31 januari Saigon

Blöta barn och svettig läsande man
Andra dagen i Saigon löper nu mot sitt slut. Dagen inleddes med att jag tvärvaknade (kan man säga så?) av ett otroligt oljud som skar genom hela mitt huvud. Vad var nu detta?! Jag sköt gardinen åt sidan och kikade ut genom fönstret och kunde se två små vietnameser stå med varsin(!!!) kobraborr (en sådan man hackar sönder asfalt och betong med. Jag tror ni alla har hört hur en av dessa kan låta, dubbla det oljudet och ni har det skrän som väckte mig. Nu var ju faktiskt klockan redan nio så det var ändå dags att gå upp, så jag ska egentligen inte klaga.

Jag hade idag bestämt mig för att besöka en av stadens vattenparker. Ni kanske undrar vad jag är för pucko som vill besöka en vattenpark när det finns så mycket annat att se här. Nu är det ju så att jag har fyra hela dagar här så jag kommer hinna med lite annat också. Jag lovar. Det var så enkelt som att jag helt enkelt ville ha lite sol och vatten, som jag nu inte fått sedan i måndags i Sihanouk ville. Jag hade fått namnet på en park och lämnade över lappen till chauffören till cykeltaxin. Han skrattade lite och cyklade sen iväg. Sträckan i sig var inte särskilt lång, men den tog ändå 20 minuter då traffiken är tät och cykeltaxi kanske inte är det snabbaste av färdmedel. Väl framme pekar föraren på en gränd och jag ser lite örvånade ut och går in i gränden. Det visar sig att detta var bakvägen till ett utomhusbadhus med ett par vattenrutschkanor. Hmm, inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Jag betalade inträdet och tyckte att alla tittade lite konstigt på mig. Jag gick in i herrarnas omklädningsrum och bytte om och gick ut. Det var fullkomligt smockat med barn i åldrarna 5-13 och sen en småfet västerlänning … ni fattar synen.

Jag hade sett framför mig att kunna sitta i en solstol och läsa i en park där det fanns lite pooler som man kunde svalka sig i var och varannan timme. Inte riktigt så var det. Jag gick fram till en vakt som verkade titta efter min son eller dotter, då de få vuxna som var där var där med sina barn. När han såg att jag inte hade något barn med mig så sa han att jag inte fick gå in i poolerna. Jag log för mig själv och såg hela situationen framför mig. Alla där var nog helt övertygade att jag var en västerlänsk pedofil som var där för att spana in småpojkar i tajta små badbyxor. Jag sa då till vakten (som inte förstod mkt engelska) att jag ville sitta någonstans och läsa. Gärna i solen så att man kan få lite solbränna. Han pekade mot ett litet område till höger mellan ett par poler och jag begav mig dit. Jag hittade en liten plastpall och satte mig och läste. Det kändes inte helt bekvämt och inte blev det bättre när nyfikna små vietnamesiska barn ko mfram och ville utbyta enkla fraser på engelska och nyfiket kolla vad jag läste. Efter att ha varit omsvärmad av ett gäng 8-åringar i några minuter bestämde jag mig för att gå därifrån. Jag skrattade högt då jag lämnade detta ställe och lyckades få namnet på en större vattenpark där man faktiskt skulle kunna hitta en solstol och kunna sitta och läsa en bok, parken hette Dam Sen. Jag gick ut på gatan och viftade till mig en taxi och tjugo minuter senare klev jag av utanför en gigantisk entre.

Jag löste biljett och gick in … jävlar vad mycket människor!!! Jag insåg efter ungefär två sekunder att det inte skulle bli något bokläsande i lugn och ro i en skön solstol. Man kunde tamejfan kanppt ta sig fram. Vatenlandet i sig var säkert jättebra. Alla pooler och vattenrutschkanor såg skitroliga ut, problemet var att det fortfarande är helgdag efter nyåret här i Vietnam så alla var ledig och verkade ha begett sig till Dam Sen parken. Jag tog en promenad i parken och slogs av hur stor den var och ändå överfull. Efter tjugo minuter så gick jag ur parken, men gick då automatiskt in i Dam Sen park. Låter det konstigt? Det visade sig att Dam Sen park är en jättepark där vattenparken endast är en liten del. Detta är den i särklass största nöjespark jag någonsin besökt och min gissning är att det är en av världens största!

Bokläsande blev det. Jag köpte en stor läsk och en kycklingwrap och satte mig vid en konstgjord sjö, som var ungefär lika stor som en tredjedel av Malmsjön, i Enhörna. Under min timme läsandes den sista delen i Stieg Larssons Millenium trilogi kom säkert 10-15 personer fram och ville ta kort på mig eller ta kort på sig själva med mig på kortet. Ytterligare 20 personer kom fram och ville utbyta några fraser på engelska. Mycket underhållande. Jag tror många av er hade skrattat halvt ihjäl er om ni hade fått betrakta detta på avstånd. Jag promenerade vidare och kunde knappt fatta hur stor denna parken i själva verkat var. När jag hade promenerat i kanske en kilometer så vek jag av åt höger, mot vad jag trodde var en av utgångarna. Det visade sig vara nästa del av parken … Denna del var en djurpark där man på mycket när håll kunde beskåda de största krokodiler jag någonsin sett. Man kunde stå en meter från en jäkla massa olika ormarter och även blicka in i ögonen på svartbjörnar som hade några få kvadratmeter att röra sig på. Tragiskt att se hur vissa av djuren behandlas och extra anmärkningsvärt är att alla är fria att mata djuren vilket innebär att en jäkla massa sopor och matförpackningar ligger inne i djurhägnen och i burarna. Jäkligt bizzart, men det kanske mest konstiga jag sett var att man hos krokodilerna kunde köpa bete, i form av fisk, och sen fick man mata/fiska krokodiler. En mycket rolig syn! Efter att ha spenderat rätt lång tid i djurparken gick jag vidare in i en ny del av parken som vafr mer som ett rekreationsområde. Jag slog mig ner på en trappa och fortsatte med mitt läsande. En skön och avslappnande plats skulle det visa sig. Även här kom det fram barn och vuxna som ville prata engelska med mig. Här slapp jag dock fotostunden. Efter denna lässtund gick jag sen rätt snabbt igenom själva nöjesparksdelen av parken, vilken var i storlek med Liseberg, ja ni fattar hur stor denna parken var! Totalt spenderade jag nästan fyra timmar här och är mycket nöjd med dagen, som förvisso kanske inte blev som jag tänkt mig, men det blir ju sällan så. Och på många sätt blev den bättre än jag väntat mig. Jag uppskattarverkligen alla möten med människor. På tal om möten så blir det ikväll lite öldrickande med en amerikan som jag träffade på internetkafeet i morse. Ska bli spännande att prata om Kambodja med honom då han ska dit och arbeta som voluntär på ett barnhem. Återkommer med rapport imorgon.

30 januari Saigon

Högljudd indie och gott intryck
*Pga mkt langsamt internet publiceras idag inga bilder*
I och med att jag lämnar Kambodja bakom mig och far till Vietnam så innebär det att min resa går in i sin tredje fas. Jag är överlag nöjd med Kambodja, och hade säkerligen varit ännu mer nöjd om min fot hade varit hel. Jag har tyckt om att möta människor med integritet och att få se platser som jag tidigare bara läst om och där verkligheten nästan överträffar dikten. Till det negativa hör maten och all nedskräpning, som måste vara bland det värsta man nog kan se och uppleva på vårt klot. Huvudstaden Phnom Penh växte för varje dag och blev en liten personlig favorit. Det kändes dock rätt att i morse sätta mig bussen och åka de ca. sex timmar som bussresan mellan Kambodjas och Vietnams huvudstad tar.

Resan gick bra förutom att jag hade en indie som satt på/i sätet bakom mig och pratade i telefonen 75% av resan. Att han pratade i telefonen gjorde väl inte så mycket, utan det var sättet han pratade på som var extremt störande. Han pratade uppskattningsvis dubbelt så högt som jag hört någon annan prata i en mobiltelefon. Så någon sömn blev det inte tal om. Ett halvtimmesstopp vid gränsen och ett kort stopp vid en färja över Mekhongfloden var de enda stopp som gjordes under resan.

Väl framme i Saigon (ingen här kallar den för Ho Chi Minh City fick jag mig snabbt berättat för mig...) fick jag en bra känsla, ni vet en sån man kan få ibland då man kommer till en ny plats. Efter att ha kollat på ett par enkla hotellrum bestämde jag mig för ett som låg på första våningen, så att jag skulle slippa gå i trappor med mongofoten min. Jag slängde av mig grejerna och gav mig direkt ut för att äta och fann ett mysigt vietnamesiskt hak fem minuter från mitt hotell. Jag valde räkor med grön curry med ris. Slurp! Det var riktigt gott och vettetusan om denna gröncurryrätt inte slog de motsvarigheter jag provade i Thailand? Bredvid mig satt ett par från USA som jag inledde en konversation med. Det visade sig att han var engelsklärare på en privatskola här och vi blev sittande i 45 minuter pratandes om USA´s utrikespolitik och generell ekonomisk politik. Mycket intressant att träffa intellektuella liberala amerikaner.

Efter maten gav jag mig ut på upptäcksfärd och höll inte på att hitta hem. Tanken var att jag skulle promenera ett par kilometer i lugn takt. Nu blev det kanske 5-6 kilometer istället. Jag upptäckte att den där positiva känslan som jag fick när jag klev av bussen i Saigon satt kvar. Jag får bra vibbar av staden och dess invånare. Barnen är nyfikna, precis som på övriga platser jag besökt, och de vuxna möter ett leende med ett leende. Inte alls så kalla och avståndstagande som vissa jag möt under min resa påtalat för mig att just vietnameser ska vara. Jag stannade vid ett supermarket och köpte en riktigt god isglass. Ni som känner mig vet att jag är något av en isglassjunkie och denna var riktigt smarrig! På vägen hem irrade jag bort mig för en stund, men mitt lokalsinne ;-), räddade mig än en gång. Jag gick in i en av de många butiker som säljer DVD-filmer, mm och inhandlade en bunt teveserier. Bland annat köpte jag Dexter säsong 1-3 och Sopranos säsong 1-6. För dessa boxar gav jag runt en hundring, vilket kändes som en helt OK deal. Efter det gick jag hem och nu ligger jag här på sängen och vilar fötterna i ett litet fotbad. Ikväll tänkte jag gå ut och äta lite och ta ett par öl. Om 4 dagar kommer min käresta ned vilket ska bli riktigt härligt då Vietnam känns som ett bra land och då är det ju extra härligt om man får dela den glädjen med en man älskar. Återkommer med fler intryck under morgondagen och lovar er då en mer omfattande rapport.

29 januari Phnom Penh

Svärmande fjärilar och tomma blickar
Vilken dag jag har haft! Till att börja med hade medicinen verkat, vilket självklart gjorde mig glad, men framförallt innebar det frihet, frihet att kunna göra precis vad jag ville. Så klockan nio satte jag mig i min nyfunne vän Samalis moppetuktuk. Första destinationen var Choeung Ek genocidal center, mer känt under namnet ”killing field”. Benämningen killing field är egentligen inte helt korrekt då denna plats endast är en av många platser som går under det namnet. Platsen i Choeung Ek är dock den mest kända och den med flest döda på en och samma plats. Efter 40 minuters tuktukfärd var vi framme vid denna kända men fruktade plats där man med början 1980 fann 129 massgravar!

Platsen såg inte ut så som jag hade tänkt mig. Jag hade en bild av att det skulle vara ett stort öppet fält där man kunde se spår av gravar, men så var alltså inte fallet. Istället möttes jag av en stor tempelliknande byggnad som det snart visade sig att jag skulle gå in i. Bakom denna byggnad fanns rätt kraftig vegetation och ett par mindre fält där man tydligt kunde se spår av att något tidigare varit nedgrävt. Jag betalade inträdesbiljetten på 2$ och begav mig in på området och fram till den tempelliknande byggnaden. Det visade sig att det var här man hade samlat skallarna av över 8000 människor som man grävt upp under de första utgrävningarna 1980. Man hade efter dessa dryga 8000 insett att arbetet var för tungt för att forsätta, därför ligger idag troligvis runt 12000 skallar och kroppar kvar i marken bakom och kring denna tempelbyggnad som kallas The memorial charnel och restes till minne för alla de (upp emot 3 miljoner om man räknar alla som dog av svält och följdsjukdomar) som miste sina liv mellan 1975-1979 under Röda Khmerernas skräckvälde. Jag gick fram till byggnaden och möttes av fem eller om det var sex våningar med människokranier kategorieserade i ålder och kön. En helt otroligt makaber syn som var svår att ta till sig. Min kropp visste liksom inte hur den skulle reagera. Jag betraktade detta makabra monument i ett tioal minuter och satte mig sen ned på trappan utanför, för att där tänka igenom och på något sätt försöka förstå vad jag just bevittnat.

Jag promenerade vidare bakom templet och ut i vad man skulle kunna beskriva som ett mindre fält, med soradiskt utsprida träd. En mycket vacker plats. Inte bara var platsen vacker, den var mycket fridfull där fjärilar och humlar samsades om alla de blommor som växte på träd och på marken. Skyltar finns uppsatta att man ska respektera tystnaden, vilket också gjordes. Jag promenerade sen runt en liten tjärnliknande vattensamling, som jag sen fick berättat för mig var ett fält, där man begravt tusentals människor, för mindre än 30 år sedan. Också detta var en mycket vacker plats och det enda som störde det fridfulla helhetsintrycket var några barn som stod utanför det staket som var uppsatt, och tiggde. De ville inte ge med sig, och när jag väl givit dem en slant var så klagade de på att det var för lite. Då blev jag nästan sur, då jag verkligen ville ha lugn och ro på denna mycket speciella plats. Efter turen runt fältet som numera var en tjärn (som förövrigt kom till av en översvämning på 80-talet), kom jag fram till den plats som kanske är mest känd på området. ”The killing tree”, trädet dit man förde alla små barn och bebisar. Man fattade dem i benne och krossade deras små huvuden mot trädstammen, för att på så sätt spara på ammunition, då det var dyrt i denna fattiga nation. Nedan för snett bakom tråden ligger klädfragment och benbitar, delvis synliga, från några av de tusentals barn som här miste sina unga och sköra liv. Svårt, oerhört svårt att ta till sig. Jag stannar upp och böjer mig ned och känner lite lätt på en tygbitt som bara delvis sticker upp ur marken. Det har en grönblå färg och jag föreställer mig att ett barn, kanske född samma år som jag, en gång har burit denna tröja eller byxa. Svårt, som sagt, mycket svårt att ta till sig.

Det mest anmärkningsvärda, men samtidigt kanske viktigaste med denna platsen är att det är en plats av ro. Man känner ett lugn, fast än man kanske borde känna oro, man känner dofter av blommor och gräs, istället för lukten av lik och död och man hör fåglars sång istället för människors gråt. Den här platsen, Choeung Ek är idag en hedervärd plats, en stilla plats där vi kan och ska minnas vad som skedde och på ett värdigt sätt hedra alla dom som dog, alldeles i onödan just här för inte alls länge sedan. Noterbart är att det endast är turister som besöker platsen. Hoppas att så inte är fallet varje dag, då det är av största vikt att denna plats står öppen för hela folket som gått igenom så oerhört mycket de senaste femtio åren.

På parkeringen utanför möter jag upp Samali som möter mig med ett bekymmersfritt leende och med en lapp i handen. Han frågar mi om jag inte vill åka till en Shooting range och proskjuta lite olika vapen, han visar mig att jag där kan få provkjuta en Kalashnikov, en AK47, världens mest sålda och kända vapen. Snacka om snabba svängningar och hastiga ryck! Jag förklarade vänligt för honom att jag inte alls kände för att skjuta vapen, efter detta besök och förklarade även för honom att vapne inte intresserade mig. Jag pratade sen med honom om platsen jag precist besökt och jag frågade honom hur gammal han var. Han berättade att han var 47 år (jag hade gissat på tio år yngre) och att han mindes Röda Khmerernas maktövertagande 1975. Han berättade sedan att hans fem år äldre bror var en av de många som dödades 1977. Han berättade detta utan att visa den minsta känsloyttring och jag tänkte för mig själv, att detta folket måste haft ett helvete, och att man nu försökte glömma. Ungeför som det tyska traumat under 50 och 60-talet då man inte ville kännas till sin egen historia. Jag tog tag i Samalis axel och tittade honom i ögonen och beklagade så uppriktigt jag bara kunde att han hade förlorat sin storebror. Han tackade så mycket för det och sen begav vi oss av mot nästa destination som var Tuol Sleng Prison, mer känt som S21.

Jag har tidigare läst om detta fängelse, som före 1975 var en helt vanlig mellanstadieskola. Bland annat beskrivs platsen och vad som skedde där i boken Pol Pots leende, som jag varmt kan rekommendera. Ändå visste jag nog inte riktigt vad som väntade mig. Detta fängelse är en plats där fler än 30 000 fångar, varav ca. 20 000 var barn, fängslades och torterades i mellan 2-4 månader (vissa fängslades upp till 7 månader) innan de senare skickades till Choeung Ek (läs ovan) för arkebusing. Endast tio personer som satt fängslade i S21 överlevde och kunde berätta historien för eftervärlden. Själva fängelset består av fyra identiska skolbyggnader (ca. 35x15m)som byggdes om till celler, förvaringsrum och tortyrkammare. Personligen påminner byggnaden mig mycket om de kaserner I Kungsängen, som jag som 19 årig militärpolis huserade i för 14 år sedan. Enda stora skillnaden är att dessa byggnader har tre våningar, medan I1:s kaserner hade två våningar. Det är egentligen först i byggnad B som stundens allvar slår över mig som en kraftig våg som kommer inifrån.

Hela nedervåningen är fylld med fotografier på alla de som fängslades mellan 1975-1978 (Röda Khmererna hann aldrig fängsla någon 1979 då Vietnam invaderade landet och störtade den sittande regimen). Blickarna som möter en är blickar jag aldrig tidigare skådat. Mörka, rädda, tomma, på en och samma gång. Man kan se hur dessa män, kvinnor och barn alla tycks veta att detta är det absolut sista kort som någonsin, kommer ha dem som motiv. Flera av de unga pojkarna, kanske tio, tolv år, gamla, bär spår av grov misshandel. Någon saknar ett öga, som ser ut att vara utpetat av ett trubbigt föremål. På en annan bild poserar en mycket ung moder med sitt lilla spädbarn på sin arm. Hon blickar rakt igenom kameralinsen, in i mina ögon och jag börjar gråta. Tårarna rinner ned för mina kinder och jag gör absolut ingenting för att hindra dom från att falla. Jag spenderar nästan en timme i denna nedervåning, då jag känner en skyldighet mot alla dessa människor på bilderna, en skyldighet att möta deras blickar. Längst in i hörnet i det sista rummet möter jag blickarna på unga flickor och pojkar som inte fick leva mer än 8-10 år och det gör så ont att se dessa barn och att inse hur jävla orättvist livet är och att det bara är ren förbannad jävla slump och tur, var och av vem man föds.

Allt jag ser i övriga rum och byggnader står sig slätt i jämförelse med alla fotografier i byggnad B. De tusentals kranierna på förmiddagen kändes nästan overkliga i jämförelse. Ett foto, däremot är så levande och så konkret. Ett helt våningsplan i byggnad C ägnas åt en fotoserie från den Svenska Kampuchea-gruppens (med bl a. Jan Myrdal) besök i landet 1978. Intressant och tänkvärt då varje bild har en liten text där en jämförelse görs med hur man såg på bildmotivet (på respektive foto) 1978 under besöket, och hur man ser på det nu, 30 år senare, med facit i hand. Efter två timmar i S21 går jag ut på gatan och möter en leende och till synes beymmersfri Samali. Vi kör hemåt och på vägen hem berättar Samali att han imorgon ska på sin lillebrors bröllop och att han då ska ta med hela sin familj till den by som han växte upp i. Han strålar emd hela sitt glada magra ansikte. Hans glädje smittade av sig och genast mådde jag bättre. Tänk att en man som var med då allt helvete som jag under dagen beskådat, så lätt kan få mig att för en stund släppa bilden av dessa tusentals människor som jag nyss beskådat och som rörde vid djupet på mitt hjärta. Vi hade kommit överens om 10$ för att han under hela dagen skulle vara min chaufför, men jag kände att han var värd så mycket mer, så för en gångs skull (jag är av princip emot dricks, då det unerminerar all ekonomi) gav jag honom 5$ i dricks. Glädjen i hans ögon gick inte att dölja och han gav mig en lång varm kram innan jag gick upp för trapporna till mitt rum.

Vid fyrasnåret, efter en halvtimmes återhämtning efter alla intryck går jag ut för att ta mig till en marknad som kallas ”Russian market”. Utanför stod Samali och sken upp då jag kom. Han tog fram ett par glasögon och berättade att tack vare mina fem dollar hade han haft råd att laga sina glasögon. Och mycket riktigt, de glasögon som tidigare varit tejpade var nu hela. Han skjutsade mig till marknaden där jag köpte ett par DVD-boxar (OZ säsong 1-6) och Curb your Enthusiasm (säsong 1-6) samt en fransk dokumentärfilm om fånglägret S21, som jag besökt på eftermiddagen. För allt detta betalade jag 15 dollar (ca.115:-) och då betalade jag säkert överpris :-) Utanför marknaden stannar jag upp vid två leende pojkar. Dessa levande glada barn är en sådan otrolig kontrast från de barn jag tidigare sett på bilderna, mindre än en kilometer bort.

På vägen hem frågar Samali om jag vill följa med då han ska köpa finkläder inför sin brors bröllop och det kan jag ju inte tacka nej till. Vi begav oss till en helt annan del av staden där min käre chaufför länge väljer bland olika mörka byxor och rådfrågar mig titt som tätt. Han köpte ett par svarta finbyxor(typ zigenarbralla), en blå och vit skjorta och tillhörande strumpor och kalsonger. Allt till en total summa av 20 dollar, vilket förmodligen är flera dagars arbete för den gode Samali. Vi körde sen hemåt och jag kan lova er att det var två mycket nöjda herrar som tuffade fram i tuktuken just när solen sänkte sig över Phnom Penh. Chauffören nöjd för att han kört in bra med pengar och att en ledig dag med fest väntade honom medan passageraren var nöjd över att ha fått hela känsloregistret uppspelat på en och samma dag. Nöjd över att ha lärt sig ytterliggare lite mer om människan, även om allt inte var ljus kunskap

28 januari Phnom Penh

Lite sömn och orolig gastro
Sådär, det kunde man väl ge sig fan på … precis efter att jag varit på internetcafét igår och lagt in gårdagens rapport så kände jag mig helt plötsligt lite illamående. Mycket riktigt började magen spöka, för första gången (och sista hoppas jag) under min resa. Förutom illamående (som är den värsta känslan jag vet) så spenderade jag halva natten på toaletten, sovandes ungefär en timme åt gången. Fy fan vad ynklig man är när man framåt morgonen är helt tömd på vätska och känner att en feberfrossa tagit kontroll över ens kropp. Då mitt rum inte har några fönster så innebar det att jag inte haft tillstymmelse till koll på vilken tid på dygnet det har varit. En ovanlig och rätt obehaglig känsla.

Jag tvingade dock mig själv att stiga upp vid vad jag trodde var lunchtid. Det visade sig att klockan var kvart i nio på morgonen. Jag var fast besluten att 1.) Hitta ett apotek 2.) Bunkra upp med vatten 3.) Köpa en Coca Cola, då jag vet att min mor vid något tillfälle sagt att avslagen cola är bra för en orolig mage. Jag hittade ett apotek, eller det finns egentligen inga riktiga apotek här utan det är bara små butiker/hål i väggen som helt fritt säljer läkemedel. En ung tjej på kanske 15-16 år stod i kassan och jag pekade på min mage, då jag insåg att hon inte pratade eller förstod engelska. Det hela slutade med att jag fick en karta med Spasfon. Jag kände mig lite osäker och tog mig till närmaste internetcafé och googlade på preparaten. Mina misstankar på att det var fel medicin var riktiga. Spasfon visade sig vara smrtlindring och då främst för magregionen. Bland annat används det av gravida. Jag hade varit lite för otydlig hos den 15-årige ”apotekaren”, uppenbarligen. Så jag begav mig till nästa hål i vägen som jag kunde hitta. Där pratade man lite engelska och jag fick två preparat (Ercéfuryl & Bactrim) som jag skulle ta tre gånger dagligen. Jag kände mig genast lugnare och begav mig hemåt, efter att jag införskaffat 3 liter vatten och en Coca Cola. Jag tryckte i mig den första dosen av medicin och somnade sen. Dagen fortlöpte som natten hade gjort där jag varvade sömn, tevetittande (Australian Open) med toabesök. Efter att ha tagit den andra dosen för dagen kände jag mig stärkt (dock inte särskilt mkt bättre i magen plus att jag fortfarande var illamående) och bestämde mig för att ta en promenad. Jag ville ju i alla fall få ut lite av dagen. Jag menar det är inte varje dag som man är i Phnom Penh …

Jag bestämde mig för att gå mot Olympic Stadium, ja den heter faktiskt så. Man kan ju undra om det någon gång har funnits en ambition för detta fattiga land att vilja stå värd för de olympiska spelen? Promenaden kändes bra. Foten hade fått vila och jag gick medvetet riktigt långsamt. Härligt att se alla dessa människor som alla har fullt upp med sina vardagsbestyr. Mycket spännande att få blicka in i deras liv, om än bara för ett litet ögonblick. Jag fotade en hel del och flera kort blev riktigt bra (då ska ni veta att jag är kräsen). Jag tycker fortfarande att det är lite pinsamt påtryckande att ta kort på människor som inte bett om att få vara med på bild. Men jag visade alla bilderna på min display då jag fotat och det var helt klart så att de flesta inte hade sett en digitalkamera förut. Leendena var många då de fick se sig själva på bild. Precis bredvid Olympic Stadium höll jag på att spy och då menar jag bokstavligt talat att jag höll på att kräkas. Skälet till detta är en liten sjö, mitt i stan som uppenabrligen består av bajs och avfall! Ytan kokade av smådjur som mumsade i sig fekalier. Jag köte lite frukt, det blv några bananer och ett parklementiner. Jag tänkte att jag måste ju komma igång med ätandet ikväll så att magen börjar fungea igen så att inte fler dagar går till spillo. Utanför stadion spelade man fotboll. Det påminde mycket om de korpmatcher som spelas hemma på grusplaner. Återigen var det kul och intressant att se hur lika vi är även om en världsel skiljer oss åt. Efter en dryg timme var jag så hemma på det guest house där jag bor. Anmärkningsvärt var att jag under min rätt långa promenad inte mötte eller såg en enda annan västerlänning. Som jag skrivit tidigare, i början av min resa, är detta en rätt skön och nyttig känsla. Att få vara lite uttittad och vara den som avviker. Faschinerande att det inte är fler turister i denna stad!

Imorgon hoppas jag att magen är bra och att febern och illamåendet är borta så att jag kan ta mig till killing fields och till krigsmuséet. Men först ska jag försöka äta lite för första gången på ett dygn.

27 januari Phnom Penh

Livlig busstur och sorlande stad
Jag ändrade mig. Det blev resa till Phnom Penh redan idag. Vet egentligen inte varför, men när jag vaknade i morse kändes det rätt att fara idag så jag köpte en biljett (4 $) och satte mig på bussen som lämnade Sihanouk ville 12:15. Att åka buss i sydostasien är en resa i dubbel bemärkelse kan jag lova er! Tänk er en rätt sliten turistbuss som hela tiden har full sprut på AC:en och är fylld med en rätt olydig skolklass som inte lyssnade när busschauffören gick igenom vilka regler som gällde. Ungefär så är det. Bakom mig satt två kambodjaner och spelade någon inhemsk popmusik på sina mp3 mobiltelefoner så att hela bussen hörde dessa oerhört jobbiga melodier hela tiden. Sen så sitter nästan alla och äter olika sorters snacks. Allt från torkat kött som luktar bajs, bokstavligt talat, till vanliga chips och så torkad frukt. Lägg sen till ett par stora barnfamiljer, där ungarna inte kan sitta still och inte heller vill sitta still utan far runt hela tiden och väsnas. Jag vet att jag låter som en gammal gubbe, men just resan idag, var faktiskt precis så som jag beskriver den ovan. Jag kan dock ej förneka att det är intressant att betrakta alla människor man möter. Idag var jag enda västerlänning på bussen vilket innebar att ungefär 20 försäljare av diverse lokala produkter fulkomligt flög på mig då vi gjorde det obligatoriska 20 minuters stoppet som görs på alla bussresor. Platsen vi stannade på var en av de mest nedskärpade platser jag sett i hela mitt liv. Och när jag skulle gå bakom ett träd och pinka så följde ett gäng smågrabbar efter mig så jag fick inte hller någon ro att pinka. Till slut lyckades jag smita bakom ett hörn och kasta det välbehövliga vattnet.

Efter drygt fyra timmar kom vi då fram till Kambodjas huvudstad. De första intrycken är att fdet verkar vara en rätt typisk asiatisk storstad med full fart i trafiken och inte den bästa luften att inandas. Arkitekturen visar på att Frankrike stått som kolonialherre här för inte så länge sedan. Jag hyr en moppechaufför för 1$ och beger mig till ett känt Guesthouse som jag fått rekommenderat mig av personer jag mött under resans gång. Efter en feminuterstur bak på en moppe i hektisk eftermiddagstraffik i Phnom Penh så blir man rätt svettig, även om man numera börjat vänja sig vid trafiken. Jag checkar in i ett lite bättre rum med AC och kabelteve och får för det betala 9$ natten. Ett helt OK pris för ett bra rum som faktiskt är bra ljudisolerat (mkt viktigt i den här staden kan jag lova er).

Efter att ha packat upp det viktigaste och bytt om så gav jag mig ut på en promenad. Det går inte fort, men jag kan i alla fall ta mig framåt när jag snör åt mina löparskor riktigt hårt. Jag försökte suga in staderns atmosfär och passade på att kika in i små butiker som säljer allt mellan himmel och jord, alltid kul att se vad som säljs då det säger mycket om vad människorna här handlar och vad som är viktigt i deras liv. Bland annat finns hela butiker som bara säljer buddhaaltare som man ska ha i sina hem, det finns butiker som bara säljer plastprodukter (säljer allt i plast, jag lovar er), en affär med bara mjukisdjur och butiker som säljer levande fiskar. Skillnaden mellan fattig och rik är påtaglig då feta Mercedes står parkerade precis bredvik lemlösa tiggare. Jag kände att hungern kom krypande och begav mig till en hamburgerbar som hade det nyckfulla namnet Lucky Burger. Frågan var om jag skulle vara ”lucky” och få mig en god hamburgare. Svaret var att jag fick en jävligt god burgare som smakade på pricken som Clocks hamburgare smakade. Ni som är 30 år eller äldre minns hur de smakade … Efter denna goda måltid gick jag vidare och kom fram till en stor vägkorsning där fullt kaos rådde. Det visade sig att en man blicit påkörd vilket innebar att en stor ansamling människor samlats kring honom, men ingen verkade bistå honom?! Fem meter därifrån står totalt passiva poliser och försöker dirigera trafiken som hänger på sina tutor och undrar varför det är stopp i trafiken. Till slut kommer ett par personer fram och hjälper mannen med någon form av tryckförband. Många var dem som sprang fram och av nyfikenhet ville få en glimt av den skadade. Hur det gick för honom vet jag inte, men av hans moped var det bara skrot så troligvis var läget rätt allvarligt. Efter detta vände jag om och tog mig hemåt. Om jag ska skryta lite så är jag faktiskt rätt imponerad av min lokalförmåga, då jag dirket visste var jag skulle gå och var jag befann mig hela tiden, trots att kartan bara användes ett par gånger.

Imorgon blir det besök på Killing fields och på krigsmuseet som är inhyst i en skola som fungerade som tortyrkammare och avrättningsplats. Hemskt, javisst, men även mycket intressant då detta helvete ägde rum för så kort tid sedan som för 30 år sedan. Återkommer imorgon med bilder och rapport därifrån.

26 januari Sihanouk ville

Miljarder gummiringar och norskt eftermiddagsmöte
Jag somnade rätt tidigt igår efter att han konstaterat att det inte var kinesiskt nyår då utan att det är först idag det ska firas. Lite snopet då ja var inställd på fest, men kanske lika bra då jag var riktigt trött. Vaknade rätt tidigt och begav mig ut med motorcykeln för att hitta fotomotiv och för att se nya platser. Skönt väder då solen höll sig bakom molnen och vinden fläktade skönt. Intressant att se att den mark som tidigare ägdes av fransmännen då de kolonialiserade detta land är omgiven av stora betong och stenmurar. Detta innebär att det mitt ute i ingenstans , står massiva murar som man skulle kunna tro tillhör ett gods eller så. Men de är bara minnen av en svunnen tid. Åkte runt i ett par timmar innan jag åkte till stranden för att slappa, läsa och äta.

Synen då jag kom till stranden höll på att ge mig en chock!!! Jag har aldrig sett så mycket människor på en strand förut. Alla gick man ur huse för att fira nyåret! Barn sprang runt som galna och sköt smällare till höger och vänster. Då de inte befann sig i vattnet ska tilläggas, för där var det proppat. Många hyrde traktordäckslangar eller lastbilsdäckslangar som de lekt för fullt med i vågorna. Härligt att se hur barn leker likadant vart än man befinner sig på jorden. Denna glädje så fort vatten kommer med i bilden. Efter att ha grottat mig igenom de värsta folkmassorna hittade jag en ledig solstol nedanför en liten restaurang som som helt OK ut. Jag beställe in lite mat och en jucie och började läsa. Jag varvade mitt läsande med att sitta där och titta på alla människor som for omkring som galna på stranden. Ett härligt spektakel.

Jag skulle uppskatta att 97% av alla som befann sig på stranden idag var kambodjaner, kineser och vietnameser, så för en gång skull fick man känna sig som en minoritet i turistvimlet. Anmärkningsvärt var att alla som badar, barn som vuxen, pojke som flicka, inte har några badkläder. Man badade i sina vanliga kläder. Undantaget de allra minsta barnen som i vissa fall sprang runt nakna. Jag pratar med en kille som ligger i solstolen bredvid mig och han menade på att det till stor del är likadant i Thailand, eller att det i alla fall var så förr. Han menade att det berodde på att man enligt kulturen inte ska visa upp sina bara kroppar och att detta är något man lär sig tidigt. Detta är egentligen inte konstigt då vi i Sverige hade likadant fram till 30-talet då män slutade bära badräkt. Alltid lär man sig något nytt, vilket är kul.

Bredvid mig låg även ett par från Norge. De var mycket trevliga, som alla norrmän för övrigt är när man träffar dem då man är ute och reser. Vi hade många bra samtal om allt mellan himmel och jord. Under eftermiddagen han vi bland annat behandla: Natomedlemskap, olja och miljöpolitik, prostitution och idrottsframgångar. En mycket trevligt par som framstod som både pålästa och ödmjuka. I övrigt blev det bokläsande och ett par dopp. Idag stannade jag på stranden till klockan kvart över fem. Det är första gången jag stannar så länge och också första gången jag känner att det stramar lite i ansiktet, på grund av solens strålar. Konstigt det där med solbränna. Jag har inte blivit särskilt solbränd under min resa, men heller inte bränt mig, med undantag för mina axlar vid ett tillfälle. Förvisso har jag varit duktig på att smörja in mig, men jag trodde nog att jag skulle vara dubbelt så brun som jag hitills har blivit på dessa dryga tre veckor. Men å andra sidan har jag ju som jag sa ovan inte bränt mig, vilket är jäkligt skönt och bra för huden nu när man börjar bli till åren … ;-)

Bestämde mig idag för att stanna en extra dag här i Sihanouk ville. Dels för att jag trivs mer och mer, men också pga detta med det kinesiska nyåret. Tror inte att morgondagen är en bra resdag då alla som firat nyår här också ska resa med bussarna upp till Phnom Penh. Nu reser jag istället på onsdagsmorgonen för att på torsdag eller fredag ta mig vidare till Vietnam.

25 januari Sihanouk ville

Kastade spikar och självömkan
En skön slappardag på stranden blev det idag. Just idag var det full aktivitet på stranden och jag fick snabbt svar på varför så var fallet. Idag och imorgon så firar man in det kinesiska och vietnamesiska nyåret. Oxens år blir det denna gången fick jag berättat för mig. Detta ska tydligen innebära att en jävla massa turister strömmar hit från Kina och Vietnam samt att kambodjanerna inte är sena att hänga på i firandet. Ska bli mycket intressant att se hur festen blir. Fyrverkerier är nog självskrivna, men utöver det vet jag ingenting om hur man firar här. Ni kommer få reda på det imorgon.

Varje dag dör en person i Kambodja av de minor som finns kvar från krigen som härjat här de senaste 50 åren. Arbetet med minröjning går framåt då det för tio år sedan var tio personer om dagen som fick sätta livet till på detta grymma sätt. Idag fick jag på stranden se vad minorna inneburit för några av kamodjanerna. Män utan armar och ben tar sig fram längs stranden och tigger. Det gör riktigt ont att se. Förutom dessa lemlösa män bär man runt på gamla krigsveteraner som inte kan väga mer än 25-30 kilo, levande döda kan de nog bäst beskrivas som. Lägg där till alla barnen, mellan 3 till 15 år som gårpå stranden och antingen samlar burkar (de får 25 öre för 3 insalade burkar hos skrotsamlare) eller säljer frukt eller någon typ av mat. Ingen av dessa barn har råd att gå i skolan, utan spenderar sju dagar i veckan här för att ha råd att överhuvudtaget leva.Ett utsatt folk som ni redan hört från mig i tidigare inlägg.

Mitt på dan hände en märklig och obehaglig sak. En smutsig man i 35-års åldern (förmodligen är han en av de som går och tigger) går på stranden, i strandkanten med sin lilla dotter på kanske tre år. Jag ser hur han stannar på stranden precis nedanför där jag satt och läste. Av någon anledning upmärksammade jag mannen som trevade efter något sin ena bröstficka. Han tog upp något som jag tyckte såg ut som spikar, varpå han slängde en hel näve med spikar ut i strandkanten, precis bredvid alla barnen som lekte. Jag släppte min bok och trotsade min mycket ömmande fot och tog mig snabbt fram till mannen som var i full färd med att fylla sin näve med fler spikar. Jag grep tag i hans hand och stirrade honom djupt i ögonen och försökte få kontakt med honom, men insåg snabbt att något var fel. Blicken hängde inte riktigt med så jag misstänkte att han troligtvis var förståndshandikappad av något slag. Jag tvingde upp hans hand och tömde spikarna i min andra hand och stirrade honom i ögonen och varnade honom och sa något i stil med ”No, no. No good!” Jag såg att hans lilla dotter uppfattade situationen som obehaglig så jag försökte le mot henne samtidigt som jag tog ut de sista spikarna från hans ficka. Sen sa jag åt honom att gå härifrån fort! Några andra på stranden hade uppfattad vad som hänt, men ville först inte tro att det kunde vara spikar som mannen slängde ut bland de lekande barnen! De ansåg att jag handlat rättfärdigt och jag ångrar inte att jag tog i med hårdhanskarna. Det är mycket ovanligt att jag tar till våld, men var i detta tillfälle tvungen, även om mitt våld självfallet var mycket begränsat. När jag väl satt mig ned igen och tänkte igenom situationen så kan jag inte förstå varför någon överhuvudtaget skulle vilja kasta ut spikar bland badande människor. Jag kunde inte lista ut det hur mycket jag än försökte, så svaret måste ha legat i att denna mannen var gravt disillusionerad, vilket gör den lilla flickans öde till ett ännu värre än vad det annars varit.

Nu över till något helt annat. Min fot. Jag upplever att min resa blivit 25-30% sämre efter det att jag skadade foten. Det har nu gått en vecka och det gör riktigt ont inne i foten, eller snarare i fotens ben vid den nedre delen av trampdynan. Självklart var det något mer än en stukning, det insåg jag efter bara ett par dagar och det troliga verkar vara att jag fått en spricka i foten. Det var i alla fall det som kvinnan i en svensk familj jag träffade idag gissade på. Hon var här med sin familj på långresa men arbetar som sjukgymnast hemma i Sverige. Hon klämde och kände på min fot och frågade hur länge jag dragits med detta, osv. Eftersom svullnaden gick ned efter ca. tre dagar (vilket i sig är rätt länge) och att smärtan inne i foten vid belastning är densamma som för en vecka sedan så är det troligast att det var en spricka eller flera. Detta var inte roligt att höra då jag hade hoppats att jag skulle kunna springa mer på semestern vilket nu ser ut att bli en omöjlighet. Hoppas i alla fall att min fot blir så pass bra innan Anna kommer så att vi kan promenera lite. För som det är nu kan jag inte gå mer än ett par hundra meter sen ömmar det för mycket. Jag är som sagt riktigt jävla besviken över denna fotskada då jag verkligen hade kommit igång. Jag hade satt upp några små personliga mål för mig själv med resan. Det första målet var att komma igång med grundträningen inför Stockholm Maraton, vilket gick bättre än förväntat, fram till olyckan. Och mitt andra mål var att gå ner 4-5 kilo, dels för att det blir lättare med löpningen, men även för att må bra och bli lite mindre rund. Jag var på god väg och hade redan tappat ett par kilo. Dessa kilon har jag nu gått upp, även om jag inte äter jätteonyttigt så kan jag ju inte röra något på mig om dagarna, utan det blir antingen stillasittande bokläsning eller stillasittande på motorcykeln eller moppen. Det var inte så jag hade tänkt mig det hela, men jag ska absolut inte klaga. Jag träffar intressanta människor och gör givande iakttagelser och får njuta av ett underbart klimat.

På tal om bra klimat så har dagen varit underbar temperaturmässigt. 27-28 grader, lagom med vind och kanske runt 25-26 grader i vattnet och även om jag beklagat mig ovan och beskrivit situationer och människor som har det tufft, har det varit en bra dag. Jag kommer med största sannorlikhet stanna här till och med tisdag morgon då jag beger mig vidare till Phnom Penh. Idag är det halvtid för mig på min resa. Tiden går ruskigt fort! Nu ska jag snart fira in det nya, kinesiska året. Gott nytt år på er!