Såg Malta spela fotboll mot Sverige på teve idag och jag kände nästan ingenting. Med "kände" så menar jag känslor för Sverige som lag, som nation. Vad har jag gemensamt med Mellberg, Isaksson och Svensson, mer än att vi förmodligen sett på samma barnprogram, läst samma serietidningar och gått i ungefär likadana skolor? Jag blir för varje år som passerar allt mindre nationalistiskt lagd. För mig blir Sveriges landslag i olika sporter mer som ett lag bland andra lag, men med den skillnad att tröjorna är gula istället för röda, vita, gröna eller blå. Jag identifierar mig också mindre med "svenska" intressen i utlandet.Jag minns när det var annorlunda. Jag minns en tid då en SAAB eller Volvo i en amerikansk film kunde få det att dunka i bröstet på mig. Tänk, där åkte minsann den där skådespelaren runt i en svensk bil och det var ju riktigt bra ... för bilen var ju svensk. Eller när jag på någon utlandsresa gick förbi ett IKEA-varuhus eller en H&M-butik. Någon form av stolthet kunde jag då nästan alltid känna. Så känner jag inte längre, inte alls faktiskt.
Hela nationalistfenomenet bygger på en sak och det är igenkänning. Är det så att jag inte längre känner igen mig i det som är "svenskt"? Och vad är "svenskhet" egentligen? Det är snarare frågor jag numera ställer mig. Det gjorde jag inte förr. Kategorisering är ofta lätt men sällan rätt. Jag vet i alla fall att jag hellre ser mig själv som internationalist än som svensk. Men även det blir ju en kategorisering, om än inte lika snäv.
1 kommentar:
Intressant tänk. Känner lite lika faktiskt.
Skicka en kommentar