Att drömma sig tillbaka

Jag brukar vara en person som ser framåt, även om jag ofta reflekterar över det som varit. När det kommer till min nyss avslutade resa känns det lite annorlunda då jag inte nöjer mig med bakåtreflektioner, utan drömmer mig tillbka.

Under den vecka som jag nu varit hemma har jag flera gånger, varje dag, drömt mig tillbaka till platser jag besökte under januari och februari. Det brukar jag inte göra. I alla fall inte på det här viset. Platserna och mina upplevelser känns nära och det känns som om något saknas mig just nu. Jag kommer hem till prinsessförlovningar och mataffärsbränder. Kommer hem till tre plusgrader och slask. Men när som helst kan jag slunga mig tillbaka till stränderna på Koh Chang eller till Saigons eller Bangkoks puls. Det känns riktigt riktigt skönt just nu, här och nu.

Skojar dom med mig!?!?

Extrainsatt Rapport varje halvtimma ... Vad har hänt, tänkte jag. Har statsministern blivit skjuten, eller har ett terrorattentat inträffat i Stockholm, kanske hade Saab gått i konkurs? Nej ... Victoria ska förlova sig med Daniel Westling. Jag fattar inte hur fan någon bryr sig?! Nu kan tilläggas att jag är så lite royalist man kan vara, men att folk överlag är så intresserade gör mig både upprörd och lite förbannad om jag ska vara helt ärlig. Slog över på SVT 1 kl. 15 för att se ett av de många extrainsatta rapportsändningar som översköljt dagen. Vad får jag se? Jo en stel webfilm från hovet där kungen på sitt vanliga manér presenterar "Herr Westling" .. kom igen!!! Sen läser Silvia innantill från en lapp och hon verkar inte ha en aning om vad som står på lappen då hon har noll inlevelse i det hon läser.Förresten, vadå "herr", vilket jävla århundrade lever dom i? Efter att ha blivit herrpresenterad av kungen sätter sen Daniel igång med det kanske taffligaste tal jag någonsin hört. Nervös, stelt han läser innantill och allt han säger är totalt förutsägbart. I klippet efter ser jag en gammal kvinna på slottsbacken stå med tårarna i ögonen och uttrycka sin oerhörda glädje för de båda tu ... suck!!!

För att se Herr Westlings oerhört roliga och stela framträdande kan ni klicka på följande länk. Denna entreprenör ... jojo.

http://www.youtube.com/watch?v=z7fMsvsZe_c

17-19 februari Saigon/Bangkok

Storstad till storstad sen hem
Sju veckor. Sju långa eller sju korta, beroende på hur man ser på det. Blev min långa resa så bra som jag hoppades, var platserna så som jag förväntade mig och hur var egentligen alla möten som jag samlat på mig under dessa 2009 års första två vintermånader? När jag nu summerar min tid i Thailand, Kambodja och Vietnam så gör jag det med ett stort och mycket nöjt leende på mina läppar. Vad var bäst och vad var sämst. Vad gjorde mest intryck på mig och har jag förändrats något? Jag ska nedan försöka summera på bästa sätt, men vill inleda med att tacka alla som följt mig, här på denna lilla enkla blogg. Jag har verkligen överraskats av hur många ni är som faktiskt tittat in här och, nyfiket (förmodar jag) kollat hur det gått för Henkan borta i Asien. Över hundra kommentarer från er därhemma har det blivit! Uppmuntrande för mig att långt långt hemifrån höra vad ni har haft att säga om det jag tagit mig för här borta. Ibland, vet jag, att vissa av er har ansett att jag skrivit om allt för triviala saker, vilket säkert även har varit fallet, men jag vet även att fler av er har fått lära känna en liten annan sida av Henrik/Henke/Henkan, som ni kanske inte visste att jag hade. Jag kommer fortsätta skriva på den här bloggadressen även efter det att jag kommit hem. Det kommer dock inte bli varje dag, så som det varit under min resa, men kanske ett par, tre gånger i veckan. Jag kommer bland annat skriva om sånt som berör mig och den miljö jag rör mig i. Jag kommer även att publicera flera av de bilder jag tagit under min resa. Totalt har det blivit över 3 000 bilder, men jag lovar er att jag endast kommer visa er några, pärlorna i mina ögon. Det vore självfallet kul om ni även då ville delta med kommentarer och ev. kritik. Nu över till min sista rapportering.

Många av er därhemma överraskades av bilden i det senaste inlägget (16 februari) och visst var det så att jag och min fina Anna nu har gått och förlovat oss. Det var något jag tänkt på under hela min resa och det kändes därför helt naturligt att i måndags fråga min Kärlek om hon ville dela resten av sitt liv med mig. Det ville hon. Härligt för mig att få leva sida vid sida med denna underbara människa som älskar mig trots alla de svagheter jag besitter. I tisdags njöt vi båda hela dagen då vi strosade med lätta steg genom ett soligt och vackert Saigon. På kvällen åkte Anna hem till Sverige medan jag, ensam förberedde mig för att resa vidare till Bangkok.

Igår, onsdag, spenderade jag mesta delen av dagen vid det utomhusbadhus som jag tidigare varit vid ett par gånger. Maten var precis lika god som förra gången, och det kändes riktigt skönt att inte västerlänningarna ännu inte hittat hit. Att vara ensam västerlänning innebär dock att en del rätt intressanta situationer uppstår. Vad sägs om denna: Jag går in i duschen för att duscha av mig innan jag byter om till badbrallor. Utanför duschrummet står två vietnameser i fyrtioårsåldern. Jag märker att dessa båda herrar snabbt beger sig in i duschrummet då de ser att jag går in där. Jag tar av mig mina byxor och ställer mig i duschen och tvålar sen in mig. När jag sen tittar upp efter att jag sköljt bort tvålen från mina ögon, ser jag att dessa båda män står en meter i från mig och tittar på … min snopp. Förmodligen var de nyfikna på hur en västerlänsk pille såg ut och då min inte är särskilt märkvärdig (ser väl ut som snoppar gör i allmänhet) kanske de blev lite besvikna. Jag drog på mig mina badbyxor och gick upp och slängde mig i bassängen och simmade ett par längder och försökte samtidigt smälta det jag just varit med om. Jag tror inte att dessa båda män menade något särskilt med sin något påträngande naturstudie av mig, då jag vid ett flertal tilfällen, speciellt i Vietnam, sett hur nyfiket och helt ogenerat invånarna studerat saker och situationer som för dem varit nya (minns de två svarta adopterade pojkarna från Danmark jag berättat om tidigare). Efter en halvdag vid poolen tog jag mig sen till flygplatsen och satte mig på Air Asias flyg mot Bangkok.

Väl framme i Bangkok slås jag än en gång av hur dåliga de thailänska taxichaufförerna är på att hitta till den destination man vill åka till. Efter nästan en timmes färd är jag dock framme vid det hotell jag bokat för mina sista två nätter i Asien. Hotellet, Bhiman Inn, ligger ett par kvarter från från Khaosan Road, dvs väldigt centralt i Bangkok. Temperaturen är 33 grader, då jag kommer fram klockan nio på kvällen. Inte skönt alls. Lägg därtill en väldigt hög luftfuktighet så förstår ni att man kände sig rejält klibbig på hela kroppen. Detta råddes det dock tillfällig bot på eftersom jag så fort jag kommit in på mitt rum, slängde mig in i en lång iskall dusch. Sen bar det av till Khaosan Road för kvällsvard med tillhörande Chang-öl. Mycket gott. Efter att sen ha strosat runt och tittat på människor gick jag hem och redan vid tolvtiden sov jag sött i min stora dubbelsäng.

Jag vaknade tidigt imorse. Redan kvart över sju. Efter en lätt frukost (har ingen direkt aptit på morgonen …) tog jag en tuktuk till MBK, som är det största jävla varuhuskomplex jag någonsin skådat. Det måste vara en av de största i världen! Det visade sig dock att det inte slog upp sina portar för än klockan tio så jag beslöt mig för att ta en lång pormenad i väntan på att klockan skulle slå tio. Att vandra i Bangkok är aldrig tråkigt. Alltid händer det något och mycket riktigt hände det en hel de under min en och en halv timmes långa promenad. En liten krock mellan en tuktuk och en moped hann jag se. Jag såg vägarbetare som arbetade under de sämsta förhållanden jag sett, jag såg de högsta affärskomplex jag någonsin skådat, jag såg mat som jag aldrig sett, serveras från de mest primitiva stånd man kan tänka sig. En blandning som är oerhört extrem, men i en ”megacity” som ju Bangkok är ryms allt, och då menar jag precis allt. Genomsvettig rumlar jag isen n på MBK kvart över tio och slås av att det verkar ännu större när man väl kommer in!

Jag spenderade ett par timmar på MBK för att sedan ta en tuktuk och åka de dryga två kilometer som skiljer MBK och Phantip Plaza åt. Här finns en affärsbyggnad/inomhusmarknad som kallas Computer City World, och det var fanimej ingen underdrift. Här ryms allt man kan tänka sig inom elektronik. Piratkopior trängs med original och allt finns att få tag i. Jag såg till at köpa ett par programvaror som jag saknade och ett kamerastativ (50:- kostade det … dyrt … eller inte). Efter att även ha lagt ett par timmar här beger jag mig ut på stan. Klockan fyra är jag sen hemma på hotellet och tog en mycket välbehövlig dusch.

Denna sista kväll på min resa väljer jag att promenera längs floden Chao Phrayas strand. Där ser jag solen, den sol som jag så många gånger fotograferat då den sänkt sig i vattnet över Lantas, Krabis, Changs och Sihanouk Villes stränder. Den är precis lika vacker då den sänker sig bakom Bangkoks skyskrapor med floden som förgrund. Jag känner en oerhörd tillfredställelse när jag nu summerar min resa och minns mest mina möten med människorna, och så självfallet förlovningen med min vackra Anna. Platserna, de varma platserna kommer jag ta med mig hem till kalla vintersverige och kan med några enkla klick på min dator ta fram alla mina bilder och på så sätt slungas tillbaka till vilken plats jag helst vill, närsomhelst!

Det bästa mötet
Att få lära känna de underbara Lek och Malai på Koh Lanta. Detta par som jag bodde hos i nästan en vecka gav så oerhört mycket av sig själva. Jah lärde mig rätt mycket av dem, utan att de nog förstod det. En härlig känsla att få bättra på sitt eget patos. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag återser dem någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

De vackraste platserna
Havet väster om södra Koh Chang. Att stanna moppen uppe på ett berg och titta ut över det blåskiftande havet och dess små öar är en vacker syn som man bär med sig länge.

Hoi An. Vackra gamla byggnader som är helt tillgängliga för alla. Platserna här känns helt äkta och man mår bara så bra i denna stad/by.

Det jobbigaste/ Det nyttigaste
Att på nära håll få se riktigt fattigdom, som den i Kambodja. Det gör ont ända in i märgen. Det får en att tänka till. Tankarna försvinner inte, utan man bär med sig dem, vilket är oerhört nyttigt då jag far hem till Sverige. Flera är gångerna då tårar runnit ned för mina kinder, senast igår, då jag på nära håll betraktat mänsklig misär. Jag inser nu, mer än förr, att vi i den rika delen av världen måste göra mer än vad vi gör. Jag kommer försöka jobba mer för att få fler att bidra och jag önskar att fler får upp ögonen för de orättvisor som dagens ekonomiska och politiska system innebär för jordens alla fattiga.

Tack än en gång alla ni som följt mig på min resa. Jag hoppas ni tittar in här med jämna mellanrum framöver, för kanske, bara kanske, kan det komma något vettigt och tänkvärt som jag delar med mig av här i just denna blogg.

16 februari Saigon

14-15 februari Hoi An

Gamla pigga haggor och vitlöksmat
De gamla kvinnorna på stranden har blivit några av våra favoriter. Att dom är rätt jobbiga i sin iver över att få sälja godis och frukter har vi lätt att ha överseende för. En liten glasögonprydd gumma utan tänder som är 85 år har blivit vår favorit. Hon kommer och slår sig ned bredvid oss i smidig skräddarställning (!) och börjar prata med oss på pipig vietnamesiska. Hon är dock långt i från äldst bland strandgummorna, utan det finns en liten tant som är 95 år (!!!). Det ni, hemma hade hon säkert ruttnat bort på något sterilt ålderdomshem, men här jobbar hon fortfarande på för full. Bärandes på en korg med lite småsaker som soltörstande turister, mer eller mindre kan tänkas behöva.

Igår lyssnade jag på P1 Sommar med Björn Ulvaeus och Lars Winnerbäck. Båda dessa herrar var väl värda den timme som deras program tar att lyssna på. Framförallt den förstnämnda var riktigt intressant att lyssna till. Idag blev det ett par P3 Dokumentär som lyssnades igenom. Polismorden i Malexander och Åmselemorden. Båda är välproducerade och jag rekommenderar alla er som inte ännu lyssnat på denna radioserie att gratis ladda ned podversionerna på SR.se. Att promenera på en lång vit sandstrand med Public Service i lurarna är ren livsnjutning. Där och då mår jag som allra bäst kan jag lova er.

Jag har tidigare tjatat om maten och jag och Anna har fastnat för ett ställe som heter Café Can, och ligger beläget vackert vid floden som rinner igenom Hoi An. Deras vitlöksrätter (typ alla ...) är ljuvliga med en rejäl överdos av vitlök. Igår var inget undantag utan både jag och Anna njöt av gott rött vin, vitlöksbröd, krabbsoppa, och färska stora räkor som frästs tillsammans med vitlök. Denna välsmakande måltid avslutades med två goda citrondrinkar. Lite runda om fötterna, men förbannat nöjda styrde vi våra cyklar hemåt i den varma vietnamnatten.

Jag har tidigare nämnt att Anna har sytt upp en herrans massa kjolar och klänningar hör i Hoi An. Jag måste även erkänna att även jag har sytt upp en del. Två kostymer, två skjortor och tre slipsar har det blivit. Allt har kostat mig 144 dollar, utan att pruta ett enda dugg. Överlag är jag nöjd och hoppas så vara även när jag kommer hem till Sverige och ska bära dem på fester och kanske på något jobb.

Imorgon (måndag) beger vi oss ner till Saigon för att där spendera en natt, innan Anna på tisdag kväll flyger hem till Sverige. Jag kommer däremot att stanna i Saigon till onsdag och sen ta mig till Bangkok, för att där spendera torsdagen innan min hemfärd mot Sverige sker på fredag. Känns konstigt att min resa börjar närma sig sitt slut. Som det känns just nu hade jag gott och väl kunnat stanna ett par, tre veckor till i Sydostasien.

13 februari Hoi An

Konversation och lek med svarta pojkar
God stor frukost inledde dagen som sedan innebar cykeltur till den långa fina stranden. Vi båda slogs av värmen som mötte oss så fort vi kom utanför hotellet. Klockan hade precis slagit tio och temperaturen var redan närmare de trettio! Svettiga kom vi fram till stranden och slängde oss omedelbart i böljan den blå.

I solstolarna bredvid oss satt tre mycket trevliga danskar som vi genast inledde ett trevligt samtal med. Det var ett par i 65-års åldern och deras son som var kring 40 år. Då paret hade rest över hela världen så kom samtalet att kretsa mycket kring möten och platser vi besökt. Mycket trevligt och samtalet gled även in på politik och samhällsfrågor. Till lunch åt vi wokade grönsaker och ris som smakade smarrigt (som vanligt kan tilläggas).

På eftermiddagen ändrades vädret markant då temperaturen sjönk ca. fem grader i och med att solen täcktes av tjocka moln. Rätt skönt med tanke på det, nästan, allt för varma vädret tidigare under dagen. De två danskorna med sina adopterade afrikanska barn som vi mötte på tåget kom och lade sig på solstolar i närheten av våra. Jag gav bort min frisbee till pojkarna vilket skulle visa sig vara en mycket uppskattad gåva. Det hela slutade med att jag spenderade över en timme kastandes frisbee med dessa små danska herrar som hette Jakob och Hans. Mycket roligt att se glädjen hos barn som leker, den smittar verkligen av sig! Efter frisbeelek på stranden tog jag en promenad och lyssnade på Dolph Lundgrens Sommar i P1- program från i somras, i min mp3-spelare. Mycket lyssningsvärt och personligt. Vid fyratiden cyklade vi hemåt efter en bra och skön dag med spännande och roliga möten. Ikväll ska jag hämta ut min kostym som skräddare nu är klar med. Den ser ut att bli helt OK, och med svenska mått väldigt prisvärd.

12 februari Hoi An

Sol, bad och tidig propaganda
Kvart i sex vaknar både jag och Anna av att musik och vietnamesisk skönsång (nåja …) fullkomligt strömmar ut ur hötalare som är uppsatta lite varstans. Vi smålog litegrann men insåg efter fem, tio minuter att det inte skulle upphöra, utan att det med största sannolikhet var morgonpropagandan som skulle förmedlas ut och få alla arbetande vietnameser att stiga upp. Man skulle kunna se det som en form av kommunistisk minaret om man så vill. Vi lyckades dock somna om, även om Annas vänsterarm värkte som fan. Hon har någon form av inflammation i höjd med handleden som blivit värre de senaste dagarna. Hoppas den blir bättre. Inte kul att ha två krymplingar i familjen Israelsson/Malmen …

Efter att vi vaknat gick Anna iväg till närmsta apotek och införskaffade gasbinda (gammalt, men bra ord) som gav välbehövligt stöd åt handleden. Sen åt vi en rejäl frukost innan vi cyklade iväg till stranden. Idag var det sol med växlande molnighet. En skön dag som löpte förbi rätt fort. Jag tog en rätt lång promenad på stranden och hittade fina snäckor som jag ska ta hem till mina fina syskonbarn. Sen hittade jag en frisbee som jag lekte lite med. Förutom det blev det bokläsande och en god lunch, där vi provade på färska vårrullar på vietnamesiskt vis. Dessa smakade mycket gott med lite soja och sur sås till. På vägen från stranden fastnade Anna (som vanligt) i de affärer som sålde kläder. En strandklänning och ett par kjolar blev det denna gången. Jag förstår inte när hon ska ha tid och tillfälle att bära alla klänningar och kjolar som hon köpt här!? Ikväll ska jag hämta ut en kostym som jag sytt upp här. Vi får väl se hur bra den blir och om den kommer gå att bära. Jag har blivit varnad av ett par vänner som tidigare köpt kostymer här. Håller dock tummarna, även om man inte lägger ut någon förmögenhet hos skräddaren här. Sen blir det god middag, som vanligt.