Mycket tänkvärd och upplysande (bokrecension)

Eva F. Dahlgrens bok Farfar var rasbiolog tar upp ett av de viktigaste ämnen som finns nämligen människovärde. Vi får följa hennes farfar genom publicering av brevkonversationer från 1900-talets början, till dess mitt. Det är intressant läsning som ger inblick i hur en biolog av den gamla skolan såg på livet och sitt kall, naturvetenskapen, men framförallt får vi en inblick i den akademiska värden och dåtidens syn på manligt/kvinligt. Bokens sista del tar upp dagens genforskning som på många sätt visar att vi idag tänker i samma banor som rasbiologerna för snart hundra år sedan.

Dahlgrens grävande i sin släkts historia är fashinerande och på flera sätt modig. Det är med stort intresse jag följer brevkonversationen mellan Osian (farfar) och Greta (farmor). Tyvärr blir det till slut lite ansträngande att läsa brev på brev med det gamla akademiska språkbruket som används. Men överlag är det engagerande och mycket tänkvärt. Det jag fastnar för och även finner mest intressant i denna del av boken är, som jag nämnde ovan, synen på manligt/kvinligt. Många är stunderna då man känner mycket starkt för Greta i hennes slit för att få familjen att fungera medan Osian endast bryr sig om sig själv och sin forskning.

Bokens sista avsnitt som tar upp nutidens genforskning är så intressant att man inte kan sluta läsa. Normalitets- och naturlighetsbegreppen diskuteras och sätts på sin spets. Vi får veta hur försäkringsbolag idag diskrimenerar de med "fel" gener och inte erbjuder dem privatförsäkringar, vilket resulterar i att stora grupper står oförsäkrade i det västerlänska samhället. Var drar vi gränsen och vad är "sanning" inom vetenskapen, är de viktigaste frågorna som ställs och jag har själv inget svar på dem. Få böcker har fått mig att tänka till och reflektera så mycket som denna boken och jag rekommenderar den till alla som är intresserad av människovärde, biologi, historia, genforskning och genus. Bokens sista avsnitt är magnifikt!