Mina vänner - en kärleksförklaring

Något måste jag ha gjort rätt under mina snart trettiofyra år. Det jag syftar på med den meningen är det faktum att jag har så många underbara och fina vänner. Att höja sina vänner till skyarna kan lätt bli patetiskt, men jag vet inte hur jag på ett bättre sätt ska kunna beskriva dem, än jag gör nedan. Sen om det blir patetiskt eller larvigt. Det är upp till er att avgöra, men min tanke är i alla fall god :-)

- Antalet vänner jag har är helt otroligt. Mest killar, men även härliga tjejkompisar. Idag (läs:igår) träffade jag två av dem. Två som jag inte träffat tillräckligt mycket de senaste åren. Men gud vad härligt det är att bara få skratta tillsammans över gamla minnen och saker man delar fast vi inte setts på så länge!

- En av de gemensamma nämnare som jag uppskattar mest med mina vänner är att samtliga av oss (med något undantag ...) har barnet kvar i oss. Med det menar jag att vi har så nära till det barnsliga inom oss. De spontana skratten, som jag varit inne på under min första punkt, de skratten som man inte kväver, utan bara släpper fram, till hundra procent. Detta barn i oss låter oss åldras på rätt sätt, med ett ben kvar, där vi var för låt säga tio, femton år sedan, samtidigt som vi utvecklas och mognar till bättre människor.

- Prestigelösheten. En oerhört viktig egenskap som för mig är ett ledord i sättet jag försöker vara och agera som människa. Visst misslyckas jag ofta med det, men jag utvecklas hela tiden inom detta viktiga område och jag älskar att se denna egenskap vöxa hos mina vänner, på ett eller annat sätt.

Puss alla fina vänner för att ni finns och framförallt, tack för att jag får vara er vän!