Sorg är en stark känsla

Var på begravning idag. Mannen som gick bort blev 89 år, ett liv som är bra mycket längre än de flesta får leva. Jag skulle säga att hans liv var bra. Tyvärr finns konflikter inom mannens familj, vilket gör det hela extra tragiskt (vuxna människor ... idiotiskt om du frågar mig!).

I kyrkan kände jag en enorm kraft komma till mig, och det var inte gudstro, utan sorg! Blev djupt tagen av situationen och tänkte igenom min livssituation och vilka som betyder något för mig. Min fars begravning för snart fyra år sedan blev mycket påtaglig och jag kände hur jag för en kort stund kände mig hjälplöst ledsen och sorgsen.

Nu när jag fått lite perspektiv på det hela känner jag att jag, liksom många andra, måste tillåta sig själv att sörja. Alla har vi något att sörja, för sörjer vi aldrig så kan vi heller aldrig vara riktigt lyckliga över något. Jag vill vara lycklig! Det är mitt livsmål och strävan, vägen dit nås nog lite lättare om man sörjer en del på vägen ...