansk soldat som desserterade från irakkriget. Mycket gripande och välberättat. Jag kom på mig själv med tårar strömmande ned för mina kinder och var då tvungen att ta en paus och tänka över det jag just läst. Har ännu inte läst färdigt boken, men hittills är den mycket läsvärd och gripande.

Vattnet här är otroligt blått, kanske det mest blåa vatten jag skådat. I detta vatten slängde jag min fryntliga lekamen ett par gånger. Skönt var det. Dock lite varmare än på västsidan, men ändå lite svalkande. Innan jag for från denna pärla lät jag en pad thai slinka ned tillsammans med en Chang-öl (90 baht/20:-) totalt. Slurp! Båda smakade underbart.

Moppeturen hem var mycket skön då östsidan ligger i skugga bakom öns berg som ligger i öns mitt och solen som sig bör ligger på västsidan på eftermiddagen. Svala vindar sköljde över min kropp som blivit varm av all sol på stranden. Mycket välbehövligt. Då min bensintank närmade sig ”E” som stär för empty, var jag tvungen att stanna på ett av de små ställen som säljer bensin (per flaska …). Jag fyllde på med två flaskor bensin (3 liter) och köpte en Coca Cola. Det hela kostade 70 baht (ca.16:-). Jag hade endast en 1000baht sedel och det visade sig att de inte hade växel på en så stor peng så ett litet problem hade precis uppstått … en av männen, en smal thaigubbe på 50 år, frågade om han kunde ta min scooter och åka och växla min tusing. Vad skulle jag säga?! Visst fick han det. Jag hade lika gärna kunnat bli av med moppen och tusingen där och då, men Thailand är inte Sverige ;-), och den smale mannen återkom efter fem minuter med växel. Han fick 20 baht för besväret, vilket fick honom att skina upp med hela det magra ansiktet.

Kvart i fem var jag så hemma igen. Kände mig inte alls motiverad till löpning idag (kan bero på dubbelpasset igår kanske), men tvingade mig själv till att byta om till träningskläder. Det blev ett halvtimmespass som inte alls var särskilt skönt. Dock skönt mentalt nu, såhär efteråt. Ikväll blir det nog en liten moppetur till den södra grannbyn för en liten thaibuffé där. Innan det dusch och rakning.

15 januari Koh Chang

Dubbla pass och full bakbroms
Jag trodde nästan att jag skulle blåsa bort inatt. Kanske inte blåsa bort men jag trodde nästan att det lilla huset där jag bor i skulle blåsa sönder. Det var storm som väckte mig säkert tre gånger. Men förutom det sov jag som ett litet barn efter en stadig middag igår kväll.

Runt nio imorse snörde jag på mig löparskorna och gav mig ut på min hittills längsta runda, vilket i detta fallet innebar dryga 40 minuter. En bred väggren på en annars rätt smal väg gjorde att jag kände mig rätt trygg i mitt framlunkande där på sidan av trafiken. Det är ingen större trafik på ön så jag kände mig aldrig orolig heller för den delen. Löppasset kändes bra, även om det kanske gick i långsammaste laget. Nydduschad begav jag mig på min Yamaha-vespa ner till byn för att lämna in tvätt och samtidigt kolla internet. Jag kollade även upp lite seväördeheter på ön och gav mig sen iväg ut i Koh Changs mycket begränsade vägnät.

Någon mil söderut vek jag av inåt ön mot ett vattenfall som jag läst en del om … det var en besvikelse då alla bilder jag sett på vattenfallet var tagna under regnperioden. Visst var den kringliggande naturen väldigt fin, men det kompenserade inte riktigt den besvikelse jag kände efter att ha gått i 20 minuter genom rätt tät djungel. Träffade där ett trevligt par från Spanien som jag pratade lite med om Kambodja, där de varit i ett par veckor. Alltid intressant att samla på sig information av personer som kommer därifrån dit man ska härnäst.

Jag fortsatte söderut och körde på på den väldigt kuperade vägen. Höjdskillnaderna är enorma och man får vara väldigt lätt på gasen i nedförsbackarna (vilka backar!!!), medan man kan gasa fullt i uppförsbackarna. Jag beslutade mig för att svänga av vid en av de stränder som jag hört ska vara fin här på ön. Den var fin. Lite mycket folk kanske, inte på något sätt jämförbart med ex. Railey, men ändå inte sådär halvöde som man kanske vill ha det om man fick välja. Jag la ut min handuk och bytte om till badkläder. Slängde mig sen i det underbara vattnet som här faktiskt är ett par grader svalare än i södra Thailand, där vattnet ju var så varmt så pitten inte ens krympte. Jag stannade kanske en och en halv timme där på stranden och avslutade boken Gomorra. En bra och mycket intressant bok som dock innehåller på tok för många namnreferenser för att man helt ska hänga med. Läs den dock som ett tidsdokument av stort värde.

Väl uppe på sadelryggen fortsatte jag söderut och trafiken avtog om än ännu mer och vägen blev ännu mer kuperad. På några ställen är det så otroligt vackert när man blickar ut över havet så att man nästan måste nypa sig, då det är vackert som i en dröm. Efter att ha stannat ett par gånger och njutit av de vackraste naturbilder fortsatte jag ned till den mest sydliga stranden på öns västra sida. En lite småflummig strand som dock var väldigt vacker och hade en liten restaurang där jag avnjöt en något sen, men välsmakande lunch fem meter från strandkanten. Som sällskap hade jag väl ett tjugotal turister och fem, sex hundar som alla var blandraser av det gulligare slaget.

Efter lunchen tänkte jag fortsätta lite på vägen då den verkade fortsätta ytterligare lite , fast än det på kartan såg ut som om den tog slut. Jag åkte in på den smala, men asfalterade/cementerade vägen och åkte kanske i 2-3 kilometer då vägen helt plötsligt tog slut. Det var på vippen att jag körde ned i den lilla ravin som bildats genom att vattenmassor tagit med sig den väg som en gång löpt där. Snopet, men samtidigt rätt häftigt! På väg hem sen höll jag på att köra på en byracka som precis jagat iväg en annan hund från sitt revir. Jag hann precis låsa bakbromsen och fick till ett litet ställ som fick thailändarna att haja till litegrann. Ingen skada skedd, men det var dock rätt nära ögat. Jag hade nog dock inte gjort mig så illa. Hundjäveln däremot hade nog fått ont och då även jag. I mitt hjärta.

Klockan var runt fem på eftermiddagen då jag parkerade vespan hemma vid mitt lilla hus. Jag kände mig mycket nöjd med dagen, men kände ändå att jag kunde göra något mer med den innan solen hade gått ned. Sagt och gjort så var jag ombytt till löparutstyrsel igen och jag gav mig ut på mitt andra löppass för dagen (det ni!). Det blev ett kortare påss på 27 minuter, där tio av minutrarna löptes längs en lång sandstrand där solen precis höll på att gå ned. Magiskt kan jag lova. Kroppen kändes mycket bra och nöjd som sjutton snörde jag av skorna och började stretcha. En bra dag började löpa mot sitt slut och nu återstår endast att äta middag och att gå ut på nätet och posta detta. Må så gott, så kommer nästa rapport (förhoppningsvis) imorgon.

14 januari Krabi/Koh Chang

I sossecontainer genom Thailand
Krabis flygplats är en liten men rätt charmig flygplats som ligger mitt i ett djungelliknande landskap. Endast 3 gates finns det där och under en dag kan jag tänka mig att det avgår ett tiotal flyg. Jag lämnade denna flygplats med Air Asias flyg till Bangkok kl 12.40. En timme senare landade vi i huvudstaden.

Min plan va som jag tidigare nämnde att åka buss till Trat och bo där en natt för vidare transport mot Koh Chang. Nu blev det inte så. På väg mot bussterminalen är det en massa taxigubbar som rycker i en och frågade var man skulle. Jag tänkte väl att det inte var någon idé att kolla vad en taxi skulle kosta då jag ju skulle resa rätt långt (ca. 30 mil). Men en taxichafför säger till mig att hans kollega bor i Trat och att han ska hem. Jag skulle kunna åka med honom och då betala 1600 baht (ca. 370:-). Jag jämförde mina alternativ och tänkte att spendera fem timmar i en buss mot tre timmar i en skön och rymlig Volvo 940 (det ni!). Valet blev rätt enkelt och jag gick på Hissingens stolthet. Chauffören presenterade sig som Paul, men jag fick en känsla av att han egentlgien hette något annat, men att han ville heta något häftigt, amerikanskt. Jag presenterade mig själv som Henry ;-)

Jag slocknade rätt fort där i det sköna baksätet och vaknade efter en och en halvtimmes färd då det var kiss & matpaus. Jag gick in och köpte varsin Coca cola och en sandwich till oss båda. Paul verkade nöjd över att bli bjuden på mat. Han ville bjuda på cigarett efter maten och skrattade högt då jag avböjde. Han kunde för allt i världen inte förstå hur jag inte kunde röka!?! Efter tio minuters paus var så på väg igen. Att få sitta och se på ett helt nytt lanskap långt hemifrån är en spännande känsla. Landskapet växlade och påminnde rätt mycket om Gerigia, USA, där jag bodde ett år på 90-talet, men även en hel del om Australien. Trafiken är galen, men flyter på bra ändå.

Klockan kvart över sex var vi framme vid färjan som skulle ta mig över till Koh Chang. Jag hade riktig tur då den sista färjan gick halv sju, det blev också den färja som jag tog. Solen hade sedan en halvtimme gått ner då färjan la ut från det lilla färjelägret och vek ut på det mörka vattnet som skiljer Koh Chang från fastlandet. Resan tog ungefär 30 minuter och väl i hamn på ön åkte jag med en pickup till den första stora byn för att hitta ett boende. Efter att ha rest hela dagen kände jag att jag inte orkar leta efter det perfekta boendet, men föll för ett ställe som låg en liten bit utanför byn (ca. 1km). För 800 baht (ca. 170:-) ingick AC och en vespa av nyare modell så att man kan ta sig till och från byn och till vilken strand/utflykt man vill till också för den delen. Kan nog bli ett par nätter här. Allt beror på hur det är när det är ljust ute. Nu är det beckmörkt och jag har ingen aning om hur vare sig ön eller platsen jag bor på ser ut. Nu ska jag ta vespan till byn och äta och posta denna bloggpost. Återkommer med fler intryck undermorgondagen.

13 januari Railey/Krabi

Varma miljö- och ekonomidiskussioner
Låg och drog mig i sängen i en dryg timme läsandes Gomorra, som nu börjar löpa mot sitt slut. Pallrade mig sedan ned till närmsta internetcafe och bokade resan mellan Krabi och Bangkok. Det blir imorgon (onsdag) för att sen ta mig vidare med buss till Trat där jag kommer spendera natten mellan onsdag och torsdag. När det var avklarat gick jag upp på rummet och packade ihop mina prylar och begav mig sen till Raileys västra strand för lite bokläsande och solande. Efter en sen lunch som bestod av en skitgod kycklingsallad tog jag mig de 300 metrarna som skiljer Raileys västra och östra del. Där hoppade jag på en ”longtail boat” som tog mig till Krabi town. Under resans gång språkade jag med en mycket trevlig spanjor om vår ev. Påverkan på miljön genom att turista i Thailand på det sätt vi gör. Vi flyger kors och tvärs och är det inte flyg så är det bussar eller båtar med gamla V8-motorer. Vi kom även in på hur lika ekonomierna i vår del av världen är med den som råder i Thailand och att det är konstigt att vi (i väst som turistar här) blundar för så mycket när vi faktiskt kan ställa krav, i och med att det är vi som sitter på pengarna som kommer in i Thailand via turistandet. Barnarbete, undermålig syn på kvinnor (prostitution, bla.). Som sagt ett intressant samtal som jag hoppas kunna fortsätta med fler jag möter.

Väl framme i Krabi tog jag in på det guesthouse som jag tidigare bodde på. Ett enkelt och trevligt ställe som är fyra gånger billigare än gårdagsnattens boende. Och fyra gånger bättre! Trevlig personal, rymligt och rent rum och billigt internetcafe. Sen så är det ett plus att det ligger bra till, för både sevärdheter och för att starta och avsluta löprundor på. Jag tog med mig min kamera och gav mig ut i staden. En härlig känsla att slippa alla snygga, feta och rika turister som huserade på Railey och se lite äkta liv och rörelse. Jag pratade med ett par thailändare som driver en liten restaurang och de var bedrövade över att turismen gått ner med mer än 50% (!!!) i år. De ansåg att flygplatsincidenten i bangkok i början av december var skälet till nedgången. Jag nämnde då att jag även trodde att den globala finanskrisen påverkade turister från väst. De tittade lite konstigt på mig och bad mig förklara hur jag menade. Jag försökte då sakligt förklara sambandet med att man i Europa och USA börjar förlora sina arbeten och att man förlorar besparingar i aktier, osv. Och att man då väljer bort utgifter så som längre utlandsresor ju är. De frågade då mig hur länge jag trodde denna finanskris skulle hålla på, varpå jag svarade dem att det var omöjligt att svara på, men att de troligtvis skulle få en tuff nästa säsong också, då dessa lågkonjunkturer kan sitta i ett tag. De tackade för mina teorier och jag gick vidare till stadens marknad där jag köpte lite färsk frukt. Idag blev det ananas (söt så söt) och lite vattenmelon (smakar som hemma) och begav mig till mitt guesthouse för att byta om till löparkläder.


Eftersom jag sprungit i Krabi town tidigare (4 januari) så hade jag ett hum om vad jag kunde förvänta mig. Jag utgick från samma runda som då men vek av åt ett nytt håll efter en dryg kilometer. Löpturen kändes mycket bra och intrycken var som vanligt många. Barn som vinkar åt en och försöker hälsa på en på engelska. Lukter och dofter från gatustånden där man säljer kyckling, räkor och grönsaker. Ibland får man hålla andan medan man vid andra stunder njuter till fullo. När jag passerade en skola pågick en musikklass med blåsinstrument. Det lät allt annat än bra och välsynkroniserat, vilket fick mig att börja skratta där, mitt under löpturen. Så kan det vara att ta en löptur på en ny plats. Något jag verkligen rekommenderar! Dagens runda blev på 31 minuter vilket kändes precis lagom. Imorgon blir det mycket resande vilket borde innebära att nästa löptur blir på torsdag på Koh Chang.

Nu ska jag iväg och äta middag och ta en promenad här i staden. Hoppas jag får tillgång till internet då jag kommer till Trat imorgon kväll. I annat fall får ni som läser det jag skriver hålla er till tåls till på torsdag :-)

12 januari Railey Beach

I morse, några minuter efter åtta satt jag då i bilen som skulle ta mig till Krabi Town. Kändes uppriktigt vemodigt att lämna denna härliga plats, men nu så var det då alltså gjort. Tänk vad konstigt att man kan fatta tycke och fästa sig så mycket på bara en knapp vecka! För att ta sig till Krabi Town, så måste man bl a åka med två bilfärjor som går mellan Koh Lanta och fastlandet. Resan gick bra och tog lite drygt två timmar. Jag frågade chauffören om han var hungrig då klockan började närma sig halv elva då vi körde in i Krabi Town. Visst var han det och jag frågade då om jag fick bjuda honom på lunch. Det tackade han glatt ja till. Chauffören som är en muslimsk man på kanske 35-40 år, som är gift med en av medarbetarna är rätt tystlåten, men lite smålurig, på ett positivt sätt. Vi stannade på en lokal liten sylta där man fick välja mellan ett tiotal enkla rätter som låg framme för display i en glasdisk (mitt i solen …). Jag tog ris och det som såg jag via uteslutningsmetoden tvunget måste varit kyckling. Romano (chaffören heter så) hittade en plats till oss och vi satte oss och började äta. Min mat smakade helt OK och Romano verkade också vara nöjd med sin mat (en kostig blandning av fisk och kött). Efter ca. Fem minuter kommer en stor skål in med något som ser ut att vara en köttsoppa. I soppskålen så finns det två skedar till oss, således en sked var. Han förklarar på knaglig engelska att det är en thaisoppa med kött. Eller ”cow meat” som han beskriver det som, då han är mycket noga med att påpeka att han inte äter griskött. Jag börjar förse mig av soppan med hjälp av skeden och tycker väl inte att den smakar särskilt gott. Han tittar lite på mig, men jag tycker att jag håller en god min. Jag fortsätter äta av både soppan och kycklingen som bestod av en rätt stor portion mat. Jag ser då hur han gör när han tar soppa. Han tar med ”sin” sked och lägger/häller soppa på sin tallrik, utan att skeden rör munnen. Det var det han hade tittat så konstigt på när jag slevat i mig och sen satt tillbaka skeden (som jag använt) i soppan vid varje intagstillfälle … hmm inte helt lyckat kanske, men lite kul var det allt.

Att äta tillsammans med någon som inte kan ett språk som man kan kommunicera på kan vara svårt. Kanske extra jobbigt för en sån babbelpelle som jag. Men jag försökte, självklart småprata lite under lunchen och när vi precis ska avrunda måltiden som bestod av riktigt mycket med mat så får jag för mig att fråga Roman om han tycker om potatis. Jag frågar ”Do you like potato?”, varpå han svarar ”Potato, yo. Godd godd.” Och han viftar sen till sig en av kvinnorna som jobbar på matstället och säger något till henne. Jag tänker inte mer på det, utan sitter och dricker lite vatten för att dämpa den rätt starka smakupplevelsen jag just upplevt när kvinnan han nyss pratade med kommer in med ett stort fat med potatis med någon slags grön sås … ”Potato, yo godd godd.” Säger Roman. Fan, att jag aldrig kan hålla käften. Jag som redan var sprickfärdig satt nu med en rejäl portion potatis frsamför mig. Jag tog ett par potatisbitar på skeden (man äter med sked och gaffel här!!!) och doppade i såsen … det smakade dy. Ren och skär dy. Jag visste fan inte var jag skulle ta vägen eller göra. Jag tog ytterligare ett par tuggor och förklarade för Roman att jag var mätt innan potatisen och att vi faktiskt var tvungna att ge oss av nu då jag hade en båttid att passa (en vit lögn, jag vet :-/). Långt i från den godaste lunch jag ätit, men däremot en av de mer minnesvärda, det kan jag lova er.

En mil norr om Krabi Town ligger den lilla hamnen där de så kallade Longtail-båtarna går ut till Railey som var min nästa destination. Jag betalade de 60 baht som båtresan kostade och hoppade tillsammans med ett tiotal andra passagerar (främst västerlänningar) ned i den avlånga farkosten med en väldigt högljudd motor. Resan tog nog inte mer än ca. 20 minuter och hade gärna fått vara lite längre då det var den vackrasta båtresa jag gjort. Ni som åkt från Krabi till Railey vet vad jag talar om. Att se dessa oerhört mäktiga djungelbeklädda klippor uppenbara sig är en otrolig syn som man kommer ha kvar på näthinnan en bra stund framöver. Väl framme på Railey gällde det att hitta ett boende.

Båten lade till på Raileys östra sida som är den mindre attraktiva, medan den västra består av dyra stora resorts för svenskar, engelsmän och italienare. Jag hade dock fått ett tips om att ta mig till Ton sai beach som är den plats där alla klättrare håller till (detta är klättrarnas paradis nr 1, vilket jag förstår). Jag såg en skylt där det stod Ton sai beach och följde anvisningen. Det skulle visa sig vara den jobbigaste promenad jag gjort på snart 14 år (baskermarschen i februari 1995 var värre). Sträckan var ca. 1 km, men vilken kilometer!!! Upp och ned, och då menar jag UPP & ned för backar och mindre berg. Totalt genomsvettig och för första gången på min resa kände jag mig lite småirriterad. Köpte en flaska vatten på första stället när jag kom fram. Kollade även in deras boendemöjligheter men kände att det inte var helt rätt så jag gick vidare. Och vidare, och vidare. Väl nere vid Ton sai beach så var jag så trött och svettig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst är vyn bland det mest otroliga man skådat, men jag var mest förbannad. Förbannad över att jag gått denna helvetessträcka när jag hade kunnat tagit en båttaxi från Raileys västra strand för 20 bath (dryga fem kronor...). Jag fotade lite och hoppade i en taxbåt som tog mig til Raileys västra strand, wow, säger jag bara. Precis lika storslaget i verkligheten som på bild (de flesta bilder när man promotar Thailand utomlands kommer härifrån).

Lite bättre till mods bestämmer jag mig nu för att ta ett bättre boende än jag först planerat. Jag ska unna mig luyftkonditionering och inte bo i en bambubungalow med en massa pårökta 20-åringar. Jag hittar ett ställe som jag bestämmer mig för och betalar 3ggr mer än vad jag tidigare gjort för en natt, och då är ändå detta ett skabbigt ställe. Dock med air condition ;-)

Jag bytte snabbt om och begav mig till stranden och stannade där i en dryg timma och läste min bok i all min ro. Ganska hektiskt och jag längtade tillbaka till Koh Lanta. Jag är nog mer gubbe än vad jag tror. Mycket svenskar här och mycket turister överlag. Kände dock inte för att vara särskilt social (mkt ovanligt för att vara Henkan!) utanslappade bara och doppade mig i viken som klär så många vykort man sett, men äntligen får uppleva.

Hemma på hotellet slog jag på teven och kollade lite på reprisen av Man U mot Chelsea. Bytte sen om och gav mig ut på en 25 minuters löptur. Tufft att få ihop till 25 minuters löpning på denna plats, det kan jag lova (om man inte vill upp och springa på de där förbannade djungelstigarna jag nämnde ovan). Det är tajt, mkt folk och väldigt intensivt i stort sett överallt. Kändes tungt, men bra då det var överstökat. Hemma duschade jag och vilade en halvtimme sen blev det middag i solnedgången över Raileys västra strand. Strande var full av människor som spelade fotboll och volleyball fast det skymde. En trevlig stund som kändes välbehövlig, efter denna lite ojämna dag. Just fan. Min fina skinntofel gick sönder, efter bara 9 dagar. Tråkigt då jag verkligen älskade den :-( Får köpa nya i Krabi imorgon eller övermorgon. Totalt sett min sämsta dag under resandet. Dock bättre än alla dagar hemma ;-)

Har i skrivande stund ännu inte bestämt mig för om jag stannar ett dygn till eller om jag beger mig upp till Bangkok imorgon för att sen ta mig österut.

11 januari Koh Lanta

Njutfull middag med heta axlar
Lite sen morgon även idag. Idag berodde det på att gårdagskvällen innehöll thaibuckets och rätt många öl. Inte alls planerat, men efter nationalparksbesöket så beslöt vi som bor på denna lilla anläggning att gå ut och käka … två tjejer från Holland och sen ett par, där han är från Australien och hon från Åkarp :-). Vi hade mycket trevlig, men priset jag fick betala var en lite senare uppstigning och en baksmälla modell mindre, dock ingen fara som sagt.

Efter en stadig frukost med ägg och toast samt ett gäng frukter blev det idag stranden. Varmt som attan och dåligt med skugga. Men jag tänkte att jag inte solat på riktigt sen jag kom hit så idag skulle det bli en solbadardag … jag brände mig rejält på axlarna. Vad hade jag egentligen förväntat mig? Att man aldrig lär sig! Jag hade bland annat ett långt samtal med en äldre kanadensisk herre som är mer känd under namnet ”Uncle”. Denna farbror är inneboende hos Mr Malay och hans hustru. Ni kommer kunna läsa mer om honom senare i denna blogg. Hans historia kräver nämligen sitt egna utrymme.

Vid lunch gick jag upp till min lilla sjöbod där jag bor och möttes av Mr Malay som stolt visade att han hade dödat en orm som ringlat sig igenom området där vi bor. En grön liten sak som redan hade börjat ätas upp av tusentals myror. Mr Malay beskrev på världens kanske sämsta engelska hur han hade hackat ormen med ett trädgårdsredskap. Han berättade också om att man i förra veckan hade haft en likadan orm fast större i köket!!! Den hade dock en av hans medarbetare tagit kål på. Mycket ormar här som sagt :-/

Väl åter på stranden blev det skuggan för min del. Satt mest och läste och pratade med Jessica och David (paret från Skåne). Trevliga prickar. Han är extra rolig då han pratar svengelska med grov skånsk brytning. Stor humor! Förutom skuggsittning blev det även ett par dopp. Såg ett par maneter i vattnet, så idag fick man vara lite på sin vakt då man kastade sig i böljan. Vid fyratiden gick jag hem och duschade kallt för att sedan lägga mig och läsa. Ingen löpning idag då kroppen helt enkelt var för trött. Sen ville jag vila mina sargade stackars axlar.

Middagen intogs nyss på ett mysigt ställe och som sällskap denna gången hade jag solen som snabbt sänkte sig ned mot havet för att till slut slukas upp. Mycket stämningsfull inramning på en utsökt middag som bestod av en Chef salad med en underbar fransk dressing och ett par vitlöksbröd. Egentligen är denna måltid värd ett gott rödvin, med dessa är det dock ont om här nere så det fick bli en mild Singha istället.

Tanken då jag kom hit var att stanna två, kanske tre dagar. Nu blev det totalt en vecka där merparten (5 nätter) spenderades i Klong nin hos Mr Malay och dennes underbara familj som verkligen visat mig hur man tar emot en gäst. Deras kombo av gästfrihet och entreprenörskap är helt klart ett vinnande koncept. Jag är helt säker på att jag kommer besöka denna plats fler gånger i framtiden och jag hoppas att ni därhemma även får chansen att få ta del av denna pärla och få träffa dessa helgon! Namnet är Fevrier resort. Lägg det på minnet gott folk.

Imorgon ger jag mig av mot nya mål. Minbussen hämtar upp mig 08:30 sen bär det av mot Krabi för att sen ta mig ut till Rai Lei, mer känt som Railey Beach.